Nu är det igång… snart får vi operera oss själva också. Rapport berättade idag om att andra patienter lånas in för att vårda njursjuka och reumatikerpå länssjukhuset i Ryhov i Jönköpings. Idén används även inom psykiatrin och medicinsk rehabilitering. Kostnaderna har minskat med 25 procent på kort tid vid självdialysavdelningen.

En tekniskt avancerad behandling som innehåller flera riskfyllda moment. Så lätt värderar det länet sina sjuksköterskor att man bara överlåter deras uppgifter på andra patienter. Och personalen låter det ske! Vågar kanske inte protestera… vad vet man. Och VEM TAR ANSVARET FÖR FELBEHANDLING?

Chefen påstod som skäl för vansinnigheterna att ”ingen vill betala skatt längre”. Dumheter! Det är väl känt att en majoritet av landets befolkning lär vara beredd att betala mer i skatt om pengarna går till vård, skola och omsorg.

Vad får de inryckande patienterna betalt, undrar man. Eller ställer de upp gratis? Socialstyrelsen var gu’skelov kritisk till påhittet, fattas bara.

”Tillväxtverket gjorde ingen upphandling för myndighetens medarbetardag på Grand Hotel tidigare i år. Eftersom kontraktet låg inom ramarna för vad som kräver en upphandling så riskerar nu myndigheten böter och att dras inför domstol.” Citat från Ekot.

Först festar Tillväxtverket upp miljontals av VÅRA pengar så till den grad att rättssak med böter riskeras. Domstol för VÅRA pengar. Och böter med VÅRA pengar. Vänta… det är nåt fel på den här bilden... Det borde vara de ansvariga tjänstemännen som ska betala böterna TILL OSS!

Dags att återinföra tjänstemannanasvaret som visst togs bort 1980. Undra på att tjänstemännen har fritt spelrum för sin uppfinningsrikedom u.p.a Konstigt att de inte kommit på att spela på aktier med VÅRA pengar. Ooops, kanske bäst nån kollar den saken.

Annat var det på pappas tid. När han antogs i statlig tjänst som postiljon (brevbärare) hos Kungliga Generalpoststyrelsen 1958 stod det i antagningsbeviset följande: ”Har extra tjänsteman gjort sig skyldig till försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande eller till fel i tjänsten, kan han omedelbart skiljas från sin anställning.”

Då var det en ära att bli antagen för  statlig tjänst, något att vara rädd om. Statens kaka var liten men säker – om man skötte sig. Det är faktiskt bara drygt femtio år sen.

Åtta badmingtondamer skickas hem från OS efter medvetet fusk och läggmatcher. INGEN VILLE VINNA (!) för då skulle motståndet bli svårare i fortsättningen. Alla ville ha SÄMSTA MÖJLIGA MOTSTÅND (!) för att öka chansen till medaljer.

Publiken som betalat dyrt buade ut damdubbeln mellan Kina och Sydkorea som töntspelade likt sämre nybörjare. Den sydkoreanske tränaren skyllde på att ”det var kinesiskorna som började” (!) Vilken härlig idrottsanda… varför blir jag inte förvånad? Fegt, fegt, fegt, säger rebellen i mig. (Fakta hos Sveriges Radio HÄR.)

Ut, bort och hem! Beslutet kom direkt. Bort med fusk och fegspel. Sånt hör inte hemma i OS. Strax kom kritiken från ’tyckmyckeriet’… ”men å ena sidan… och å andra sidan… så var det speluppläggets fel, och de har ju möjligheten att spela så”.  Never! Bullshit, säger jag! Icke sa Nicke. Nån jävla ordning ska det vara i OS.

Varje man/kvinna borde här i sann sportsmannaanda och fighting spirit istället STRÄVA EFTER ATT MÖTA DET HÅRDASTE MOTSTÅNDET. Fegmånsar hör inte hemma i OS. Ty vad handlar OS om… jo, några kloka ord ur en skrift om den Olympiska Rörelsen:

”Det viktigaste är inte att vinna, utan att deltaga, såsom det viktigaste i livet inte är triumfen utan strävan. Det viktigaste är inte att ha erövrat utan att ha kämpat väl”.
Orden är från den moderna olympiska rörelsens grundare Pierre de Coubertin.

”En olympisk strävan är att utnyttja en unik möjlighet till utveckling. Genom deltagande i Olympiska spel erhåller man en universell tillhörighet; man kommer för alltid att vara olympier.”

Det senare citatet är vår egen skrinnare Thomas Gustafsons ord i nämnda olympiska skrift. Den borde varje idrottare läsa i aftonbön varje kväll före tävling, menar jag.

Chocken att den medicinska slutenvården för mag- och tarmsjuka (MIN avdelning!) på Lidköpings Sjukhus ska slås sönder och flytta fem mil bort på andra sidan Billingen kom idag när en insändare av våra mag-tarm-läkare berättade i lokaltidningen. Ännu en avdelning som ska flyttas – UTÖVER de som tidningen kunnat meddela. Det HEMLIGHÖLLS ända tills berörda läkare tog bladet från munnen idag.

”Uppdraget gavs 20 juni…” skriver de i pappersupplagan av NLT. Ett stockholmsfenomen på landsortsnivå således. Skövde har fått storhetsvansinne och tänker plocka allt från ett helt ombyggt och välfungerande sjukhus. Det blir inget kvar!

Lidköpings Sjukhus har räddat mitt liv med operation TRE gånger, tagit hand om mina ’uppseglande tarmvred’ vid minst TRE andra tillfällen samt vidgat tarmen vid TVÅ tillfällen för att skjuta upp en fjärde operation. Jag som känt mig så trygg med duktiga läkare inom rimligt avstånd. Nu dras landbryggan bort under fötterna. Trygghet är A och O när det gäller livskvalitét vid en allvarlig sjukdom.

Politikerna är fräckare än nånsin. Ingen skam i kroppen alls numera. Ljuger och blånekar och smyger igenom beslut utan att våga ta debatten med vare sig folket eller sakkunskapen. Så fegt. De vågar inte ens bemöta kvalificerade bedömningar som åtskilliga överläkare framfört i debattartiklar. Läs vad de har mage att skriva i tidningen… :

”Vi välkomnar dialog […] men dialogen måste utgå från fakta och de förslag som presenteras från våra ledande tjänstemän och från oss i sjukhusstyrelsen” !!!!!

En styrd debatt på vissa givna villkor, alltså, som en annan insändare så riktigt påpekade. En satans utstuderad nonchalans mot människors behov, önskningar, vilja och åsikter. Rent demokratifientligt. Vad värre är… här finns inga blockpolitiska skillnader – alla är lika goda kålsupare. Citatet ovan är skrivet av en S- och en FP-politiker. Vi har närt inte bara en utan flera ormar vid vår barm.

Grundfelet ligger förstås hos den gigantiska Västra Götalands Regionen som gett direktiv om sparbeting, varpå kannibalism utbryter inom ett geografiskt område som borde hålla ihop mot Göteborgsregionen. Djungelns lag bryter ut med full kraft… äta eller ätas. Jag säger som en av skyltarna i lördagens protestmarsch ”I kan dra räva i nåbb”.

Visst tittas här på OS - även om jag inte längre imponeras av bedrifterna. Se inlägg HÄR. Säger som Anders Björk (m) skämtade härom morgonen: "de kan ju lika gärna ta hem lite medaljer också, nu när de ändå fördärvat sig". Och nog har Husbonden lite OS-eld i blicken.

Klart vi såg invigningen om Storbritanniens historia. Enastående skickligt framställda illusioner. Fantastisk ljussättning. Avsnittet med industrialismen gick direkt till hjärterötterna, när tusentals arbetare kom från ingenstans och upp ur jordens inre (gruvorna, tolkade jag). Hela labour tågade fram med massiv kraft och skorstenar växte upp ur jorden, rök och bolmade. För att inte tala om när hela arenan förvandlades till ett enda stort smältverk med utvällande glödande järn vilket gjöts till enorma olympiska ringar som hissades upp i luften. "En svavleosande föreställning" som SVT:s Jakob Hård sa. Minsann, det var.

Bortsett från starten med psykedelisk filmåkning över England, vilken jag starkt ifrågasatte,  gillades även den lantliga inledningen med gröna kullar och lyckliga människor utan stress. Avsnittet om barnlitteraturen kändes rumphugget, nog fanns fler litterära figurer att gestalta än alla dessa monster. Men sen... blev det bara tjatigt. Popen och filmer höll på i evighet utan att ge något speciellt. Och en alldeles äkta Drottning Elisabeth i en James Bond-film gjorde henne odödlig. Att hon ställde upp.

Humorn präglade faktiskt hela showen till skillnad från många andra gravallvarliga OS-invigningar. 

Under paraden vände jag mig till datorn för andra sysslor. När de kommit till D förberedde vi natten. Väl i sängen gluttades på några till. Domnade sakta bort men vack till när svenskarna tågade in. För att i nästa stund dö bort igen. Dessa invigningar drar ut på tiden och paraden ÄR dödtrist. Men Husbonden höll minsann ut och såg elden tändas. Därmed är det bekräftat att det är igång. Dag ut och dag in i 16 dygn... Halleluja.

Mina ögon äro öppnade. Kvällens SVT-dokumentär om elitidrottarnas kamp mot skadorna i Medaljens Pris gjorde mig såå besviken. Över elitidrotten i sin helhet. Över ’de odödligas’ hänsynslöshet mot sina kroppar – och liv. Programmet var himla bra. Och klargörande.

Precis lagom till OS-febern. Upphaussat och dant har SVT laddat i flera veckor med OS-klassiker, en om dan, och gamla OS-krönikor varje kväll i väntan på denna hysteri. Nästan komiskt om det inte samtidigt rymts så mycket elände.

Min tidigare inställning till idrottstävlingarna… vilken den nu var, vet knappt vad jag egentligen trodde men den är i alla fall totalt förändrad. Glädjen och beundran inför elitidrottarnas prestationer är borta. Jag kommer aldrig mer att se på sport med beundran. Och jag kommer aldrig mer att klaga (om jag gjort det) på att någon tränat för dåligt.

Vad är det för glädje med dessa idrottares sjukliga besatthet? Att löpare med benskörhet springer tävlingar med BRUTET (!) ben – två gånger. Att man inte vilar under rehabiliteringen utan fortsätter att träna och tävla. Att man medvetet utsätter sig för framtida invaliditet. Att man allmänt häller i sig värkmedicin så att magen tar stryk. Allt för denna ära och berömmelse. Någon nämnde att det var ett slags missbruk. Jag menar att de behöver uppsöka psykiatriker allihop.

Och Stefan Holms knaprande av värktabletter ”nästan som godis" och ”aldrig en tävling utan en Ipren”, ja, då är det faktiskt lika illa som doping. I mina ögon. Jag trodde åtminstone att de som tävlade på elitnivå hade en fysik lämpad för ändamålet, men här springer t.ex bensköra långdistans. Kunde ingen läkare stoppat detta? Är det tillåtet att fördärva sig på detta vis? Det är till att spela Gud, kanveta, och tro att man står över Skapelsen och kan misshushålla med livets gåva hur som helst. Man är alltså inte nöjd med sitt liv och sin kropp, man vill ha mer! Lite girigt också, va?

Och när en av dessa till synes friska och rörliga sa att hon ”lika gärna kunde sätta sig i rullstol direkt” om hon inte fick tävla, för ”då var livet slut” är det inget mindre än ett hån kastat rakt i ansiktet på dem som faktiskt är födda till ett liv i rullstol eller har hamnat där utan egen förskyllan och ändå funnit livsglädje. Hur ska dom känna efter denna råsop?

Precis som om livet är slut för att det inte blev som man hade hoppats och trott! Som om det inte funnes annan livsglädje och mening för att man inte kunde nå ära och berömmelse…  Något alla som drabbats av t.ex handikapp, sjukdom eller arbetslöshet tvingats tänka till över: "Om jag nu inte kan göra detta, så kanske jag kan göra något annat".

Ett ordspråk passande i sammanhanget:

”Förnöjsamhet är konsten att inte vilja det som man ändå inte kan få”

W. Winci. (Tack, Väninnan!)

Dags för ”mixerbordet” igen. Med radions program ”Sommar” förvandlas P1 för en dryg timme varje dag till musikkanal, tal blandat med musik. Intressanta program med intressanta personer och - musik. Inte så vanligt i den kanalen.

Jag älskar talade program, lyssnar helst till pratkanalen P1. Men jag älskar också musik, dvs BRA musik. Vill alltså höra både och. Tyvärr går det idag knappt att förena utan hörselskador... eller åtminstone stressreaktioner. Sedan 10-15 år tillbaka (kanske ännu längre…?) sänds musiken ut med mycket hög volym i förhållande till talet.

Jämför t.ex med tv-programmet Mästarnas Mästare där inledning och jinglar dras på så till den grad att man måste sitta med fingret på volymknappen för att det inte ska bli plågsamt för öronen. När det sen pratas igen måste man höja igen till normal nivå. Teknikerna på radio och tv har numera överlåtit åt lyssnarna att själva reglera volymen! Därav mitt ord ”mixerbord”.

Det är som ”skvalradion” i P2:s barndom, när man förutsattes lyssna mer till musiken än till mellansnacket. Det var ju så nytt. Pratet blev till en meningslös utfyllnad mellan låtarna, och på många arbetsplatser gick radion i bakgrunden för musikens skull. Ingen lyssnade till orden emellan.

Nu hör det kanske till saken att jag HÖR väldigt bra. Och då blir onormalt hög volym direkt plågsamt. Hörselskadade Husbonden är mer tolerant.

Vi sitter ofta till bords när Sommar börjar och det blir jag som sköter "mixerbordet". Höjer volymen vid talet, och sänker vid musiken, höj och sänk, höj och sänk… armen går i ett till radion. Ganska irriterande, men ingen idé att klaga hos SR eller SVT ty så har man bestämt. Basta! Vem bryr sig om kunden. Det är väl jag som är gammaldags förstås, men i så fall är vi rätt många i landet som är gammaldags. En majoritet kanske…

Mitt andra hem – Lidköpings Sjukhus - är i fara. För vilken gång i ordningen vet vi inte. Det liknas i folkmun med ”det trettioåriga kriget”. Med jämna mellanrum poppar det upp nya förslag som vill sno delar av verksamheten till det större sjukhuset i Skövde. Nu är det dags igen. Varje gång - hittills - har protesterna hjälpt, utom för förlossningen som fick flytta. Nu vete sjutton hur det går.

Flyttivrarna blir alltmer slipade och fulla i fasen. De vet hur man slår blå dunster i ögonen på både patienter och vårdpersonal för att inte väcka björnar som sover.

Mitt sjukhus är inte vilket litet skruttsjukhus som helst. Det är t.ex bäst i Sverige på att ta hand om och utbilda AT-läkare. Det har SYLF – Sveriges Yngre Läkares Förening slagit fast vid sin årliga omröstning. Senaste omröstningen var 2011 där Sjukhuset i Lidköping i konkurrens med 60 andra rankade sjukhus knep förstaplatsen. 2010 placerades sjukhuset på en hedrande andraplats.

Detta VET jag av erfarenhet. I denna blogg har många gånger skrutits över vårt kompetenta sjukhus där jag är ’stamkund’ på IBD-mottagningen (tarmsjukdomarna). Utan Lidköpings Sjukhus skulle jag varit död. Det gamla anrika sjukhuset bygger ut och moderniserar för enorma belopp. Men varje gång patienter och vårdpersonal känner sig trygga i detta slår styrelsen till med ett dråpslag.

Lidköping sägs vara suveräna på trauma (olyckor). Nu ska dessa patienters liv riskeras med transporter till Skövde, resor de kanske inte överlever. Det räcker väl med ETT Norrland i Sverige!

Klicka för större bilder

Styrelsen nöjde sig inte med förlossningen, nej… Nu är de ute efter akutkirurgi, tumörkirurgi, gynekologi, urologi samt merparten av ortopedisk dagkirurgi till Skövde. Det låter kanske inte så dödsdömt när förslagsställarna ideligen betonar hur mycket som ”får” bli kvar. Men… erfarna läkare m.fl befarar - med facit från andra sjukhusexperiment - att det ena drar det andra med sig och att alla duktiga läkare drar vidare och kvar blir bara en tummetott.

Till Skövde har vi tio mil. Lika långt som till Göteborg. Istället för halva sträckan. Och det handlar ju inte enbart om den sjuke utan även om anhöriga som vill kunna besöka så ofta som möjligt. En ålderstigen person med en allvarligt sjuk anhörig i Skövde förlorar möjligheten att besöka denna - det finns inte ork. 

Lokaltidningen fylls nu dagligen av stora uppslag med protester mot det nya förslaget från Styrelsen för Skaraborgs Sjukhus. Gamla kämpar vaknar till liv igen. Motståndet växer. Det har startats en facebookgrupp (5871 medlemmar) med namninsamling som snabbt ökar. Fler artiklar HÄR, HÄR och den fränaste HÄR.

Vi har förstås redan skrivit på namninsamlingen ”Vi som inte gillar SKAS-förslaget”. Den som känner samma oro som vi kan göra sammalunda HÄR. Det blir protestmarsch mot nedläggningshotet den 28 juli. Hoppas jag orkar och kan delta. Det här ska dom INTE lyckas med.