Regn, regn och åter regn. Vi i Lilla Huset har klarat oss bra – hittills, men på sina håll i Småland svämmar det över alla bräddar. Ingen med någorlunda hyggliga hjärnvindlingar kan fortsätta blunda för att det nu är klimatförändringar som ställer till det. Förr kallades militären in för att hjälpa till. Nu är väl militären (de som finns kvar) på Uppdrag i Främmande Land. Förr kallades arbetslösa in vid katastrofer. Nån som minns det?

Nu reses krav på Staten att ställa upp med medel för långsiktiga investeringar vad gäller hållbar infrastruktur. ”Finns inga pengar” rapar papegojorna sitt mantra. Regeringen kastar över bollen till kommunerna: ”Kommunerna har slarvat”.  Försäkringsbolagen skyller på kommunerna som struntat i utbyggnad av dåliga VA-nät från 1800-talet.

Den allmänna utdikningen av rikets åkrar och mossar är säkert från samma tid. Liksom många vägar, broar och dammluckor. Dags att tänka om. Väcka upp slumrande dikningsföretag. Se över vägtrummor och dikesbrunnar. Kolla sina täckdiken på åkrarna så att avrinningen fungerar som det en gång var tänkt. Och vem såg en årensning nyss? Inte jag. Alla diken jag känner till är mer eller mindre igenväxta.

Räddningsverket lär ha varnat för dagens konsekvenser i en rapport redan 2003. Få har läst den. Tvärtom har kommunerna varit generösa med bygglov nära vatten. Med bostäder och kontorskomplex på stränder, i hamnar och älvmynningar. Nacka Strand (klicka för större bilder) är bara ett exempel.

Sverige har fått ett gemensamt problem att lösa. Tänk så många jobb det plötsligt finns behov av och som kan utföras. Och pengar finns – men vi lägger dem hos EU istället för att ta hand om vårt eget land!

Under juni månad ordnades i vår kommun ett Power Meet vars burnout gav svarta avgasmoln över Byn samt ett Streetrace med liknande effekt. Man inbillar sig kollektivt att vi får syndernas förlåtelse genom att årligen släcka lamporna en timme under Earth Hour. I dessa tider borde varje förnuftig människa bli religiös. Mänskligheten har många synder att bikta.

Många tycker de har för mycket att göra på jobbet och är stressade. Men i stället för att minska belastningen på de anställda söker nu många företag stresståliga medarbetare som pallar att jobba i högt tempo, berättar Ekot idag. "Vi söker dig som är stresstålig", "du ska gilla att jobba i högt tempo", står det numera i många jobbannonser. Både LO och TCO kritiserar trenden.

- Det visar att företagen har för få anställda och att man nu ställer krav som inte är relevanta för jobbet. Man borde istället söka efter folk med rätt utbildning, erfarenhet och kompetens, säger Robert Mörtvik, TCO.

Stressprofessorn Lennart Levi menar att man för väldigt många arbeten ”ska anpassa jobbet efter människan – det står faktiskt i arbetsmiljölagen, men den följs inte”.

Om detta vill jag tillägga följande: det är just de ”stresståliga” som blir utbrända. Det är de som ofta driver sig själva hårdast. De tål nästan vad som helst tills det är för sent. Till en stresstålig duger inte att säga att man ”ska lyssna på kroppens signaler” för just dessa personer får inga signaler alls. Inte förrän det redan är för sent, och då är det väldigt mycket för sent.

En utbrändhet tar många år att reparera. Ofta lika många år som det tog att drabbas… sex-sju år är inget ovanligt. Så var det för mig och så har det varit för väldigt många andra. Hur många ska sedan ligga hemma med tappat språk, tappade funktioner, minnesförluster och koncentrationsproblem. Och med förlamande energiförlust. Varken morötter eller piskor kan få upp en utbränd. Signalerna går då inte längre in.

Enligt mig är denna nya trend en riktig dödsfälla för den svenska samhällsekonomin. Sverige behöver FLER som jobbar – inte färre. Vi behöver fler som kan jobba till 65 och inte kroknar på vägen. Företag ska inte tillåtas att driva landets viktigaste resurs – människan – i fördärvet. Sätt stopp för vansinnet i tid.

Strulet med färdtjänst och sjukresor fortsätter – tack vare moldaviskorna. När en bekants bekant skulle resa åter mot hemmet efter ett släktbesök höll hon på att inte få någon resa alls. Färdtjänsten väntade på utsatt tid men på en helt annan adress än den som beställts. Ändå var hemresan beställd från exakt samma adress där färdtjänsten några timmar tidigare släppt av henne. Som brukligt är.

Fadäsen uppdagades först när den hemresande saknade beställd bil. När den hemresande SJÄLV RINGDE UPP för att fråga efter bilen fick hon minsann höra att hon hade UPPGIVIT EN ANNAN ADRESS. I helskotta heller. Med dåliga knän finns liksom inget skäl att beställa hämtning någon kilometer bort.

Men det var tur att hon SJÄLV RINGDE just nu för att söka efter ekipaget, ty chauffören var på väg att ge upp väntandet och lämna orten. Utan att meddela sig!!! Men varför hade han då inte ringt uppgivet telefonnummer där hon vistades? Nej, för hon hade inte lämnat något MOBILnummer. Bara ett till fast telefoni. E’ dom go’a eller!

Nå, hemresan kunde äntligen ske och chauffören – då ganska uppretad - fick plötsligt många administrativa rutiner att sköta om på grund av strulet. Orsaken till allt elände visade sig vara… ”att den som tagit emot beställningen inte var så bra på svenska”. Tacka för det när man lägger ut tjänsten till Moldavien och liknande länder.

Mina franska nerver…!

Samma dag mottog Lilla Huset kallelse för besiktning av släpkärran i höst. Och blev då varse att Bilprovningen säljer ut TVÅ TREDJEDELAR av alla sina stationer till privata aktörer. Även vår lilla station i Grannbyn, mitt ute på bonnaslätten! Man undrar vilket rävspel som ligger bakom denna affär, ty alldels nyss hördes ju att ingen var intresserad av landsbygdsstationerna. 

Inte nog med det… Bilprovningen (staten) ska stå för bokning och ta in avgifterna! De privata vill tydligen inte sköta en vanlig rörelse som brukligt är, där de själva sköter sin administration. Nej det ska staten göra åt dem!

Denna tvångsprivatisering är lika ful som vid tvångsförflyttningen av patienter till privata vårdcentraler vid vårdvalet 2009 vilket lett till att högerregeringen svälter ut de landstingsägda vårdcentralerna. Varför måste en fullt korrekt och väl fungerande verksamhet nödvändigt slås sönder?

DETTA ÄR INTE VALFRIHET! För att vi ska kunna välja en statlig bilprovning krävs längre och därmed dyrare resa. Svepskälen är genomskinliga och argumenten håller inte. Och det handlar inte om omtanke om folket. Detta ökar trycket... MITT tryck.

Svor flera långa ramsor den dagen.

Almedalsveckan pågår för fullt. Men bloggen tänker inte ha med ett ord om vad som där sägs. Politiklobbyn har blivit allt dummare, allt falskare och allt fegare. Utom vänstern förstås - det lysande undantaget! Men den ska alla spotta på. För vem vill lyssna på en sanningssägare?

Samhällsutvecklingen skenar som ett höghastighetståg där farten hela tiden eskalerar och nödbroms saknas. Att styra är inte tal om. Det gäller att hänga sig fast på tåget för att inte flyga av och hamna i diket. Ju äldre man blir desto svårare är det att klänga sig fast. Demokratin körs över. Kulturen är ett minne blott. Etik och moral har kastats över bord för länge sen. Precis som gamla kunskaper och erfarenheter. Eftertanke, klokhet, ansvarskänsla... likadant. Ingen vet vem som kör. Eller vart vi ska. Ingen bryr sig. Mål och mening för resan saknas.

Det går så rasande snabbt att medresenärerna redan glömt stationerna som passerats. Även de fina. Språk och seder förändras sekundsnabbt och snart förstår vi inte vad de andra säger eller tänker. Vi blippar tomögda på våra apparater så länge de är kompatibla. Vadan och varthän? Den Siste Idealisten har gett upp. Åtminstone i detta nu.

Tänk att man ska behöva få hjärtklappning för att skicka ett litet paket med Posten. Det rörde en liten fågel som ska till Statens Veterinärmedicinska Anstalt – SVA - för obduktion. En säkerhetsgrej. Material och anvisningar om paketering (med kylklamp mm) och frankering kom från SVA. Tydliga anvisningar om att det skulle lämnas på Postens Företagscenter – absolut inte ICA – för att gå med ”Företagspaket kl 16”. Tjänsten heter så. För att säkert komma till ort och ställe.

”Från dörr till dörr, från företag till företag” lovar Posten på sin hemsida. Det ska lämnas in FÖRE kl 16 för att vara hos mottagaren SENAST kl 16.00 dagen därpå. Min Post på landet har öppet 8-10 och 16-18. Således beställdes ”hämtning” från bostaden (ingår i frakten). Dagen innan. Frakten betalades via nätet och fraktsedel var klar. Dagen innan.

Följande dag ringer Postens Logistik en halvtimme före 10.00 med beskedet att ”ni får ordna det själva” och ”det går bra att lämna på ICA”! Lantbrevbäringen klarar inte hämtningen (fast de åker förbi), ”de hinner inte in till Posten kl 16.00” och ”filialen i Trollhättan hinner inte”.

Va fasen???!!! Kalabalik i mitt inre.

Här beställer man och betalar en tjänst i rätt tid, som man sen ’beordras’ att ordna upp själv! Där kom det igen: Lägg över det på kunden. Allt läggs över på kunden numera. Ingen vilja till service!

Nu är det så att om ICA skickar paketet så lämnas det ut till Willys i Uppsala och blir liggande där för lång tid innan avin går till SVA som då inte hinner hämta ut paketet i tid. Mycket olämpligt med tanke på paketets innehåll. Därför har SVA ett avtal med Posten om att dessa paket ska levereras av POSTEN, så att det verkligen kommer fram.

Således fick jag (kunden!) riva tag i detta. Ringde Postens Logistik och framförde vad jag betalat och beställt och att detta skulle UTFÖRAS. Jag (kunden!) måste också påpeka att SVA har ett avtal med Posten om detta! Krut och brösttoner fick tillgripas och gav förstås hjärtklappning. Handläggaren fick bryderi. Och återkom strax med besked att ”paketet hämtas idag”.

Att sen Postens chaufför (från Trollhättan) inte hittade själv, och varken kunde karta eller GPS – eller läsa på skyltar för att veta var hon var, är en annan pinsam historia om ännu ett tidens tecken. Hursomhelst kom paketet iväg.

Senare på dagen när vi var på Byn för att handla såg vi att ALLA lantbrevbärarbilar var inne vid Posten – klockan halv fyra. Och således hade kunnat hämta paketet.

Om nu Posten - där det finns folk under dagstängningen – visat hjälpsamhet och tagit emot paketet hade jag kunnat åka dit och lämna det så hade kalabaliken kunnat undvikas, bil från Trollhättan sluppit att åka extra, vi hade sparat både sinnesro och miljö och alla hade varit glada.

Ett grinsamhälle har vi fått. Som bara hänvisar till den förbannade REGELBOKEN. Som de inte ens kan! Här fanns t.ex ett AVTAL man hade noll koll på. Snart får vi väl köra våra brev och paket själva.

Tacka vet jag när Posten var Post, Apoteket var Apotek och SJ var Statens Järnväg. Att önska verksamheter som fungerar är inte bakåtsträvande. Det är framsynt. För det vill vi alla ha. Vi i min generation vet precis hur det ska genomföras, för det har vi upplevt. Och det utan dagens tekniska hjälpmedel. Vi vet att det går.

Ännu en vargattack i Kolmårdens Djurpark, idag med dödlig utgång. En ung djurskötare vistades ensam i varghägnet för en arbetsuppgift, tydligen utan radiokontakt med kollegerna. När arbetskamraterna saknade henne och letade låg hon redan död. Ingen vet exakt vad som hänt, bara vargarna är vittnen. Man spekulerar nu om att ”något har gått snett, kanske har hon snubblat…”

Kolmårdsvargarna som är ’socialiserade’ är alltså inte tamare än att attack- eller mobbningsbeteendet kan utlösas när någon snubblar. Låter livsfarligt. Vem kan inte snubbla till ibland. Som att leka med elden. Leka var tydligen vad djurskötaren skulle göra därinne, en normal arbetsuppgift för att hålla kontakten med vargflocken.

När samspelet varg - människa är så darrigt är det ju klart riskabelt att tillåta gruppbesök med främlingar i varghägnet, vilket varit en attraktion i Kolmården. Bussresor har ordnats i många år. Åtskilliga vargkramare har varit där. Nu är det slut med det. Tack!

En sådan här attack har inte hänt i Sverige tidigare, enligt text-tv. Rena turen och tack och lov, tillägger jag. Kanske är det dags att inse att vargen INTE är en hund. Hur naiva får vi vara i detta land? Nu blir detta omskrivet i hela världen. En liknande händelse skedde i Minnesota, USA, för några år sen. Där var det också en kvinna som gick in ensam, vilket var emot reglementet där.

Efter att ha studerat vargar i över 30 år säger Hans-Ove Larsson, en av Sveriges främsta vargexperter, till SVT att det inte finns någon självklar regelbok för hur de uppträder. (Just det. Min anm.)

Uppgifterna från SVT, SR och Text-TV.

Stödstrumpor hör till den dagliga rutinen sedan blodtrycket pumpade iväg uppåt. Faktiskt tio år sen. Vad tiden går! Det ledande märket i branschen är Mabs. Strumporna köptes först hos Apoteket, men numera direkt hos tillverkaren. Tyvärr har strumporna under tiden förändrats, så att jag fått svårt att hitta rätt modell och storlek. Varje gång! Är säkert inte ensam om det.

Vid varje förändring har strumporna gjorts längre i benet och större i foten (varför?). Nu hände det igen. Strumporna räckte långt upp i knävecken, vilket är direkt skadligt. De bildade därtill en stor extrapåse framför tårna (varför?). Så det kan bli...  

Mabs är hjälpsamma, inte tu tal om det. Fick besked om att jag nu bör kunna gå ner en storlek för att ”strumporna sys på annat sätt”. Ett provpar sändes till mig bums. Därmed gjordes temporär bekantskap med ny ljusbeige färg. Storleken var perfekt och jag bytte de tidigare beställda utan problem. Till mina vanliga vita då. Snabb service och leverans.

Häpnar dock över provparets färgbeteckning – solbrun…!!! Hur har någon kunnat ge denna blekbeige lattefärg namnet SOLBRUN?  Strumporna är ju blekare än solbruna ben! Nougatfärg kan jag möjligen få det till. Inget annat. Så dumt det kan bli.

- Klicka för större bild - 

Varför kan vi inte bara vara glada när någon tänker framåt?

Äntligen har någon köpt SAAB. En kines (Kai Johan Jiang) ska utveckla och tillverka elbilar för kinesiska marknaden. Med japanska batterier. I Sverige. Låter långsökt, men nu har han valt den här affärsmetoden. Och det är hans problem.

Skeptiska kommentarer från svenska ’tyckeriet’ lät inte vänta på sig:

Det kommer inte att gå. Det blir för dyrt. Det säljs för få. Elbilar är för dyra. Batterierna är för dåliga. Det finns inga laddstationer. Och så vidare i oändlighet. Så övermåttan grinigt.

Nä, just det! Elbilar har det just inte blivit mycket med. Det är en marknad som behöver utvecklas. Som måste utvecklas. Om vi vill komma bort från oljeberoendet. Det tar tid. Det kostar pengar. Ska vi då inte vara glada att någon försöker!

Det ger i alla fall jobb under tiden det pågår – i Sverige. Och det är inte vi som riskerar pengarna. Om nu någon tror på detta och vill försöka… fine. Varför detta griniga mottagande?

Själv tycker jag det påminner om gammal hederlig entreprenörsanda. Som man såg förr. När järnvägen byggdes. När elen drogs fram. I telefonins barndom. När uppfinningarna stod på kö för att förverkligas. När de första automobilerna utvecklades. När galna idéer testades, gick åt helsikke eller... lyckades. När folk hade framtidstro.

Så var glad att någon vill och vågar. Det är beundransvärt. Det KAN gå vägen.