Kasta pinnar kan vara jättekul. Särskilt när man är tretton och tror att man räddar en hel bygd…

Ibland får man flashbacks från sin rebelliska ungdomstid som när barndomsvännen EB ringde. Vi ska ses i vår när hennes operation är klar. Efter det för åldern obligatoriska sjukdomsutbytet kom vi osööökt in på den gången när vi ryckte upp kommunens ALLA utstakningspinnar. Vi skulle stoppa Stadens Våldförande på vår barndomsidyll.

Oroliga rykten om Stadens utbyggnad hade pågått länge. Våra bönders livsstil och utkomst var hotad. Snart skulle deras livsgärning vara förgäves och tillintetgjord. Den vackra naturen i kustlandskapet med sina (nej, våra) hästar, kor och fält var hotad. Inget skulle längre bli sig likt, fälten där vi rensat kålrötter, hässjat hö, kört hästar och mjölkat kor skulle bebyggas med bostäder i långa rader. Och vi HATADE.

En dag var hoten verklighet. Utstakningspinnarna hade dykt upp. Hela fältet var fullt med såna där små tunna vita pinnar, knappt metern höga med lite rödfärg och några siffror på. Detta såg vi som en ren förolämpning. Vi blev mycket upprörda.

Bums åkte pinnarna upp en efter en. Vår plan tycktes oss bättre och bättre ju längre vi höll på. Pinnarna var markeringar för vägar, tomter, avlopp och elkablar. Snart var fälten återställda och hotet undanröjt. För den gången. Vi fnittrade hejdlöst.

Pinnarna slängdes in i buskagen. Om vi inte kunde stoppa Staden hade vi åtminstone försvårat jobbet. De fick börja om!

Som vi väl förstod hjälpte detta tyvärr inte. Snart var nya pinnar där, och för många, vi gav upp kampen.

Den Oåterkalleliga Expansionen skedde. Böndernas gårdar tvångsinlöstes, antingen accepterade man genast det bud som gavs eller blev det sämre senare. Det fördes resonemang om ersättningsgårdar, men "våra" gamla bönder kunde inte starta om på nytt. Genom att acceptera budet fick de i alla fall ha kvar sina bostäder. Det var ju "bara" åkermarken som köptes upp.

Vår saga tog slut. Det gick väl an för oss som var i den åldern att vi drog vidare mot nya mål, men det var en trist historia för bönderna vars livsgärning tillintetgjordes.

 

Erika

31 januari 2008 10:09

Vilken idyll när jag ser dom svartvita foto på ängar/åkrar från förr.Jag blir 13-14 år när jag ser bilderna, och är hos mormor och morfar på deras gård. Det fanns ett lugn över tiden förr, ingen gick in i väggen eller var sönderstressad invärtes.

Golfbanor är väl det som dominera numera som ska anläggas på ställen som gröna ängar och åkrar.Inte så länge sedan jag såg ett program om en bonde som för andra gången (tror jag det var) blev av med sina gärden för golfbanan var viktigare att anlägga än att han fick har sin går ifred.

Inne hos mig vid en kommentar ändra Blogspot så den tror att alla har ett Google-konto att skriva in vid en kommentar. Men det går bra att du skriver som du gjorde nu, bara så jag vet vem det är. Förstår inte varför det ska vara så invecklat när man skriver en kommentar. Alla ska kunna skriva,oavsett vad man har sin blogg förnågonstans!

http://crystalwinter.blogspot.com

 

Ruth

31 januari 2008 11:20

Det är svårt att sätta sig upp mot myndighetsutövare och vinna en kamp, ett tappert försök att hejda framtidens bondesamhälle..

http://bernamis.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...