Fågelperspektiv

Inlägg publicerade under kategorin Tänkeri

Av Margus - 2 maj 2012 22:42

Stephan Rössner är en sån som älskar att avliva en rad myter och vanföreställningar om kost och hälsa. Och det är kul. Rössner är professor och överläkare vid överviktsenheten, Karolinska, och medverkade i tv-programmet Fråga Doktorn härom veckan. Temat var sött och salt och Rössner betonade flitigt att "livet är en fest" och att vi inte ska späka oss in absurdum av rädsla för onyttigheter. Hur ska man nu komma ihåg alla drastiska citat, för att använda vid rätt tillfällen? Första steget var att samla in dem, nedan, sen får vi se hur det går med resten…


"Folk tycker att honung är så nyttigt för att det är naturligt. Att det är naturligt betyder inte att det är bra. Digitalis, är en blomma i skogen, som man kan ta livet av människor med."


"Vi kan ju inte äta mat som smakar pyton bara för att det är nyttigt."


"Livet är en sexuellt överförd sjukdom med 100% dödlighet. Vi måste ha kul medan vi håller på. Vad är det för vits med att leva taskigt bara för att dö med normala blodvärden."


"Kroppen är väldigt tolerant mot tillfälliga överdoseringar. Socker är ett långsamt dödande gift, men vem sjutton har bråttom."

 

Men Stephan Rössner är seriös också. Så här:

"Atkins är passé, GI är ingen bluff men lite onödig omväg till bra kostråd som alltid har funnits, kolhydratmetoderna har både varit höga och låga - men all nypublicerad forskning visar att det egentligen bara är det dagliga energiunderskottet som avgör hur vikten kommer att förändras under längre tid."


Eller som i Läkartidningen HÄR.

Av Margus - 24 april 2012 22:12

Vilken bok har påverkat ditt liv mest? Hörde i förbifarten frågan ställas i ett radioprogram och vips var mina tankar igång. Hmm, svårt att välja bara en...


”Jill i sadeln” av Ruby Ferguson som jag kan utantill, är den första. Slukade den och övriga åtta böcker i serien om Jill Crewe som 9-11-åring. Jill är präktigheten själv. Ärlig, rättrådig och klok med gott uppförande, hög moral, civilkurage och gott självförtroende. Hon tar eget ansvar och gillar att göra rätt för sig med hårt arbete. Alla flickor i grannskapet rider och deltar i lantliga små tävlingar i underbar engelsk landsbygd med lokala lantbruksutställningar, välgörenhetsbasarer, rävjakter och tweedkavajer. Böckerna doftar häst, hö och läder och jag lärde mig jättemycket genom serien. Den serien har nog påverkat mig mer än jag vet om. Skrev om den HÄR.


”I samspråk med djuren” är den andra. En klassiker från 1949 av Konrad Lorenz. Boken gavs ut på svenska 1967. Jag var 18 år, kämpade med körkortet och tog vägen om bokhandeln mest varje dag efter jobbet. Och äntligen kom Boken som förklarade varför djuren gör som de gör! Med ömhet och inlevelse berättar Lorenz livfullt och personligt om livet i sin kajflock hemma i Altenberg. Om guldhamstern på hans skrivbord. Om gåsebarnet Martina, om hans korsningsavel med schäfer och chow-chow och om den språkbegåvade papegojan Papagallo som skrek ”Sotarn kommer, sotarn kommer” när sotarmurre klev in på gården. Så när Konrad Lorenz fick Nobelpriset 1973 för att ha lagt grunden till etologin, läran om djurens beteende, var det jag som skrek ”Äntligen!” Han kändes redan som en kär vän.


”Kinas Röda garde” måste också nämnas. SR:s utrikeskorrespondent Hans Granqvist i Hongkong skildrade initierat den kinesiska kulturrevolutionens bakgrund, förlopp och politiska betydelse. Boken kom 1967 när Sverige, ja… hela världen, var vänsterorienterat. Som ung rebell mitt i 68-vågen fick den röda gnistan näring. Något som sedermera omvärderats i flera olika faser. Tänk om dagens unga ändå kunde bli bara hälften så intresserade av politik som vi var då… Det är ju så rysligt viktigt.

Klicka för större bilder

Allihop står hemma i bokhyllan och kommer aldrig att slängas. Delar av mitt liv. Undras hur det är med läsekretsens påverkan av böcker...



Av Margus - 2 februari 2012 22:24

-Tänk att du gjorde det! Säger jag till Husbonden då och då. Ibland kommer det bara över en. Detta djärva tilltag att bara gå i pension så där rätt av. Lite ’för tidigt’. Med lägre inkomst, men ändå… Fri.

Fyra månader har gått sen befrielsens timma slog. Tillsammans med sin Bättre Hälft dag ut och dag in. Gemensam frukost varje dag. Lunchen likadant. Delad glädje – dubbel glädje. Fria att göra precis vad som faller oss in. Tillsammans – eller var för sig. Med begränsade resurser, men dock.

Om jag var en aning bekymrad för förlorade stunder av Egen Tid när Husbonden tog pension är det inget mot den känsla av Lyxtillvaro som präglar större delen av tiden. Att Husbonden slipper gå till jobbet. Slipper femskiftet med obekväma tider. Med långa dagar och nätter. Fri att vila och hämta kraft. Arbeta när man vill. Rättmätig ersättning en gång i månaden och som räcker till… livets nödtorft. Om man planerar väl.

Förnöjsamhet, kallas det nog. Ett bortglömt begrepp. Undrar om kommande generationer ens vet vad det innebär. Man vet aldrig hur länge denna lyx är oss förunnad. En framtida pensionstid är egentligen helt omöjlig att planera för. Vet aldrig säkert om man ens kommer i mål. Vet aldrig hur länge man får ha varann. Det gäller att ta väl vara på detta. Njuta medan tid är. Tänker på detta nästan varje dag. Undrar om dagens unga nånsin får pension över huvud taget.

Av Margus - 29 januari 2012 22:18

 

Att rädda någon till livet är stort. Det fyller ens hjärta med hopp. Om det så bara är ett knippe tulpaner. De anlände med Vännerna häromdan. Vi blefvo alla genast bekymrade över deras tillstånd, ty de voro skamligen utsvultna och misshandlade (tulpanerna alltså;-). ICA-butiken förvarade alla buketterna i en pappkartong – utan vatten!

Så gör man inte mot levande varelser! Eller mot sina kunder!  Växtplågerilag någon…?

”Ty allt vad Gud har skapat är gott, och intet är förkastligt, när det mottages med tacksägelse”   1 Tim 4:4


Vi föllo genast i rådslag om räddningsaktioner – det handlade om sekunder... Åtgärder vidtogs och se… Livet kom åter, de sträckte på sig, andades djupt och öppnade sina knoppar den andra dagen. Log mot världen och svarade tacksamt med sin diskreta doft. Livet är värdefullt och ett mirakel.          Klicka för större bild

 

 

Tacksam i förundran över naturens variation och universums oändliga gåtfullhet.


 

Den årliga fågelräkningen är avslutad i Lilla Huset. Rapport avlämnad till Sveriges Ornitologiska Förening. SOF följer regelbundet trenderna med fågelbordsräkningen i slutet av januari.


Vi såg i helgen, samtidigt:

1 större hackspett, 1 koltrast, 6 entitor, 21 blåmesar, 15 talgoxar, 2 nötväckor, 1 skata, 5 kajor, 3 kråkor, 16 pilfinkar och 7 domherrar.


Liten frågesport om sveriges vanligaste fåglar på SVT. Testa kunskaperna HÄR.

Av Margus - 23 januari 2012 22:23

Röjning är en reningsprocess. Som en mullvad gräver man sig tålmodigt fram genom många små högar. Viss gymnastik också. Väl ute på andra sidan om varje hög… befriad.

Golvyta förlöses från barlast. Svängrum. Har väl inte riktigt insett hur mycket dessa högar hindrat. Kanske blir man redo att starta nåt nytt…

Stor tung TV-bänk byttes mot smärtare sak - på hjul. Ny DVD-spelare installerad. Sladdelände. Man ska inte röra det som fungerar men… nu blev det så. Satelliten funkar men marksända kanaler upphörde. Skadad förstärkare på svalornas takantenn? Hjälp inväntas. Ny kostnad. Usch och fy.

TV-problemen ledde oss till byrå på plan två. Ny röjning. Antennsladdar i legio. Femton år gamla datorsladdar, telefonjack från samma epok, uttjänta telefoner och mobiler, elkablar och kontakter – såväl trasiga som hela. Bort, bort, bort. Flera lediga lådor!

-----------------------

Minnen bevaras bäst i det egna minnet. Vis av erfarenhet och ålder är jag övertygad. Egna minnen ska aldrig jämföras med andra personer som också var med. Minnena stämmer inte överens. Ibland uppstår träta. Någon vill reda ut och lägga till rätta. Alla har sina upplevelser av vad som hände. Egna minnen.

Besök inte heller gamla kära platser i fåfäng önskan om en nostalgikick. Det ser ändå inte ut som det gör i ens eget minne. Inte ens om huset eller torget är bevarat. Återvändandet borgar istället ofta för besvikelse och än värre… att det gamla kära minnet besudlas av nya intryck.

Väninnan och jag är överens. Hon avstod från erbjudandet att besöka ett kärt hus från förr. Ville inte förstöra sina minnen från platsen. Ens minnen är inte heller faktiska minnen, alltså exakt hur det var och såg ut. Till synminnet av t.ex en dörr eller ett skrin lagras också känslominnen, doftminnen, minnen av vad som sades och vad man tänkte då. Och allt tillsammans blir minnen av en upplevelse. Aldrig ett exakt avbildande.

------------------------

Detsamma gäller böcker. Boken "Dick och Dalli" betydde mycket för mig i tonåren. Om två tjejer som skötte och körde shetlandsponnyer i olika uppdrag. Tyckte så väldigt mycket om den boken. Saknade den i åratal och ville återuppleva. När hem-PC:n gjort sitt intåg i Lilla Huset söktes på nätet. Boken fanns på bibliotek i Småland. Hopp och längtan. Distanslån fixade hem den. Full av förväntan läste jag äntligen den kära boken på nytt…

Kände inte igen mig! Varken i händelser, miljöer eller personer. Inte ens hästarna kände jag igen… och vädret stämde inte heller. Min bild av berättelsen var således en mix av mina egna tankar, upplevelser, önskningar och fria fantasier om vad som skildrades på sidorna. En högst egendomlig erfarenhet.

Lever nu därför efter devisen: låt minnen förbli minnen! De vårdas bäst i det egna minnet – så länge man har det. Sedan kvittar det ju.

Av Margus - 21 december 2011 22:38

... och plötsligt hade även denna dag gått till ända.

Julpyntet kom fram till slut. Fast det satt långt inne. Bara granen fattas nu. Julkorten är sända och mottagna diton droppar in i både mailbox och vanliga brevlådan. Allt börjar bli sig likt.

Tyvärr är en del julhälsningar lite sorgliga. Vänner och bekanta har gått bort och lämnat sina livskamrater ensamma. Ooooh, livet är orättvist. Förluster ledde till telefonsamtal som vi kanske inte skulle haft annars.


Så har Husbonden just denna kväll begått sin debut som räkningsbetalare på internetbanken. Dags att han lär sig, ty en vacker dag ligger man väl på sjukhuset under 'fel' tid. Han är jätteduktig, lär sig fort, har gott sifferminne - men att hitta alla bokstäver och siffror på tangenterna är värre... 

- Vilken tid det tar! konstaterade han efter första lektionen. Jojo, där har man tragglat på nu i typ fjorton år, och jaa... det TAR tid, särskilt i början. Men det ÄR noga med alla kontonummer, bg-nr och OCR-diton. Det får ju bara inte hamna fel!

Är jättestolt över honom. Han kommer att kunna ta hand om detta den gång jag av något skäl är indisponibel. Jaha... och sedan var denna kväll både sen och över. Man får vara nöjd med allt som blir gjort. Och djupt tacksam över allt som är gott och bra. Och vi ska vara rädda om varann så länge vi har oss. För man vet aldrig när det tar slut.

Allt gott till bloggosfären!

Av Margus - 20 december 2011 23:10

Rubriken artar sig till en lidandets jeremiad, men det blir inte fullt så illa för den som orkar läsa;-)

Magnus Härenstam, nyss 70 år, aktuell med en ny show till nyåret – om åldrandet. Har hört honom i några intervjuer där han bl.a beskriver hur han och hustrun ofta upplever sig leva i en charad. Särskilt när de tappar orden för olika ting och istället med diverse gestikulerande försöker beskriva sakerna. Javisst underlättar det om man också ser humorn i den fars vi stackars människor lever i. SVT Play HÄR och HÄR.

Man behöver förvisso inte ens vara gammal för att uppleva hela vårt tekniska samhälle som en enda lång fars, även om det samtidigt är djupt tragiskt. Eller också är det så, att det krävs ett visst mått av tragikomik för att bli just roligt. Som till exempel när kompisens telefon plötsligt löpte fullständigt amok och lät e-e-e-e-e-e-a-a-a-a-å-å-å-å varje gång hon talade.

- Hallå där, ropade jag, nu hör jag inte vad du säger, telefonen hackar.

Så fort hon började tala igen lät det ånyo e-e-e-e-e-e-a-a-a-a-a-e-e-e-e-eå-å-å-å i stackato. I sammanlagt en halv minut. En vidrig halv minut. Helt hysteriskt och skilt från allt jag hittills upplevt i mobilernas tidevarv.

- Ska jag ringa upp igen, frågade hon just när stackatot upphört men då kunde vi återuppta samtalet.

Sånt där hände väl inte ens i telefonens barndom. Men är idag mer regel än undantag.


Här en länk till radioprogrammet, spelaren startar på 33 minuter.

SR P1 Studio Ett  


Fastnade för kvällens Sommarpratarna där författaren Jonas Jonasson berättade om sin utbrändhet. Oj, så man kände igen sig. Hade hoppats att han på Johan Rabaeus fråga skulle berätta att det faktiskt är en form av hjärnskada. Han använde visserligen inte ordet men drog, med en gest åt huvudet, en liknelse om hur signalsystemet däruppe går sönder. Man kanske ska lyssna på hans sommarprat.

Jonas Jonasson hade verkligen varit drabbad. I hög grad några snäpp värre än många andra som bara haft en släng av utarbetning och stolt meddelar att de minsann också varit utbrända eller gått in i väggen. (Förra socialförsäkringsministern Cristina Husmark- Pehrsson (M) var en sån. Hon som var ”utbränd” i tre dagar!) Nej, den som verkligen varit där stoltserar inte med sin sjukdom. Det tar åratal att ens försöka närma sig sitt forna jag, och vägen är kantad av åtskilliga bakslag. Helt återställd blir man sällan när det tagit ordentligt. Tvärtom händer det lätt igen. Ja, det ÄR faktiskt en slags hjärnskada för många.

Av Margus - 15 december 2011 21:38

   

Garderobsröjningen är avslutad efter diverse avbrott. De sista små tröjorna fann sina platser i går. När man nu rotat i forntidens gömmor slår det en hur mycket som hänt med klädmodet. Man har ju visst perspektiv.

Förr… och nu talar jag 1950-60-tal där man aldrig fick blanda rutigt, randigt och/eller blommigt. Inte heller blått och grönt. En rödhårig kunde aldrig ha röda kläder, och absolut inte flera röda nyanser ihop!

Nej, jag skojar inte. Klädkoden var sådan, och det fanns etikettböcker om saken. Det var väl inte direkt dödsstraff, men jisses vad uttittad och nedvärderad man blev om man bröt mot konvenansen. Och ve den som hade en tröja eller blus som hängde nedanför kappan/jackan! Nej, snyggt kant i kant skulle det vara, möjligen fick understa plagget vara kortare än det övre – men aldrig längre.

Forntidens etikettsivrare skulle rotera i sina gravar om de såg nutidens mode med olika längder på tröjor, busar och jackor… det ena nedanför och utanför det andra. Och olika längder på samma plaggs fram- och baksida, ja herregud. För att inte tala om klänning till byxor! Något som jag i yngre år längtade efter, men nu har tappat intresset för. Just nu, när det blivit inne. Typiskt.   Bilderna hämtade från Maggans Nostalgiska Klippdockor. Klicka för större.


HEJ, OCH VÄLKOMMEN !

      

  Visa presentation

Avdelningar i bloggen

Så var det då... denna dag

Sök i bloggen

ARKIV från start 14 mars 2007

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2015
>>>

   Underbar video från YouTube

  

Bra historiebok på internet

Mina länkar

Antal besök

Följ bloggen


Skapa flashcards