Julparader, tomtegubbar, julkrubbor, julmarknader… det rör mig faktiskt inte i ryggen i år. Lilla Huset har inte heller planer på att ’julskylta’ – just nu. Det är ju ännu en tid kvar, vi får se hur det blir. Kanske beror det på att Stora Tröttheten slagit rot efter några intensiva dagar. Tre timmars sömn efter lunch krävdes efter gårdagens rusch. Är ganska trött på att vara trött… om jag säger så.

Dock är lilla grisstian på plats, den klarar jag mig inte utan. För vilken gång i ordningen den visas i bloggen vet jag inte, men ’kära barn’ har vissa favörer. 

Klicka för större bilder.

På tal om barn inser jag nu hur illa jag tycker om att små barn ska luras att tro på tomten. Varför ska egentligen barn uppfostras på en lögn? För att de har roligt? Inte alla, vill jag med bestämdhet tillägga. Det är faktiskt rent plågsamt att se storögt förfärade barn vid deras första möten med tomtefar.

Min aversion beror kanske på att jag som liten blev totalt skräckslagen av tomten (bilden). Så jag vet hur det känns. Fast det gick över. Familjen löste det så att jag redan tidigt fick spela tomte och dela ut klapparna. Har varken då eller senare uppskattat lögner.

För övrigt har bloggen fått lättåtkomliga länkar till filmkanal och hemsida i kolumnen till höger.

’Mitt’ sjukhus fortsätter att satsa. Om- och nybyggnad har pågått i flera år och det blir bara finare och bättre. Gårdagens läkarbesök skvallrade att Mag- och tarmmottagningen, där jag är stamkund, inom kort flyttar till nyrenoverade lokaler och nu får all verksamhet på EN sammanhållen avdelning.

Verksamheten ökar... och detta trots landstingets aviserade sparkrav för Skaraborgs Sjukhus. Fattar inte hur man får ihop det, men är stormande lycklig över framtidstron. Vårt sjukhus är omtyckt, har gott renommé och en hög specialisering. Idag publicerade tidningen även en intervju med ’min’ strokeläkare (hamnade ju där för drygt ett år sen med ansiktsförlamning). Han berättade om sjukhusets specialiserade strokevård. Är överväldigad. Känns nästan som 60-talsoptimism;-)

----------

I sekulariserade tider som dessa känns det gott att Svenska Kyrkan fortfarande har hög medlemsanslutning i vår kommun.  Trösterikt att förändringens vindar ännu inte nått varje vrå av riket. Här i en av landets mindre kommuner finns inte mindre än åtta levande kyrkor. På landsbygden är man fortfarande kyrkligt konservativ – i dess bästa betydelse.

Nästan alla invånare är medlemmar i Svenska Kyrkan eller någon frikyrka, då främst Missionskyrkan. Många barn döps i kyrkan, nästan alla ungdomar konfirmeras, kyrkorna renoveras och kyrkans café mitt i Byn går med överskott. Bra, då blir det kvar!
-----------

Troligen blir boken om Zlatan en av de mest lästa i vinter – och kanske Årets Julklapp. Vem vet, tänk bara på målgruppen… Lilla Huset brukar inte falla för det som är ’inne’ men vi kapitulerade helt för författaren David Lagercrantz roliga beskrivning i radio och tv. Boken är nu beställd hos Ad libris. Visst måste även vi ta del av denne vår storhets berättelse. Husbonden är ju en riktig sportfantast, klart att Zlatan ska finnas i vårt hem.

Imponerande lansering, boken finns redan vid släppet som CD-bok, e-bok, mp3-filer samt så som vi beställde den - som vanlig ’läsebok’.
-------

Detta är ett av de mer hoppfulla blogginlägg jag skrivit på länge. Det FINNS mycket att glädjas åt. Lite på rosa moln just nu och min träning på sjukgymnastiken går bra. Fann där följande tänkvärda ord nu under hälsoveckorna:

”Den som inte har tid med motion måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom”.
--------

För övrigt greps jag plötsligt av lycka när jag tittade till marsvinen. Var bara tvungen att fota Sallys underbara rufslugg. Klicka för större bilder.

Kvällsdiset sveper inpå knutarna och allhelgonaljusen fladdrar andaktsfullt i rabatten. Stillhet råder men tankarna skingras av euronyheter.

Salig Pappa trodde på EU, men jag undrar vad han skulle tänkt om denna fars. Nu ifrågasätter t.o.m Finland hur man tar sig ur spektaklet. En koloss på lerfötter med komplicerade regler för inträde har skapats… men ingen vet hur man tar sig ur! Signifikant. Och VILKEN SYN PÅ DEMOKRATI ANVÄNDS NÄR EN GREKISK FOLKOMRÖSTNING ANSES SOM KATASTROF? Prestigen fortsätter med ständiga möten för att tvinga ett problemfyllt land till underkastelse. Totalt blinda för det fiasko som blir alltmer uppenbart.

Jag kan bara inte ta detta seriöst. Mitt humoristiska sinne tar över. Med fågelperspektiv blir det istället stundtals dråpligt. Icke desto mindre är det blodigt allvar för speciellt Tyskland och Frankrike, det är ju deras baby. Samt för dem som lockats med i fördärvet och som nu offras på eurons och marknadens altare. Marknadskrafterna handskas med så gigantiska belopp att de själva knappt kan uttala dem. Och ropar på hjälp från Kina när euron egentligen skulle hållit Kina utanför…! Sandlåda!

Grekland borde enligt många bedömare inte ens ha varit med i euron. Trots komplicerade inträdesregler halkade (tvingades?) grekerna in utan en chans att folkomrösta om saken! När en sådan nu fördes på tal fick Prestigen hicka och börsen störtdök. Det kunde ju bli utträde! Risken för ’smittspridning’ till Italien (...bara uttrycket!) räckte för storfrossa. Ingen får protestera! Ingen får gå ur! Gör bara som vi säger! Sitt still i båten!

Rätten och packen eder därefter! Hot och skrämselpropaganda. Något vi känner väl sedan våra egna omröstningar om EU och euron. Salig Pappa är befriad från detta, men han är säkert nyfiken på hur det går.

Jaha, nu är vi multisjuka. Ordet låter snarare som mjältsjuka eller mul- och klövsjuka, men det är dessvärre  inte EN sjukdom som avses – det är FLERA. Lilla Husets invånare och Vännerna räknade via telefon över medicinintaget. Vi fann det tämligen imponerande. ”Jag har till och med börjat med dosett”, meddelar Väninnan, ”sju tabletter per dag plus inhalator".

- Nu är du nog multisjuk, sa jag. Väl medveten om ett eget intag på samma nivå. Husbonden likaså. Sammanlagt för oss fyra är det utan inbördes ordning: diabetes, kolesterolet, blodtrycket, östrogenet, zinkbristen, blodförtunnande, diarréhämmande, cortisonet, inflammationshämmande (två sorter), kol-medicinen, migränstoppande, värktabletter och något mer… man kan ju inte ha allt i huvét. Lite smått och gott.

Härtill är vi nödda och tvungna, mediciner är inget eftersträvansvärt men faktiskt bättre än alternativet. Två av oss skulle inte ens levt idag om det inte varit för läkarvetenskapen. Tänkvärt, då är man hellre multisjuk.

Nyordet multisjuk används mest i sammanhanget äldre. Definitionen från Stockholms läns Äldrecentrum, nedan, handlar mest om det. Logiken säger mig dock att det även måste finnas yngre multisjuka. Det är ju inte ovanligt med yngre som har två eller flera sjukdomar samtidigt och som vårdats på sjukhus flera gånger.

Definition från Äldrecentrum: "Multisjuka kan definieras på olika sätt. Enligt en definition ska man vara 77 år eller äldre och ha två eller flera sjukdomar samtidigt. Enligt den definitionen är ungefär 55 procent multisjuka. Äldrecentrum har i flera av sina utredningar använt en betydligt mer bestämd definition. Enligt den ska man vara 75 år eller äldre, ha vårdats inom sluten sjukhusvård vid tre eller flera olika tillfällen under ett år och ha tre eller flera diagnoser från olika sjukdomsgrupper. Enligt denna definition var 13 procent av patienter inom slutenvården i Stockholms län i åldersgruppen 75 år och äldre multisjuka år 1996."

Vill man fördjupa sig i ämnet kan man gå till facebookgruppen Multisjuka äldre HÄR.

Massagen hos sjukgymnasten är bara såå perfekt. Är lite av stamkund och hon vet precis vad som ska göras. Knådningen gör så där ’gott-ont’, som när man vet att av detta blir det bara bättre (”ont ska med ont fördrivas”). Som vanligt är det axlar och nacke mm. som stelnat till. Tur att man stoppar ansiktet i en sån där vadderad ring med plats för näsan så man kan andas, värre var det förr. Men det har sina sidor…

I början går det bra, men allteftersom knådningen fortgår trycks man längre och längre bort på bänken – hon är stark, denna där. För att inte glida ur ringen gäller det att sätta tänderna i ringen och hålla emot. Man åker hit och dit, hela ’fejset’ känns minst sagt vanställt när det stramar i kinder och ögon som hamnar på fel ställe i ringen. Ingen idé att avbryta och lägga sig tillrätta, man är snart på vandring igen. Bara att gilla läget. Mörbultad och tilltufsad och väl uppe ur ringen tar det en stund att få ordning på anletsdragen.

Fantiserar om hur man egentligen ser ut där i ringen, underifrån alltså (se bild). Kan det vara så här.

”Regelverket” är mantrat för dagen. Försäkringskassan tillåts verkställa vidriga utrensningar genom att kasta ut sjuka människor från vår allmänna försäkring, bara man följer ”regelverket”. Migrationsverkets ”regelverk” medger att man kan kasta en gammal, dement och blind dam ur landet – utan uppföljning. SJ:s personal följer ”regelverket” när man kastar små barn av tåget. Eurokrisen ska lösas med nya ”regelverk”. Och ”nu skriver Kina om regelverket”… sagt i ett radioprogram om den globala ekonomiska utvecklingen.

Regelverket har väl aldrig varit populärare än nu och det är så typiskt. Följer vi bara ”regelverket” behöver vi inte ta ansvar eller göra egna bedömningar, inte engagera oss i komplicerade ärenden, aldrig använda något civilkurage… Med ”regelverket” sopar vi rent på vårt arbetsbord med obefläckat samvete, ett samvete som aldrig behövt fundera eller ta ställning. Färdigt, vi har levererat! Känslobefriat, robotlikt, opersonligt, fegt, fegt, fegt.

Bodil Jönsson, professor emerita, är dagens tröst i denna vidriga värld. Hon kanske inte har lösningen på nutidens stress men sätter fingret på Det Onda. Denna moderna profet ger tankeväckande experiment som - om vi gör oss mottagliga - kan hjälpa oss att värna vårt eget revir, få lite andrum och ta oss rätten till egen tid. (Det är lite som religion, det där… ”om vi gör oss mottagliga”.)

Läser nu hennes bok Vunnet & försvunnet där hon talar om ”förändringsskyddade rum”, på tal om mitt förra inlägg om förändringsfundamentalismen som nu även drabbat Bloggplatsen.se. Här är några råd ur boken, vilka jag allt oftare försöker följa:

• Stäng tekniken ute. Har du någon totalt teknikfri zon (belysning tillåten)? En vrå utan mobiltelefon, radio eller tv? Dit inga yttre stimuli når. Sök dig dit.
• Stäng ljudet ute. Har du någon tillräckligt tyst plats i hemmet? Det kan behövas speciella arrangemang. Rätten att skapa ljud är inte självklart överordnad rätten till tystnad.
• Det vackraste. Finns det en särskilt vacker del i ditt hem där du kan andas i takt med hur du tänker och i takt med det du gör? Var där så ofta du kan. Det hjälper.
• Symbol för koncentration och kontemplation (meditation). I andra länders kulturer finns ofta något altare i ett hörn hemma. Vi som är mer profana får skapa oss något annat, men förändringsskyddat ska det vara.

Där kom det! Ett helt kapitel om förändringsskyddade rum. Mumma för en jagad själ.

Först foto- och filmredigering efter dopet. Sen en vidrig 'Juholtvecka'. Efter det kom Skatteverket med en rak höger... Svar skrevs omedelbums, redan trött hjärna kopplade på turbon och fick till ett riktigt bra bemötande! Sov två dagar på raken och orkar knappt skriva i bloggen, än mindre surfa runt och läsa nåt. Pallar bara inte så mycket i en följd.

Sen får man skämmas som en hund å Sveriges vägnar när myndigheterna tänkte utvisa en 91-årig dement, hjärtsjuk, blind och ensam kvinna till Ukraina - utan ordnad bostad, anhöriga eller vänner. Det är bara too much. Det var då för väl att Europadomstolen ryckte ut och stoppade planerna. Ska det verkligen behövas! 

Trött blir ännu tröttare när bekanta (välvilligt, men dock) undrar vad som fattas en... och sen mördas ett lantbrukarpar bara några mil härifrån. Vad är det för tider vi lever i? Man blir bara matt. Stoppa världen, jag vill kliva av.

Röjandets ruelser har i dagarna dryftats med likasinnade vänner. Det visar sig att vi burit på samma gammeldars hängivenhet för böcker och andra ärvda ägodelar. Vi har luftat detta att svika sina ideal, att det gör ont i själen och är inget mindre än helgerån när man av olika skäl tvingas kasta välvårdade, vackra och en gång dyrbara böcker vilka producerats med stor sakkunskap och krav på korrekthet. Eller andra ärvda ting.

Utvecklingen tvingar oss, menar jag, att göra avkall på våra ärvda normer genom att ’det gamla’ inte längre är giltigt och inte får plats vare sig i våra liv eller själar. Vad vi än anser om Det Gamla måste vi anpassa oss till allt Det Nya. Vi skaffar mobiler, digitalkameror, datorer, DVD-spelare, platt-tv mm. Det är mycket som kommer till.

Om vi inte anpassar oss riskerar vi att bli till gamla ’original’ som krampaktigt försöker hålla fast vid en svunnen epok mitt i en ny tid. Vilket kräver viss energi för att lyckas. Det är med andra ord minst lika jobbigt som att surfa med och tvingas slåss mot sina forna värderingar.

Utvecklingen går för fort. Alldeles för fort för att människan ska må bra. Men vi mår minst lika dåligt av att försöka bromsa och kämpa emot.

Ämnet är stort, men om vi stannar vid böcker och andra ägodelar så är det stört omöjligt att spara på allt. Mitt liv tenderade att påminna om vissa ökända samlare, det finns sådana, som fyller sina hus till bristningsgränsen med saker så att det endast återstår smala korridorer att ta sig fram i och som omöjliggör städning och… inte minst – ett levande intellekt.

Till slut har man så mycket grejer att man inte längre vet var de finns när man vill titta på dem. Eller orkar plocka fram dem från botten av någon hög. Vad är det då för mening?

Ska jag för evigt vara dömd att leva i ett museum av en förgången tid? Vårdandes mina anfäders liv och gärningar istället för att leva mitt eget? Det frågade jag mig när jag i vintras kastade farfars – och pappas – målningar.

Det är osjälviskt och ädelt att vårda och uppskatta minnet av förfäders arv och livsgärning. Men var slutar det ädla och när riskerar det att strypa mig? Något som var och en själv måste avgöra.

Jag insåg att min tid är utmätt, att resten av livet kommer att gå ännu fortare och att jag kommer att orka ännu mindre. Finnes något val, eller ska vi för all framtid sitta fjättrade vid egna och ärvda ägodelar? Hur många föregående generationer har vi ansvar för? Valet är mitt och ditt.

Inte var det mina förfäders önskemål att jag skulle vara en museivakt över deras liv. De köpte vad de ville, målade, skrev, byggde, njöt av musik och producerade för sin egen skull. Så länge de levde. 

Visst kan man försöka ge tingen ett evigt liv någon annanstans – om man orkar. Loppis, auktioner, second hand osv. Men om man inte orkar…? Ska jag då inte få leva mitt liv förrän jag lyckats finna nya ’fodervärdar’ åt deras grejer? Många tankar har stridit här...

Mitt val är kristallklart – fast vägen dit var lång: Ta makten över ditt eget liv! Nu - så snabbt som möjligt! Sedan kan vara för sent. 1) Behåller saker som fortfarande betyder något för mig. 2) Slänger det som jag inte kommer att sakna.