…drog till skogs i förra veckan. Damer på andra sidan skogen lockade förföriskt. Gossarna som är i sin bästa ålder var pigga på äventyr. "Var e´brudarna? Vi sticker dit. Hur svårt kan det vara.”

Bonden som saknade sina pojkar ringde runt och fick napp. Jojomän, rakt igenom skogen hade det burit. Och upptäcktes hemma hos tjejerna i fråga. Kreatursvagn lånades för att förbereda hämtning. Av olika skäl fick hämtningen bero i några dagar. Tre Uppsluppna Ynglingar har nu återbördats till hemgården och ser lagom matta ut efter äventyret. Stängsel lagas och Tre Trötta Pojkar vilar ut närmast lagården.

Skulle vilja sett dem när de gick genom skogen med stora kliv. Målmedvetet, men kanske ändå hungriga på vägen. Undrar vad allt de gjorde på sin väg över stock och sten. Mycket nytt att se och undersöka. Hur som helst är det mycket trevligt att se dem igen på andra sidan bäcken. Borta bra, men hemma bäst.

Filmkameran är den som zoomar tillräckligt dit bort, men stillbilderna blir lätt darriga.

Hösten nalkas och ladusvalorna samlar sig i små och större flockar. Det är dags för den årliga samlingen på vår tv-antenn. Tråden som Husbonden satte upp - enkom för detta ändamål - mellan skorsten och antenn har kommit till bruk och glädje. Samlingen och flygövningarna kan pågå under hela september, om vi har tur med vädret och flugorna räcker. Observera också den lilla sädesärlan som nyfiket kikar över nocken på en av bilderna.

Detta är ett skådespel jag knappt kan ta ögonen från. Luftens akrobater. Mästarnas Mästare i skyn. Och ve den hök som nalkas när svalorna är i närheten. Den jagas omedelbart på flykten av hela svalflocken. Vi har sett det så ofta.

Familjen i vår lada fick sex ungar, en i första kullen och fem i nästa. 'Vår' familj utgörs alltså av sju individer, efter att fadern förolyckats mot fönstret i ladan. En fruktansvärd upptäckt. Något som inte borde hända vuxna svalor vars hemvist är just lador - en miljö de behärskar. Troligen har något djur tagit sig in och ställt till oreda.

Hur som helst fanns tretton ladusvalor runt antennen i går, resten kommer från grannarnas lador. Kanske kan de bli några fler, men så många som 56 svalor samtidigt lär vi inte få se i år. Så många var här 2007 - en enorm upplevelse. Bildbevis HÄR. Den antennen rymde betydligt fler svalor.

Nu är tiden när man brukar hitta tvestjärtar i brevlådan. Vi har två i vår. Ingen idé att jaga upp sig, så ska det vara på sensommaren. Fast visst skakar man posten för säkerhets skull. Trivs de i brevlådan ska de vara kvar där… eller hur.

Tvestjärtar är inte farliga, den kan bara nypas lite med tången – inte skada. Den har inget gift och den kryper inte in i våra öron.

Tvestjärten är den bästa av mödrar. Hon stannar och vaktar äggen troget.. Hon vårdar äggen, tvättar dem och håller dem rena. Hon försvarar dem mot fiender. Familjen fortsätter att vara samlad även efter kläckningen. Honan vårdar sina yngel vilket är unikt i insektsvärlden. Efterhand som ungarna växer vågar de bege sig längre från boet när de söker mat.

Tvestjärten döljer sig på mörka och fuktiga platser under dagen, men strövar runt på natten. Lever av blodlus, kvalster, mjuka växtdelar och skadad frukt.

Fjärilarna lyser med sin frånvaro i år. Till tröst i bedrövelsen lägger jag ut en kortfilm med nässelfjärilar från i fjol. Då hade vi inte mindre än fyra stycken i scillan samtidigt. Och det redan 29 april.  

I år: två enstaka amiraler vid skilda tillfällen, ett par tistelfjärilar, några få citronfjärilar, men tack och lov några pigga kålfjärilar. Och jo… en rad små blåvingar utefter gruset på promenadstråket.

Att vår nya fjärilsrestaurang står tom får vi leva med, bara de kommer igen nästa år. Våra iakttagelser bekräftas av Naturhistoriska Riksmuséet. Samt av Artportalen där tusentals svenskar rapporterar sina fynd.

Det är också dåligt med getingar, fästingar (ovanligt få TBE-fall), mygg, och nyckelpigor enligt nyheterna på radio. Det skulle visst bero på att insekterna haft otur med vädret två år i rad. I fjol kallt och regnigt, i år varmt och torrt. Och nu under ljumma augustikvällar kan vi ha öppet med belysning tänd utan att vare sig nattflyn eller harkrankar drullar in. Lite sjukt, känns det. Rena insektstorkan.

Om insekterna blir färre drabbar det fågellivet, kan man anta. I år har ladusvalorna varit ganska få i våra trakter, likadant med tornsvalor. Vi brukar ha fladdermöss i husväggen – i år har inte en enda setts till. Känns hotande ödsligt. Gillar det inte alls.

Nu är det mörkare kvällar, minsann. Sensommarn är på gång. Sommaraktiviteterna kanske dämpas en aning. Allvaret gjorde sig påmint som t.ex full tvättkorg, betalda räkningar som bara ligger i hög, lite storkok som behöver göras osv. Verkligheten drar igång. Plötsligt övermanades jag av trötthet och tog semester från sommarlovet :-) Som vi har snärjt omkring och haft 'upplevelser' så kändes det befogat... för någon dag. Nåja, inte värre än att tvättkorgen nu är tom igen.

På tal om arbetsuppgifter så vill jag dela med mig av en film på rar papegoja, en goffin, som är så finurlig och duktig. Hitade denna på YouTube där hon utför den ena svåra uppgiften på den andra. Hellegod, så rar.

En helt underbar dag igår ute vid Vänern  – vikingarnas innanhav. Besök hos vännerna i Årnäs - en heldag. Sex hundar ville ut och strax var vi på långpromenad ut mot Rivenäs med fantastiskt vacker natur. Ögat kunde inte få nog. Det ena vackra motivet på det andra. Härliga hällar, förstås inte som Bohuslän men en liknande känsla. Äntligen kom alltså landkrabborna iväg och fick se Stort Vatten. Tänk att kunna skutta (nåja…) mellan stenar och berghällar och känna att gummisulorna gav fast grepp. Lite som i ungdomens dar. Tack snälla, för att vi fick störa i garagerenoveringen!

Dagskärs fyr anades vid horisonten. Och strax trodde vi att man såg Värmlandsnäs allraminst, men tji fick vi… det var hägringar. Sakkunskapen hade talat, vännerna vet vad de talar om. Fastnade på foto gjorde de också, så hägringar det var. Kinnekulles bekanta silhuett anas på en bild, Läckö slott framträder vid delförstoring långt, långt bort genom en glipa i naturen.

Hade bara lillkameran med vilken fick öva ordentligt. Många sköna bilder med hem som minne. Men inte en dag utan strul… När vi kom till bäverns gnagda stammar och en bäverhydda i bruk tog batteriet slut. Hade precis tagit de sista bilderna när det pep till och kameran stängde av sig. Hemma fick jag en smärre chock. Det var inte bara batteriet… Som bilderna såg ut trodde jag kameran hade gått sönder. Hälften av bilderna perfekta. Hälften suddiga. Jättesuddiga!

Bävrarna har tydligen ökat i antal, sägs det. Gott. Alltid något. Egendomligt att denna hydda (i sämsta tänkbara ljus) som är i fullt bruk ligger i strandkanten uppemot en flitigt använd gångväg där även hundar flanerar förbi. Bävern har en flitigt använd stig rakt över gångvägen. En bild visar hur den går ner i vattnet på samma sida som hyddan ligger.

Photoshop rätade upp det mesta till ’användbart skick’ – inte mer. Hela kvällen vid datorn undrade jag vad som hänt. Vid senare felsökning visade sig att jag vid något tillfälle kommit åt ett vred så att bilderna togs med en s.k ”effekt”. Nämligen SOFT. Bilderna var alltså inte bara suddiga, de var SOFTADE! Håhå jaja…

Det krävdes ett snäpp extra autokontrast, två snäpp mörkare justering och två extra snäpp skärpa för att bilderna skulle bli användbara. Puh… ratten är återställd och kameran är tack-o-lov hel.

- Klockan 21.00 är de här. Kom bara!

Cecilia var säker på sin sak. Och med bara 15 min. bilresa var det värt ett försök. Jojomän, man kunde ställt klockan efter de små liven. Tur hade man, inte mindre än sex igelkottar tillsammans på filmen - en hel familj. Så många hade inte varit framme samtidigt förut. Rena kotterierna... 

När skymningen föll tassande de fram ur vrårna i prasslande markvegetation. Försiktigt vädrade de faran över, ibland frös de till inför en främmande doft, för att i nästa stund ta för sig av framdukade läckerheter så att skålarna skramlade. Trafikbuller i tätorten var de (tyvärr) vana vid. Trafiken blir ju ofta deras död.

Värdfamiljen tog tackamt emot tillfället att hjälpa till med utfodringen och har följt de små knattarna som växer fort. Pannkakor älskas av alla djur. Här fanns även bröd, potatis och kattmat. Det knastrar härligt när de begärligt tuggar i sig.

Särskilt roligt tycker jag det är att studera det sociala spelet individerna emellan. Som hur mamman lägger bredsidan till med lätt resta taggar när ungen gör försök att dia eller tränga sig fram. Likadant mellan ungarna.

Man må betänka att detta gamla urtidsdjur är 65 miljoner år gammalt. Ett av världens nu levande äldsta utridsdjur. Nu minskar de oroväckande i antal. Så förfärligt att människans framfart kanske ska utrota ett djur som överlevt både mammutarna och den sabeltandade tigern. Skäms på oss!

Filmen laddas upp till YouTube i arla morgonstund (2 tim och 20 min!). Om kvällarna hackar internetanslutningen betänkligt. Och i skrivande stund landade en ung häger på 'hjorthägnet' utanför kontorsfönstret. En kort visit, han såg mig förstås.

Matnyttiga länkar med fakta om igenkotten läggs ut omedelbart nedanför filmen.

http://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/efterlysning-har-du-sett-en-igelkott

http://www2.naturskyddsforeningen.se/natur-och-miljo/djur-och-natur/vilda-grannar/igelkottar/

http://www.djurskyddetgotland.se/kotte/artikel.html

En djurälskare hittar alltid djur, vart man än åker.

Ny utflykt idag. En vi både sett fram emot - och bävat för. Det är ju så låångt! 23 mil låter inte så mycket, men det TAR SIN TID. Inte är det som när man var ung och körde 50 mil tur och retur på dagen, och inte behövde sova på tre dar. Att resa nu är en väldig skillnad. Men det går… Vi startade prick sju för att hinna med något mer än att bara resa.

Kosan ställdes till Husbondens syster och man på Ånnaboda Camping i Kilsbergen utanför Örebro. Klämde även ett par mil extra till ungdomskamraten Eva-Britt, som jag inte sett på över 40 år. Vi hade ju hört så mycket om hennes nya getter… svensk lantras - såna som jag älskar. (Djur!) Vi åkte dit först, för det var längst bort. Bilder en annan dag.

Uppe i Kilsbergen fläktade det behövligt. På Campingen kunde jag lägga mig raklång en stund på gräset. Ryggen krävde detta, sex timmars sittläge är ingen höjdare när den krånglar. Serverad mat, trevlig samvaro, lite avkoppling och en promenad runt Ånnabodasjön var välgörande innan vi anträdde hemfärden. Stor behållning av spåren efter bäverns arbete i sjön (djur igen). Nu kunde jag i alla fall koppla av. Det kunde jag aldrig när vi hade hundar med oss som också skulle må bra – djuren först och främst.

Gissa om jag blev störtförtjust i bordsduken. Designad av Lena A Linderholm. Hur få tag i den?

Efter 13 timmars utfärd nåddes äntligen hemmet. Och fann att sommarens hittills varmaste dag med 27,0 grader både varit och farit. Full rusning genom huset för vädring och ompyssling av marsvin, fiskar och fåglar. Nymferna fick tyvärr vara inne hela dagen av risk för hökattack. De flaxar så dant annars och kan bryta både vingar och tår i sin skräck. Som tröst hade de fått både majskolv, jordnötter, hirskolv och annat gott att roa sig med. I morrn är allt som vanligt igen.