”För vintern har varit alltför lång, och sommaren kommer med jättesprång”… (Olle Adolphson, väl...?) Men nu är dom här... allihop.

Stararna har kommit. Våra starar. Känns igen på repertoaren. Staren är ju en härmfågel och starar från ett speciellt område sjunger på likartat sätt. Så visst, känner vi igen De Våra. Som vi har längtat… En hel liten flock kom samtidigt. For ut och in i de hemtama holkarna. Och det byggs visst redan lite lätt. Stararnas konsert börjar tidigt när solen börjar värma innan de drar ut på fälten om dagarna.

Ärleparet är också här. Vad gjorde vi utan dem? Ett kärt sällskap när de struttar omkring på gräsmattor, fågelhusets nock och alla andra favoritplatser de har. Jag önskar alla människor ett eget ärlepar om sommaren.

Och Humledumle damp ner i krokusen idag. Hungrigt fumlade den runt i frömjölet. Såväl på rätt köl som upp-och-ned. Hoppas det fanns energi att suga i sig av.

Och av grodornas nattkonserter vid dammen har det redan blivit en stor romklump.

Lika förunderligt varje år. Man längtar sig tokig och när allt återkommer undrar man hur vi kunde klara oss igenom vintern utan allt detta.

Nöj dig med tre saker om dagen! Det är psykologers råd till stressade personer som inte tycker sig räcka för alla måsten.

Började med deklarationen. Sydde i den tappade knappen till skinnjackan (träligt). Välkommen paus med samtal från en vän. Under samtalet siktades med dimsyn något som kunde vara steglitser vilka såg ut att vilja till fågelbordet. Med de varma vindarna kommer flyttfåglarna i stora skaror och mellanlandar vid utfodringsplatser. Viktigt att inte sluta med maten för tidigt.

Steglitser! Jisses, dem har vi inte haft här förut… Slog på Stora Larmet med blåljus och allt… fick in Husbonden i huset för att ge rariteterna en chans. Vi hann inte mer än in så var de framme. Två stycken, säkert ett par. De bara vräkte i sig mat under någon timme. Störthungriga. Fågelskådning i stort som smått från fönstret. Steglitser, bergfinkar, grönsiskor, hur många bofinkar som helst, svartmes… you name it. Kameran gick varm. Halvlyckade bilder, ehuru minnesrika för Lilla Huset.

Åter till knappen… suck.

Det var tre saker ja, Då ska man vara nöjd.

Steglitsen finns i nästan hela Europa. Häckar även i Asien, Kaukasus, Himalaya och Nordafrika. Hos oss mest i södra och mellersta delarna. En del av vårt bestånd flyttar i okt-nov till Väst- och Sydeuropa och återkommer i mars-april, andra övervintrar. Lever mest av fröer, helst från tistlar och kardborrar. Båda könen har samma färg. Har förr ofta vildfångats och hållits som burfågel i Europa, bland annat i Grekland och på Malta. Korsningar med kanariefågel har skett. Numera är det inom EU förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar. Fakta på Wikipedia HÄR.

Framför mig ligger deklarationen…

Smiter. Redigerar hellre foton med vårtecken: Första utebadet för kanarierna. Några vårblommor. Timmerhögen. Yrvakna fiskar i isfri damm. Första ärlan knappt synlig (ur mobilens vidvinkel). Första skottet efter höstens beskärning...

Värmen är här. Sexton grader! Luckorna drogs upp för småfåglarna. Strömhopp ut. Glädjen vid åsynen av badkaret. Torrbad (!) med smattrande vingar och trippande fötter innan vattnet hann fram. In efter kameran. För sent… alla hade redan plaskat klart och satt på torkning. Utom Lava som ensam kom ur vattnet dyblöt.

Efterlängtat. Risfåglarna slet i sega fjolårsväxter. Stod på hälarna och stretade bakåtlutade för att rycka loss sega strån. Härliga syner. Man blir varm och glad inombords. Känns ännu lite ovant att se dem i voljärerna. Det har varit tomt och kallt alldeles för länge.

Ett tjugotal bofinkspar äter dagligen vid fågelbordet. En stare sågs på genomfart i går. Storspoven drog visslande förbi. Flera tofsvipor gladde oss på gårdagens promenad. Det tar sig…

Klipper och redigerar film om kvällarna. Drygt tio år gammalt material får nytt liv och tillvaratas. Plötsligt får man lust med så mycket.

Och framför mig ligger deklarationen…

Lider med Junselevargen som utsatts för detta djurplågeri. Att gång på gång flytta den stackars vargtiken söderut för att VARJE GÅNG finna att hon går tillbaka norrut där hon vill vara, är inget mindre än plågeri. Fyra gånger har hon nu tagit sig tillbaka. Fyra gånger! Så här får man inte bete sig mot djur. Sveriges vargpolitik är rena larvet, man får ju skämmas.

Nu har i alla fall Junselevargen kommit ’hem’ till renmarkerna igen och ska visst inte flyttas någon mer gång. Kanske är det hennes smala lycka att hon nu tappat sändaren… EU svarade visst i ärendet vid ett tillfälle: att samerna ”kan väl hägna in renarna”. Vi talar kvadratmil stängsel…! Hur mycket begrep de?

Sen bråkas det om några sälungar som Kolmården tydligen räddat från ’barmarksäventyr’. Naturvårdsverket krävde att de snarast möjligt skulle släppas ut (kanske mot säker död) eller avlivas. Hur dumt får det bli? Nu har Kolmården fått dispens för att släppa dem senare, välfödda och vid gynnsamma omständigheter. Undrar stilla, sitter det bara fega idioter på alla myndigheter numera?

Sällsynt besök vid Lilla Huset idag. En stenknäck. Skulle just fälla ner markisen mot morgonsolen på kontoret… och där satt han. Sträckte ut armen efter kameran. Husbonden tillkallades. Fick hyggliga bilder som ’photoshoppats’ lite. Tur att vi flyttade in fågelutfodringen till trädgården, annars hade vi missat den maffiga upplevelsen. Plus alla andra pippisar som vi äntligen kan njuta av på närmare håll. Lyckat.

Stenknäcken är vår största fink (18 cm) med mycket kraftig och stålblå näbb. Inte så där jättevanlig och rätt skygg. Tur jag inte han rycka i markisen, för då skulle vi inte sett röken av celebriteten. Den äter gärna körsbärskärnor och det krävs tydligen 50 kilos tryck för att krossa dem. Inte dåligt av den där näbben.

Den häckar i stora delar av Europa och varmare delar av Asien. De nordliga populationerna flyttar. I Sverige förekommer den mest i södra och mellersta delarna, tidigare sparsamt men har tydligen ökat något på senare tid. Allt enligt Wikipedia. På Artportalen kan man kolla upp fler observationer.

Hersir frà Stora-Hof. Bara namnet är musik för mig. Sitter som en smäck på en islandshingst. Och vacker var han…

Här sitter jag och grottar ner mig i bilder. Scannern går varm nu när jag lärt mig kopiera in gamla negativ rätt in i datorn. Efter gravbesöket inventeras familjealbumen och gamla bilder digitaliseras, bl.a. på mamma och pappa som små. Här följer allt med. Minnesbilderna flödar…

Lisbeth med islänningarna var en rolig bekantskap från 1970-talet. Vi träffades på brukshundklubben och spårade ihop med våra hundar, min västgöte Jackie och hennes sankt bernhard ’Lillis’. Nåt mer omaka är svårt att tänka sig…

Lisbeth som var en driftig tjej importerade elva islandshästar till Sverige i samarbete med isländska staten och höll kurser i tölt. Förälskade mig i en av hästarna och deltog i kursen 1977, ledd av tvättäkta islänning vars röda knästrumpor jag minns bäst av allt så här långt efter.

Ville även köpa den där vita lurviga hästen, men livet ville annat. Honom har jag dock ett mer påtagligt minne efter - en lårkaka på höger sida. Han kastade av mig på stenfrusen barmark (bilden tagen sekunderna innan det hände). Lårkakan har nästan förintats med åren, men viss ömhet runt om och borttappad känsel mitt i ärrbildningen finns ännu kvar efter snart 40 år.

Sen fick jag annat att engagera mig i (västgötaspets, får och grisar) medan Lisbeth hängivet hölls med islandshästarna. Hon försakade både varmvatten och wc för att ha råd med detta. När jag börjat som lokalredaktör på ortstidningen var det bara självklart att söka upp henne för ett reportage. Artikeln är läsbar när man klickar på den. Övriga bilder är överskott från reportaget - 'den som spar han har'.

Islandshästtävling på Byn. Trots nattens elva minus var det värt ett försök. Vilda hästar kunde inte hålla mig därifrån;-) Det kunde ju bli varmt i solen. Det kunde ju bli vindstilla som i går. Och det kunde ju bli nåt att filma… Det måste prövas… Fick till och med mig Husbonden.

Men vinden blåste på. I solen var det varmt men ridningen pågick i mörkt och dragigt ridhus. Kanske skulle någon värma upp med en tölt i paddocken (?), men nejdå. Uppvärmningen sköttes i ett annat mörkt ridhus. De flesta ridhus är dragiga. Filma var inte lönt. Men vi stannade och tittade i alla fall. Själen måste få sitt. Och tårarna rann… det gör de alltid när jag ser islandshästar tölta. Något av det vackraste jag vet.

Tölt är islandshästens speciella gångart som tillsammans med flygande pass gett rasen fem gångarter mot normalt tre för andra hästar. Och när islandshästen lyfter huvudet och pinnar på med smattrande hovar och flygande man både ryser och gråter jag.

Då det inte blev någon egen film har jag bäddat in en annan trevlig sådan från YouTube nedan. Den allra fräsigaste filmen fick man inte bädda in i bloggen, men den kan ses HÄR.

De svartvita bilderna är från Islandshäst-EM 1985 på Tånga Hed i Vårgårda när jag var där å jobbets vägnar. Glad att jag var där för sedan har det inte varit någon sådan stor tävling på nära håll.

Om det nu ska bli en snörik vinter... igen, ska jag försöka fokusera på det vackra. Där finns former och fasoner vi aldrig ser på sommaren och svårligen kan efterlikna. Klicka för större bild.