En dag var hela världen deras. Den mindre vinterhagen hade växt till nästan obegränsat strövområde. Först vågade de inte lämna de upptrampade stigarna, men snart vidgades vyerna. Åh, mums... så mycket gräs!

Plötsligt var det hänt... den ene tjuren hade kommit ifrån sin vän. Bara gått och gått, och ätit och ätit. Strax stod han utanför vårt plank... Mmmmööööhhh, dånade tordönsstämman. Vilka lungor! Vilken röst!

Då vaknade brodern till där borta, på andra sidan bäcken... ååhh, så orolig han blev. Var fanns nu övergången? Hur hade han gått? Den lilla bron syntes inte i allt det höga gräset. Vännen travade oroligt på andra sidan, allt fortare. Böööhhhl - kooom tillbaaakaaa!

Bröderna Brothers - klicka för större bilder.

Timmarna gick och de tröttade ut sig på var sina håll. Äventyraren hittade inte tillbaka, och den kvarlämnade hittade inte bron över bäcken. Ock, ock, sicket elände. Förstämning i det gröna paradiset. Till slut vilade de i närheten av varann, på ömse sidor av bäcken.

Jag mådde inte bra å deras vägnar inför natten. De årsgamla tjurarna har varit tillsammans hela sitt liv. En mycket liten herrklubb. Livskamrater i vått och torrt.

- Men där står ni ju! När fönstret öppnades vid sänggåendet var dom tillsammans igen. Andades tungt och lyckligt - rakt nedanför sovrumsfönstret. Hellegod. De hade funnit varann efter en lååång dag. Vi pratade en lång stund med varann och jag fick varma blickar till svar. Nu var allt bra igen. Dramatik i paradiset.

Att dagens vårdresa skulle urarta till irrfärder på fastande mage runt halva Skaraborg hade jag inte anat. Nio timmars fasta blev till elva och en lätt yrsel anades innan undersökningen var klar. Det var så här…

Bilresan till Lidköpings Sjukhus - mitt andra hem - startade i god tid. Helt övertygad om att det var DÄR ultraljudet skulle ske (kl 9.30), ty så var det sist. Väl framme i luckan och mest bekymrad över var jag kunde dricka vatten började strulet. Listan med dagens patienter innehöll INTE MITT NAMN.

Fram med kallelsen – och där stod... FALKÖPINGS SJUKHUS. Bannade skit!

Ringde genast tidsbokningen ”Här står jag alldeles chockad, har åkt till fel sjukhus, har aldrig hänt förut… och inte hinner jag till Falköping NU”. Det ville sig emellertid så väl att där fanns en ledig tid  kl 11.10 om jag ville och kunde. Hmmm… ytterligare fastetimmar… Kurr, sa magen.

- Där har jag aldrig varit, finns det cafeteria så jag kan äta när jag är klar? Jaa-då.

Fram med kartan och plötsligt befann jag mig på en resa som under andra omständigheter skulle varit rena nöjet. När Skara passerats befann jag mig åter på samma plats som igår – vid Hornborgasjön. Fullt med tranor kors och tvärs i luften över vägen, högt och lågt, i mindre flockar och större, glidande på sina starka vältränade vingar. "Hellegod... tänk att jag skulle få se er så snart igen", sa jag inne i bilen. Dom ropade till svar.

Falköping är en trevlig kommun – mitt i Tranrike, vilket man tar vara på. Vid sjukhusets entré ståtar t.ex en plåtskulptur av tre tranor (se bilden). Ett mysigt litet sjukhus med hemtrevnad och lagom lunk utan jäkt. Utlovad tid passades på minuten. Tur, för jag anade viss yrsel.

Förstorad aorta (3,1 cm) var skälet till dubbelkoll (fastat i onödan...!), ingen förändring sen sist. Man hamnar visst på kontroller efter ett visst schema när det gäller aortan.

- Den här skulle jag inte tänka på varje dag om jag var du, sa läkaren. Man opererar i förebyggande syfte, men inte förrän den blivit 5-6 cm vid, vilket den kanske inte alls blir. Viss ärftlighet kan vara orsak.

Köttbullesmörgås och två koppar kaffe i cafeterian och fort hem med bilen. Väl hemma konstaterades att dagens resa beskrivit en Gyllene Triangel över kartbladet. Inhämtades därmed mycken inspiration till nya fotoutflykter, men då med fylld mage .

SACRAMENTO IDIOTO...! Tranfilmens uppladdning till You Tube strulade i fyra (!) försök. Skulle enligt uppgift ta 110 minuter men avbröts varje gång - på det femte smäller det. Knäckte till sist koden. Hade sparat i fel format. Det blev en jäkla skillnad. Puhh...

Här kommer den... en sjutusan till BLÅSIG FILM. Håll fingret på volymknappen för det DÅNAR. Hur löser man sånt...? Nästa år filmar jag en tidig vindstilla morgon.

Det började med en ensam trana hemma i morse. Den ropade så övergivet, liksom ’var är ni, var är ni’ och finkammade luftrummet med den ensliga stämman ekande.

- Vi åker till Hornborgasjön idag, sa jag. Kulmen tycktes nådd med 14.000 tranor på plats, enligt tranräknarnas statistik.

Jag föll i gråt direkt när vi klev ur bilen. Luften full av flygande tranor, högljutt ropande och skrikande till varandra och av livsglädje: ”Äntligen framme!” Hellegod. Jag tycker så synd om dem på deras vådliga resor både höst och vår. Mäktigt att se dem – och i denna mängd.

Säkraste tiden att se tranor är 5-10 april, enligt Hornborgasjöns sida. Längesen vi var här vid den stora slättsjön ute på Västgötaslätten, fast vi har så nära. Bara en timmes bilresa. Men fy attan vad det blåste - kapuschong på - och frisyren var värre än i morse när jag kom ur sängen.

Film läggs ut i morgon, det laddar för långsamt till You Tube just nu. Det får duga tills vidare med några bilder.

En dag i tranans tecken. Den slutade som den börjat… när vi stod på farstun i skymningen tutade det till över Lilla Huset och där kom ett par på låg höjd. Månne det var den ensamme från i morse som återfunnit sin vän...

Väntan har varit lång och ibland har man även tvivlat. Men igår morse hördes de bekanta ropen över nejden. "Hallååå.... Här är vi - vi är framme! Tjohooo!" Rysningar sändes från hjässa till fotabjäll, ansiktet lyste upp och jag blev alldeles varm. Tranornas röster är så starka och ropen så långa att de ekar och går i varandra. Man kan liksom inte alltid urskilja var de är. Men framme är de i alla fall.

 Tyvärr kunde jag inte lyssna till trumpetandet någon längre stund just då för inne i fågelhuset trumpetades också otåligt. "Var är du... maten är slut... skynda dig!" 

Plikten framför allt... och sen iväg för provtagning på labbet.

Nå, är tranorna väl här så lär vi väl få höra dem fler gånger i år. Gärna se dem också... och helst fota dem.

Bilden är från ett blogginlägg 5 april 2007. Har tyvärr inte tagit någon bättre bild av tranor sedan dess, men den får duga.

Vårdagjämning. Känn på den. Vackert ord. Passar fint i den snålkalla vårvinter som råder här. Nej, vi har inte haft plusgrader sju dygn i rad ännu. Det är visst den meteorologiska gränsen för vårens ankomst. Inte ens den minsta lilla snödroppe har slagit ut men flyttfåglarna sveper in.

Ormvråk och koltrast har varit här några dagar redan, hackspetten trummar, gässen drar fram under högljutt kacklande. Och i går kom vårens första stare till Lilla Huset.

I år tänker jag inte missa mer än nödvändigt av allt som händer i naturen. Mitt första försök till ’naturfilm’ har just färdigställts - om en glad amatör kan vara så förmäten. Filmade i vacker gryning men det var svinkallt om fingrarna.

Vårvindar friska ställde även till besvär med ett hiskeligt dån i mikrofonen. Mycket att lära… man kanske får skaffa en yllesocka till filmkameran – en sån där som proffsen har.

Resultatet är ihopklippt. Har väntat länge nog på uppladdningen till You Tube. Hög trafik just i kväll, mycket kaffe har gått åt. Ringde en annan nattuggla medan laddning pågick. Man kunde ju istället idkat 'åldringsvård' på sin corpus. Gissa om man är trött... och hur ska det gå med skönhetssömnen...

Nu är klockan två på natta', ugglorna skriker utanför medan molnskyar drar förbi månen och HÄR KOMMER FILMEN...

Spåren i vår trädgård från igår var med stor säkerhet från en grävling. Hittade en bra sajt med spårstämplar HÄR. Den rekommenderas, en av de bättre jag såg på nätet.

Lånade även bilden i fråga (t.v). Faktiskt mycket likt våra spår i föregående inlägg.

Jösses vilka gulliga små fötter, lite plattfot sådär och med hälens tydliga rundning. Nu får vi alltså leta efter hål i staketet. Kommer grävlingen in så kan Sigrid gå ut. Inte bra. Skogsfrun visste också besked, meddelade med bestämhet att det var en grävling. Tack för det!

Filmade i morse trevliga sekvenser i naturen. Trots att det inte blåste mycket så fångade filmkameran upp ljudet så det dånade. Får kanske ihop det till en användbar vårsnutt.

HÖKEN SVEPTE SMIDIGT och tyst fram genom vår entréportal och slog sig ner i en buske intill utfodringsplatsen på andra sidan vägen. Småfåglarna reagerade knappt. De flyttade sig i normal takt till jasminbusken och tjattrade sina varningsläten. Jag stod vid grinden.

HÖKEN SATT ORÖRLIG och låtsades ointresserad, tittade sig fridfullt omkring, plockade med ena vingen under någon minut. Så lyfte han sakta och landade högt i jasminbusken där talgoxarna hölls. Tjeck-tjeck-tjeck, smattrade de varnande… ”nu är han här, nu är han här!” Men de flög inte. Kände sig trygga där i grenverket, väl vetande sin fördel när det inte är fria ytor.

ROVFÅGELN HOPPADE NER några våningar i busken och vingarna frasade mot det täta grenverket. Talgoxarna rörde sig inte, nu bara 4 dm från höken. En annan dag sågs höken göra just så här när en liten pilfink som inte pallade för trycket flög ut på öppen yta, och där blev ett lättare byte. Finken hann inte till sin vanliga räddning - syrénhäcken. Höken kom ikapp med fötterna före och tog den lille pippin just när han trodde sig vara i säkerhet. Inte ett ljud hördes, och höken for till skogs med den lille finken i tårna.

MEN NU VAR DET INGEN som lämnade jasminbuskens trygghet. Höken kasade ner i mitten av busken med vingarna ljudligt skrapande i grenarna. Sen klev han ur busken och gick till fots – som en annan kråka – bort till utfodringsplatsen där det var tomt.

HAN LYFTE, GLED ÖVER vägen, rundade syrénhäcken och svepte ljudlöst framför och runt Lilla Huset och bort till den andra trädgårdsportalen, där pilfinkarna håller till i kaprifolriset. Tjeck-tjeck-tjeck… tjattrade de varnande inne i riset. Då satte sig höken ovanpå det ogenomträngliga riset och tittade ner på finkarna därinne i virrvarret. De satt kvar med bultande hjärtan… ”stick härifrån och flyg och far din hökusling!”

GISSA OM JAG SAKNADE filmkameran… vilka sekvenser det skulle blivit. Höken tog ingen som helst notis om mig där jag stod – helt öppet – och såg dramatiken. Ja, han hade sett mig hela tiden. Ingen nybörjare det här, och ingen drumlig fjolårsunge. Nej, en mycket förslagen och tålmodig jägare. Gick in efter filmkameran ifall, ifall… men när jag återvände hade han redan dragit vidare. Lånar bild från oktober;-)

Konstigt väder vi har. PLUS 0,1 grader på ena sidan av huset, och MINUS 4 vid andra hörnet. Äntligen kan man andas och hundarna är glada att slippa tasskrampen. Man får njuta så länge det varar för snart biter väl Bore ifrån sig igen.

På nåt sätt känns det i kroppen att vi närmar oss årets sista dag. Snart går vi åter in i ett nytt decennium. Enligt logiken är det tio år sen sist, men känns som… fem. Åren går fort numer.

Kvickt gick det däremot inte när mobilen skulle upp för att fota älgen i skogskanten. Stannade bilen på väg till sjukgymnasten. Mobilen låg i innerfickan och var AVSTÄNGD och Sonys lille ’Walkman’ tar evigheter på sig att gå igång och be om pin-koden. Älgen stod snällt kvar och gnagde på kvistarna.

Den här lille kameran begriper jag mig inte på alls. Ena stunden tar den finfina bilder i de dunklaste miljöer, andra stunden inte mycket bättre än gamla ’Instamaticen’, om någon minns den. Får väl öva förstås. Med att ha mobilen på under färd t.ex

Älgen får duga som illustration till mitt kämpande för att få in bilderna i datorn (gör sig bäst i miniatyr). För andra gången i mitt liv skulle programvaran hämtas hem från Sony Ericssons sajt… hahaha… ÖVERKURS!

Ska dom verkligen utsätta sina kunder för sånt. Uppgiven adress funkar inte och efter en halvtimme fick jag söka med Googles för att hitta ’Media Go’ som det heter. Uselt.