Fullmånen är passerad. Det är ugglornas kväll. Med skogen inpå knuten tränger deras höga skrin nästan in genom väggarna. Vackert, om man frågar mig. Vi är gäster i naturen som omger oss.

I somras upplevdes tydligt att det är just så. Skogen tillhör djuren. Det hände var gång jag genade på stigen efter gräs till marsvinen. Bästa fältet låg där borta. Man var icke önskvärd.  Ett störande moment. Vid första 'korsstigen' ven ilskna bin förbi mitt huvud. Nära, nära. Nuddade håret – hårt och snabbt. Ljudligt. Visade tydligt att jag var ovälkommen just där.

Höll en låg profil. Gick målmedvetet vidare med nedböjt huvud. Utan att se mig om. Ursäkta mig, då… Vet alltför väl hur ilskna bin kan bära sig åt när de är på det humöret. När deras överfart passerats var attackerna över. De körde vidare med sitt. Det hände varje gång jag tog den vägen. Nu har de gått till vila.

Äntligen uppehåll några timmar så man kunde komma ut och röra på sig lite idag. Vi var inte ensamma att tänka så. Strax möttes fler flanerande grannar. En chans att andas mellan monsunregnen. Sex kilometer tillryggalades. Skönt.

Min läkare ringde idag angående senaste sjukhusvistelsen. Dags för ny coloskopi. Det var längesen nu, sa han. Över ett år sen. Vi har olika perspektiv på detta - för mig var det nyss. Kan bli dags om ett par veckor. Håhå jaja. Nu har man inget att sätta emot. Morbus Crohn bestämmer takten.

------------

Älskar att röra mig till musik. Har nog rytmen i blodet, för jag kan faktiskt inte sitta still. Discodans passar mig utmärkt. Bugg kan vara kul med rätt skor och oskadda fötter. Och om jag varit ung nu skulle jag kanske lärt mig breakdance t.ex

Dansens vara eller inte vara ventilerades med manlig barndomsvän i telefon apropå helgens utsvävningar. Två åldrade barndomsvänner var här rörande överens i tveksamheten inför pardansens eventuella fröjder.

- Nej, det har jag alltid avskytt, sa han.   

- Och jag förstår inte nöjet i att just dansa med helt främmande personer, sa jag.

- Det är väl FÖR ATT FÅ UPP BRUNSTEN, hojtade vännen glatt.

Må de’…

Vi enades dock om att det isåfall nog lämpade sig bäst för dem som just GILLAR pardans.

Kanske de sista dagarna i år som korna går utanför Lilla Huset. Hörde bonden glunka om flyttning till andra marker, betet är snart slut. Sörjer detta.

Amiralen syntes kolla fjärilsholken idag. Nu vet den var vinterskyddet finns. Undras om den blir använd? Amiralen (vanessa atalanta) hör till praktfjärilarna och flyttar varje vår från medelhavsområdet till bl.a Sverige där den parar sig och lägger ägg på brännässlor. Nya fjärilar kläcks i juli-augusti och övervintrar – fast det misslyckas vanligen i Sverige (enligt Wikipedia). Sorgligt. Amiralen förekommer i hela Europa bort till Uralbergen samt i hela Nordamerika. Bestånd har införts på Hawaii och Nya Zeeland.                      Klicka för större bilder.

Ladusvalornas sista kull är ute och flyger. Lite sent, men de har lyckats förr. I morse fick vi äntligen se dem använda vår ”nödtråd”. Inte är det som vår gamla tv-antenn som räckte till hur många svalor som helst. Men om de inte är fler än så här, går det bra. Härligt att se. 

Nödtråden mellan antenn och skorsten fick Husbonen sätta upp när den gamla stora spretiga tv-antennen bytts ut till det lilla fjuttiga ’gallret’. Hur skulle alla våra svalor fått plats på den? Men tv-teknikern tänkte inte på det. Han bara kastade den sönderrostade sittplatsen till marken….krasch. Har oroat mig så. Var skulle svalorna sitta till hösten? Nu föll en sten från mitt hjärta. Tråden funkar.

Hjärtat slog frivolter. Först var de tio. Sen landade fler och som mest satt 17 svalor där samtidigt. ”Vårt” par i ladan har gjort två kullar med 2x4 ungar. Föräldrar med två kullar blir alltså tio. De övriga sju har förstås häckat i någon grannlada. Nu får vi se hur länge de flygövar från vårt tak innan de en dag plötsligt har åkt. Aj, där klack det till i mitt bröst igen. Lite ångestfyllt är det att släppa iväg ’barna’ på sina vådliga färder.

Klicka för större bilder

Grävlingen hemsöker oss igen. Just när man tror att han gett upp om platsen under verandan är han tillbaka. Trots att vi förändrat hela bakre delen av trädgården med all häckbeskärning. "Gör inget, lättare att ta sig fram", sa han när han smög hem i morse efter nattens utsvävningar. Nu använde han åter sin första entré, den som Husbonden så rejält barrikaderat. Inget stoppar en grävling som känner vintern nalkas. Han grävde några tag och sköv sen gallret åt sidan. Vi ser tiden an.

De blå lessonen har nu blivit ett riktigt sympatipar. Det tar sin tid att knyta nya band, men den nya honan Blåssåm fick till slut med tillgivenhet, tålamod och list den nyblivne änklingen Pojken Blå att bli lite förälskad i henne. Nu syns de alltid sitta tätt tillsammans så som lessonpar hava för sed. Har varit rart att följa. Han sörjde och var riktigt uppbragt emellanåt när hans gamla fru inte längre fanns. Visst satt han strax ihop med sin nya tjej, men det är först nu som det liknar riktig trolovning med ömsesidiga omsorger om varann. (bilden är uschlig, men vad gör man åt små fåglar bakom dubbla nät)

Sensommar ännu, men hösten nalkas. Stilla och ännu ljummet. Det milda ljuset. Mättade dofter av vissnande löv och växtdelar. Lagom varmt och lagom fuktigt. De sista tomaterna mognar i växthuset. Ännu en gurka hinner vi kanske få, krokig och dan.

Det fem meter höga syrénbuskaget i Parken föll för motorsågen i dag. Nära att dra till brashögen som nu är enorm. Husbonden släpar vidare medan jag vilar en sträckt ryggmuskel.

Lönnarna blev riktigt hyggliga efter tuktningen. Vildfåglarna har börjat smaka nyponen. Alltid gott att se. Och veta att de har ett rikligt förråd länge till. Svalorna är kvar ännu. De fick ut sin andrakull helt nyligen som nu lär sig flyga. Ibland hörs de tjattra inne i ladan – kanske vilar de där mellan varven?

Mysteriet är löst. Det är INTE tallbit på öfvre bilderna (inlägg 3 sept HÄR). Det är DOMHERRE - ungar. "Bilden visar den typiska svarta hättan... hjälmen... som domherrar har. Dessutom syns den vita undergumpen på bilden - det saknar tallbiten." Svarade Göran, guide vid Ottenby fågelstation på Öland, på SOFs forum (Sveriges Ornitologiska Förening). Litar på sakkunskapen. Så var det med den fågeljakten, hehe. Rätt ska vara rätt.

Fast en fågelälskare gillar också domherrar. Jättemycket.

Vi har hört dem varje dag i minst en vecka. "Var fasen är domherrarna", har jag sagt. Helt övertygad om att det var de. Lätet var identiskt. De var många. Men syntes aldrig mellan löven. Hela tiden ovanför oss under häckbeskärningen visslar de. Idag ville jag ha besked. Spejade med både öron och ögon upp genom bladverket. "Gode tid... det är ingen domherre! Brunaktig och svagrosa på bröstet!"

Hmm... rosenfink... trevade sökmotorn inne i skallen. Fågelböckerna gav besked: tallbit. Låter som domherrar, uppträder i små flockar när de likt sidensvansar om hösten stryker omkring söder om häckningsområdet (Värmland, Dalarna och norr därom). Inte sådär vanliga. Fram med kameran... nu SKULLE  de förevigas.

Lättare sagt än gjort. Fick lätt yrsel av att stå med huvudet uppåt. Plötsligt... kom där en och satte sig. Kameran smattrade. Tyvärr inte lika röd som den första jag sett, men det får duga. Ungfågel... hona... typ. En ornitolog kan nog artbestämma enligt bilderna. För mig är saken klar: tallbit. Det där domherrelätet skulle visst vara signifikativt.

    Klicka för större bilder

Häckbeskärningen är ett drygt jobb. Glad att kunna bidra med lite handkraft. Detta var förut min uppgift, men krafterna har sviktat och häckskotten har dragit iväg under många år, uppåt tre-fyra meter. Inte kul alltså. Nu får de börja om från början. Äntligen lite utsikt igen. Kul med omväxling. Men vilka rishögar...!! Vet inte hur många Husbonden dragit iväg till eldningsplatsen.

Rödhakeungen är ett kärt sällskap under tiden. Så närgången. Och söt. Han är runt fötterna i prinicip. Hittar många larver som skakas ned från bladen när stammarna klipps av. Poserar orädd för kameran. Vår bärrika trädgård lockar massor av trastar så här års. De far kors och tvärs när dörren slås upp om morgonen. Inte lika poseringsvilliga, men rönnbären lockar så man får en och annan chans. Fågelfotografering kräver tålamod... och tur.

Tillägg 5 september:
Mysteriet är löst. Det är INTE tallbit på öfvre bilderna. Det är DOMHERRE - ungar. "Bilden visar den typiska svarta hättan... hjälmen... som domherrar har. Dessutom syns den vita undergumpen på bilden - det saknar tallbiten." Svarade Göran, guide vid Ottenby fågelstation på Öland, på SOFs forum (Sveriges Ornitologiska Förening). Litar på sakkunskapen.

Att denna blogg gillar djur och natur är väl ett understatement. Kan bara inte låta bli att filma allt jag tycker är fint eller märkligt. Kan inte heller låta bli att dela med mig. Är bara sån;-)

Här en liten snutt om ännu en av alla dessa monsterlarver som larvar omkring i det gröna. Sju centimeter lång och en centimeter tjock. Fascinerande. Denna ska bli en vanlig träfjäril - även kallad vedborre (cossus cossus) när den blir stor.

Så äntligen, kom då fjärilarna. Hela sommarn har de varit utom synhåll. Som jag har saknat. Och som jag har undrat. Det är väl regnet som skrämt bort dem. Vete katten var de har varit, men nu är de här. Fjärilsrabatten har inte direkt blommat förgäves, för humlorna har varit så duktiga och haft så roligt. Men nu, precis lagom till syrénbuddlejans blomning kom solen - och med den fjärilarna. Vilken underbar dag. Klarblå himmel utan ett enda moln. Att titta på fjärilar gör en harmonisk till sinnes.

Tistelfjärilarna poserade idag tillsammans med påfågelögat. I går var pärlemorfjärilarna här. Och ännu en dag tidigare svepte en amiral förbi med lite trasiga vingar, stackare. Trodde i hastigheten att det var nässelfjärilen jag fotat, men en kommentar fick mig på bättre tankar (tack, Kjell). Nu har jag lärt mig det, och kan lägga ännu en art till samligen.

Så jag frossade i bilder och film. Med först den ena kameran och sen den andra. Sparar för kommande stunder vid klippbordet i vinter. Häpnar över lillkamerans förtjänster varje dag. Kunde inte välja bild. (Klicka för större)

En fjärilsholk har inköpts. Som prototyp, för att gå efter vid tillverkning av fler. Frågan är om man behöver några för när man är lycklig innehavare av vedbod med breda springor så har de ju redan gömställen så det räcker. Men vi ska sätta upp den vi köpt i allafall. Kommer att se trevligt ut vid fjärilsrestaurangen.

För övrigt klipps häckarna vid uppehållsväder, så ock i dag. Där har man att göra i ett par veckor och rishögen växer. Tillämpar JAS-beskärning, dvs. under juli-augusti-september. Det är enligt experterna en lämplig period för tuktning, och det passar oss perfekt. Inte så mycket annat som pockar på då.