Vi har en grävling under huset… eller hade… vi vet inte riktigt. Rättare sagt bor (eller bodde) han under verandan, vilket nästan går an. Så snart gårdvaren är borta tuffar dom till sig. Det var ju därför vi såg en i trädgården för ett tag sen. Syntes förresten häromkvällen igen. Egentligen tror jag den varit här förr. Hundarna slängde ju sina getögon åt verandahållet ibland, och spårstämplarna en vinter var bevis nog.

Han är alltså hemmastadd. Med toalett vid pionerna! Gräsmattan är full med signifikanta ”stötmärken” efter maskfångsterna. Husbonden har slängt jord på hans toalett. En kompostgrind ställdes för ingångshålet en kväll när grävlingen lämnat sovplatsen. Sen vet vi inte om han flytt fältet. Toaletten är inte använd. Han kan ha en reserventré bakom blåtryn. Det ser vi först när den beskärs.

Kan riktigt se för mig hur ledsen han blev när han trött såg fram emot en god sömn i sitt trygga gömsle efter nattlig runda. Hur han undrat hur grinden kom dit. Hur han puttat på den orubbliga grinden och försökt komma in. Och hur han slokörad och sömnig lommat iväg med hängande huvud och undrat var han nu skulle få somna i lugn och ro…

Eller hur han illmarigt fick en road glimt i ögat vid tanken på sin reservingång under blåtryn. Och på pigga ben studsade dit in… Ja, slutet på sagan är inte klart än.

Att han skulle komma in under huset oroar oss inte. Grunden består av enorma granitblock som står tätt. I ventilationshålen kommer inte ens katter in för där har vi lagt hoprullat nät. Skada under huset kan han inte orsaka. Och det är högt till verandagolvet.

Men nu blir det kluvet… EN grävling blir lätt fler. Kunde nog tänka mig en hel grävlingfamilj här, på sätt och vis. De är ganska harmlösa egentligen. Snälla rent av. Tystlåtna luffar de omkring på sina nattliga stigar och äter maskar. I princip. Sover tyst om dagarna. Vad kunde det göra…?  Men de kan gräva ordentliga gångar. I England hittade man en gång grävlinggryt med 800 meter långt gångsystem…! En jägare har erbjudit sig att komma med fällan. Fast då måste den avlivas, enligt jaktförordningen. Man kan tydligen inte bara flytta dem. Njaee, riktigt så hade vi ju inte tänkt oss det hela. Så svårt det blev nu…

Lägger ut ytterligare några bilder på svalbarnen som filmades i går. Visst är det fascinerande med rörlig film, men det är något rofyllt över bilder där motiven sitter stilla. Så man kan studera dem utan stress. Svårt att både fota och filma i en mörk lada på långt avstånd och motjus från insipprande ljus. Det är liksom högt i tak...

Klickbilder

Lyckan är att ha en egen lada. Här får man ynnesten att följa ladusvalornas uppfödning av ungarna. Den perfekta miljön för dem att öva upp vingar och snabbhet innan de kastar sig ut i friheten där hökarna lurar. Här slipper de regn och oväder under den känsligaste tiden. Och vi får ha dem kvar ett bra tag till. Ännu under två månader får vi följa dem när de lär sig att jaga och bli självförsörjande - innan de drar iväg mot söder. Kära små vänner.

En märklig Fågel Blå landade på taket. Aldrig hade någon i grannskapet sett något liknande. Aldrig något så vackert heller, för den delen. Man gnuggade sina ögon… finns blå duvor? Inte så där stadsblå som brukligt är, utan riktigt turkos. Duvan tycktes både djärv och halvtam där den landade på bordet. Med facit i hand vet vi nu att den var totalt utmattad och hungrig. Han somnade först på dörrkolven, men följde sedan med husets folk in. Sökte trygghet för att få sova ut. Tillbringade en hel natt i taklampan.

Han hade kommit till just rätta stället. Den vilsekomne fick en fristad under en dryg månad. Man var övertygad om att någon skulle sakna en så vacker fågel och gick ut i media med efterlysning. Och märkligare skulle det bli… En exakt likadan duva landade samma dag (!) hos en annan dam 3 mil bort. Den tillbringade sina dagar under markisen för att komma undan kråkor och skator och matades där en tid.  En dag var den dock borta. Skrämd av ett stadsevenemang.  

Fågel Blå togs om hand och fick lånad bur att bo i. Som inreddes med hamsterspån och liggplats. Han åt vad som bjöds och hämtade krafter. Asylhemmet kunde dock inte ha honom kvar ty där fanns både hund och katter redan. Och han behövde flyga. Experter varnade för att duvan skulle gå ett ovisst öde till mötes om han släpptes fri. Kunde kanske inte hitta mat själv, eller skulle attackeras av andra fåglar.

Ihärdigt detektivarbete gav vid handen att duvorna troligen var målade. Ett otillåtet djurplågeri. På sina håll i världen målas tydligen duvor som tillhandahålls för utsläpp vid högtidliga tillfällen. Brevduvor som efter förrättat värv flyger hem igen. Den som möjligen tänkt göra anspråk på Fågel Blå kunde alltså räkna med att bli misstänkt för djurplågeri. Ingen hörde av sig. Inget svar om fågelns historia. De 'lånta fjädrarna' beräknas nu successivt släppa färgen vid regn och ruggning. Det har redan påbörjats.

En vacker dag kom ett erbjudande om varaktigt boende några mil bort. Där skulle han få flytta in till andra artfränder i stora voljärer och skulle få sträcka ut sina vingar. Stället hade redan flera andra duvor, så en mer eller mindre… Avskedet blev lite rörande. Fågel Blå såg både upplivad och förvånad ut i sin nya miljö och ’tillfälliga matten’ fick för första gången klappa honom på ryggen. Adjö, med dig… och lycka till.

Slutet gott, allting gott.

(Margus har inte varit indragen i dramatiken, men intresserat följt den på håll. Idag kom bilderna. Tack för dem!Klicka för större bilder.) 

”Något” rörde sig över mina fötter i voljären när vi skulle hjälpa en liten nymfunge som fastnat i skymningen. Fullt upptagen av detta hann jag bara sporadiskt fundera över om det varit en orm. När ungen var fri och insläppt tänktes inte mer på saken. Sittandes vid datorn kändes något som rörde sig på min kropp. I ljumsktrakten! Var det tröjan som föll ned? Var det livremmen som spökade?

Kände på detta ”något” som var avlångt och mjukt som en marschmallow samt vid påklämning sa ”yyip”. Jäklar, är det en mus, tänkte jag. Reste mig upp och började knäppa upp jeansen i halvdunklet. Jo minsann… något litet gråbrunt trillade handlöst och ljudlöst ur byxorna, rann ner på golvet och gick stillsamt in under soffan. Musunge, troligen.

Fasen… VARFÖR gick jag inte UTOMHUS innan jag drog av mig byxorna! Fast det vore mycket begärt. Nu har vi alltså en mus i huset. Har lyst med ficklampor utefter golvet, petat med kvastskaft i alla tänkbara skrymslen och vrår. Samt gett upp. Den dyker väl upp nån gång. Kan dock ännu känna hur det rör sig i ljumsktrakten...

“Your language is very beautiful” - ditt språk är vackert. En kommentar i bloggen från en firma som saluför ett potenshöjande medel som börjar på V och vars spam fyller allas våra mailboxar. Det finns bara ett sätt att hantera dessa kommentarer och det är: Ta bort och blockera IP-nummer.

Bra produkter säljer sig själv utan att mailbombning eller telefonterror måste tillgripas.

Var detta bloggbesök en följd av att spam med ’detta medel’ nu mer sällan droppar in i mailboxen? Har Telia äntligen lyckats blockera dem? Man kan hoppas.

Alltså måste tillverkaren hitta andra vägar att tuta in sin existens i våra hjärnor. Genom att t.ex göra nedslag i bloggar där ord som ”parningar” förekommer. Det gör det ju i min blogg då och då, särskilt om fåglar och andra djur. Just ett av dessa inlägg användes för placering av tänkt reklamplats (även kommentarer är ju sökbara). Undra på att mitt ”language” påstods vara ”beautiful”.  Tji vad man bedrog sig. Men fåglar, sniglar och grodor har klarat sig i årmiljoner utan dylika medel.

För övrigt sågs i går kväll något verkligt beautiful, en gosig grävling som glatt kom släntrande på gången från fågelhuset rakt mot farstun där vi stod. När han märkte vår närvaro blev han först riktigt långhalsad. Slog strax till en tvärnit, vände på klacken och rusade förskräckt rakt emot fågelvoljären… donk… varpå han på höga ben och i högsta fart fortsatte till trädgårdens bakre regioner och troligtvis smet ut när han kommit in. Hellegod – en riktigt trevlig upplevelse. Tack gode Gud för ljusa sommarnätter!

Tänk, hur totalt man ändrar sin uppfattning ibland. Som hundlösa ser vi nu med välvilliga ögon på grävlingbesök i trädgården. Alltid tar han väl någon snigel. Trodde nog aldrig att jag skulle få se en grävling släntra fram. Inte heller att i något avseende förefalla långhalsad, men så var det. Vetenskapliga namnet för vår västeuropeiska variant av detta mårddjur är meles meles meles. Se Wikipedia HÄR.

Häromkvällen när jag skulle hämta gräs till marsvinen i parken råkade jag praktiskt taget snubbla över ett naturens under. Oklar över vad som försiggick insåg jag ändå att detta ’något’ måste förevigas. Filmkameran hämtades. Det var ju gott om tid;-)

Filmen handlar om sniglar, fångade mitt i akten. Sniglarnas parning är en lång, komplicerad och mycket varierad procedur. Förloppet beror helt på vilken snigelgrupp det handlar om. Hos landsniglarna är de flesta arter tvekönade, det vill säga de är både honor och hanar samtidigt. Parningen sker då genom ömsesidig utväxling av sädesceller. Här ses ett par av den svarta skogssnigeln i en öm kärleksscen. Ja, jag kan inte tolka det på annat sätt.

En både saktfärdig och slemmig historia. Trots detta hyser jag den största respekt för våra små medresenärer på livets stig, en urgammal djurgrupp. Sällsamt att ha bevittnat.

Mysteriet klarnade betydligt efter att ha sett en instruktiv film om detta naturens under, med tal av David Attenborough. Kunde tydligen inte länkas in här. Föregående inlägg HÄR.

Hittade en läsvärd artikel om sniglar, men det blir nåt knas när jag försöker länka. Dock funkar adressen:

http://gamla.skillingaryd.nu/Natur/2009/sniglar.snackor.090713.html

Vill inför mitt nästa inlägg HÄR bidra till att bringa ljus över sniglars egendomliga kärleksliv. Bäddar därför in en enastående och märklig film från YouTube om ett naturens under, med tal av Sir David Attenborough.