Något som värmer en hästälskares hjärta är att hästen nu kan komma i bruk mer allmänt i framtidens samhälle. Redan i dag används hästen till att dra gräsklipparen i Malmös parker. Sandning av småvägar och annat parkjobb spås vara lämpligt jobb för hästen i framtiden när oljan tryter och koldioxidutsläppen måste minskas. Detta framfördes i P1:s Studio Ett om Hästen i veckan.

Underbart, säger jag bara. Heja, heja...!

Intresset för arbetshästen ökar. Föreningen Skogshästen har ett stigande medlemsantal.

- Hästen har en roll i framtidens samhälle, den passar i kretsloppssamhället och har en dämpande effekt på människors jäkt, säger Lars-Göran Göransson, ordförande i Skoghästen, som berättar om hur människor stannar när de kliver av bussen och kommer fram för att prata och klappa hästen.

Tror jag det, min dag skulle vara gjord om detta kom tillbaka. Själv är jag så lastgammal* att jag som liten såg häst och kärra som naturligt inslag på kullerstenslagda gator i Göteborg. Trots att moderna spårvagnar gick överallt. Man såg ofta förspända hästar stå parkerade och vila med tornister över mulen, en sån där de äter ur.

Och så sent som på 1970 såg jag i flera år två-tre arbetshästar plöja ett långt stycke längs med E20 på Västgötaslätten. Det var antagligen den siste entusiasten för sen tog det bara slut en dag.

(Bilder från fören. Skogshästen. Fotografer i ordning uppifrån och ner: Torbjörn Karlsson, Jenny Göransson, Lars Henningsson.)

I gryningen såg jag på nytt fladdermusen som bor i vårt hus. Har spejat in var han bor. Under takutsprånget på gaveln är en liten springa där han klämmer sig in. Troligen bor han i vindsvåningens kryputrymme utefter långsidan. Vi har nämligen fått någon fladdermus i en musfälla där för ett par år sedan.

Trodde först den var en morgontidig fågel som flög fram och åter framför farstun, men det var för tyst för detta. Hur tysta fåglar än är så hörs ändå ett litet sus från vingslagen. Från fladdermöss hörs inget. Fascinerande djur. Känns bra att ha dem i huset.

Nu är tid för rensning av fågelholkarna. De ska visserligen inte häckas i förrän till våren, men det är vanligt att vildfåglarna använder holkarna som vind- och regnskydd under vintern. Vi har slarvat ett par år, det ska erkännas, och det går väl bra... men det är förstås bäst att få bort gammalt material som t.ex gamla ägg, döda ungar och sånt.

Husbonden gick över alla 16 holkarna medan jag badade marsvinen. Alla hade varit använda! Roligt.

--- 

Han satte också upp snöpinnarna på vägen. Usch, nu är det oåterkalleligt. Vi kommer bara inte undan nu.

Stora fågelbordet är redo. Snart är det dags att börja utfodra lite smått. Bara så att fåglarna vet var dom kan leta när det kniper. Vi brukar köpa vildfågelfrön, jordnötter och talgbollar för minst 500 kr varje vinter.

I vinter ska vi för första gången pröva ett par roliga talgbollshållare (t.v. ovan) som vi fick av Väninnans man. Ganska käck idé. Hoppas de funkar.

Husbonden tog sovmorgon och kom upp först när jag eldat ett par brasor i nya kaminen som är kolossalt effektiv. Det behövdes minsann för den första nattfrosten hade slagit till. 1,5 minusgrader i luften, på marken var det säkert mer. Naturen var lätt isig.

Utemöblerna har plockats in, parasollen, parkbänkarna och torkvindan likaså. Vattnet till växthuset är avstängt och kranen öppnad.

Katsuran släppte alla sina löv efter bara första nattfrosten.

Fåglarna avmaskas i dagarna två och får stanna inne så att dom inte tillgodogör sig fukt på annat sätt, ty dom måste dricka av medicinvattnet. Detta är rutin varje höst. Två dagars innevistelse när solen ändå bara värmer några timmar mitt på dagen är inget problem. Passar bra för jag åker till tandläkaren i morgon. Vågar inte släppa ut dem till höken då. Dom sjunger och mår gott hela dagen , även inomhus.

Löven dråsade ner efter frosten. Lyckliga är vi som har en egen park att sparka omkring i löven i. Här nedan har Stora Aspen "släppt sig".

En härlig känsla att dra fötterna efter sig i tjocka lager av prasslande löv. En barnslig lek som jag ägnar mig åt då och då.

Jag tycker det är så vackert med löven och njuter av anblicken. Vår första lönn har nått ansenlig storlek och skänker oss drivor av guld.

Ja, nu är det snart över för den här gången. Höstens färgprakt är intensiv men kort. Lövverket glesnar successivt. Kvar finns bara fotografierna. 

Aroniabusken har glödande färger.

Gillar att stoppa huvudet (dvs kameran) rätt in i busken (häggmispel) för att utesluta alla andra intryck. Blir så inspirerad av alla dessa färger.

Alldeles underbara ekar finns vid sjukhuset dit mina tandläkarresor går. Så här års är det alltid lika trevligt att komma dit. Efter plågisbesöket dröjer jag mig kvar en stund och beundrar träden. Ska dit på fredag igen och ser fram mot detta (ska bara ta avtryck).

Lite olämpligt kanske (?) med plantering vid parkeringen. Ekollonen ploppar ner på biltaken, hörde jag sist. Har dock aldrig hört några protester. Kanske för att ekarna är så vackra....?

Så här vackra färger är det aldrig på våra vanliga skogsekar. De gulnar på sin höjd och blir strax därpå bruna för att stå sådana hela vintern. Har hört namnet på denna ek-sort med sina mer flikiga blad, men tyvärr glömt.

Skogen har en lugn och rofylld inverkan på människan. Där får vi en djup kontakt med våra sinnen. Skogen ger känslor av rymd och oändlighet, av en annan värld, omfamnande. Ett hemligt rum dit trafikbuller inte når in. I skogen mår jag alltid bra och särskilt nu under hösten då marken är mjuk, tyst och fuktig. Då ljuset är dämpat och mjukt. Och luften syrerik.

Skogen är en svensk rikedom som vi alla har tillträde till. Vi förtjänar den kanske inte, men den finns där... ännu.

Som liten lekte jag nästan jämt i skogen. Ett par trädstammar med lagom avstånd blev till spiltor där jag hade tre hästar uppstallade. Gammalt vissnat gräs så här års blev till hö som jag utfodrade hästarna med. Tuvor i rad blev till väggar i en bostad. I klippor och bergsskrevor for vi fram som cowboys och indianer, vi klättrade, hoppade, balanserade. Vi hoppade från en timmertrave. Vi byggde kojor.

Vi upptäckte en vidunderligt vacker plats långt in i skogen långt nere i en dal mellan klippiga berg där vitsippor täckte marken och det klaraste vatten porlade fram renat efter sin färd genom grusiga bäckar. Vi döpte platsen till Paradiset. Vi lekte, förundrades över det vackra, vi upptäckte skogens mysterier, tränade vår fysik och motorik, fick muskler och utlopp för vår fantasi. Det var på den tiden det.

Mellan åldrarna sex till tretton år bodde jag med skogen alldeles utanför dörren. Skogen blev en naturlig del av mitt liv.

Att nu somna för öppet fönster så här års med skogen utanför knuten är en lyx jag unnar mig, att känna vinden svepa över ben och fötter, höra trädens sus och kattugglornas skrik, höra vinden rista i markisen eller regnet smattra på fönstret, att höra gardinerna fladdra och ha fullmånen lysande rakt in i sängen. Då somnar jag gott.

God natt, bloggosfären!