Lille katt, lille katt, lille söte ka-atta... Blev alldeles tårögd av en märklig händelse i kattvärlden. Nästan som ett under… Bloggvännen Berit Elisabet miste sin älskade Mysan som försvann före jul. Trots mycket letande har katten ännu inte återvänt. Efter några komplicerade turer inträffar något jag nästan vill benämna 'mirakel'. Ja, man ryser… Istället för den kära Mysan kom… Mysans son Myse, rena avbilden av mor. Läs HÄR.

Katter är bedårande. Hade en Hannibal i tonåren som försvann spårlöst, ganska lik Mysan och Myse förresten. Oron, saknaden, letandet och slutligen sorgen glömmer jag inte. Katten på bilder nedan är den enda katt som får bo i Lilla Huset. Den springer inte bort, blir inte överkörd eller nåt annat ruggigt. Sådan oro var och varannan dag skulle jag inte orka med. Föredrar marsvin, hundar och fåglar som är lättare att ha kvar hemma. Man får glädjas åt andras katter istället.

klicka för större bilder

Nu har jag hittat gässen som flyger över Lilla Huset dagligen och nattligen. De kommer i hundratal under stort larmande och är fantastiska att följa. Vi undrade så var de höll hus om dagarna. Nu vet vi.

Bara ett par km bort huserar de dagligen på vattensjuka marker som aldrig blev skördade på grund av höstens myckna regn. Mycket mat som räcker till många. Där kamperar de ihop med en stor mängd svanar ute i samma ärende.

Lilla Huset har nu tittat och njutit och längtansfullt suckat… hjärtat har pickat och tårarna trillat i dagarna två. På godbitarna från Stockholm Horse Show som SVT snuvade oss på med icke-sändning i TV.

Hästprataren från Provence Jean Marc Imbert med både häst och hund samt… Lorenzo med sin 12-hövdade flock andalusier (video nedan) måste man bara se. Enastående show, den sistnämnda även HÄR (1:34 in i inslaget på SVT Play). Hur fantastiskt skickliga dessa män än är beundrar jag alltid hästarna mest, så känsliga och lyhörda, så följsamma, så tillitsfulla trots flyktbenägenhet och sååå lugna och koncentrerade.

Dessa horsemen har mycket att lära oss alla. Man når alltid längst med tålamod, tillit och stillsamt tilltal. Umgänget med hästar ger väldigt mycket mer än att bara ’galoppera och hoppa hinder’ – det har jag alltid menat.

Det tog en bra stund innan vi fattade att SVT inte sände hästshowen. Men vi följde inte live utan kollade i efterhand på Play. Bättre att kunna hoppa över hela inslaget med riddare (hur kan det ha blivit så populärt?) och bara klicka fram det verkligt eftertraktade. Sen kikade jag förstås också på islänningarnas tölt. Kvar har vi dressyren att njuta av.

Vi var således för första gången hänvisade till SVT Play. Det vill säga vi som har bredband och internet. Så om det satt några stackars gamlingar ensamma och övergivna, kanske hästälskare… vad vet jag… så hade dom inte en chans att se det - licensbetalare eller ej! Men Sverigedemokraternas Landsdagar kunde man se i SVT:s Kunskapskanalen i tre hela dagar…!!

Plötsligt slår det mig att jag har härliga filmsekvenser från en ardennervisning i somras att klippa ihop. Det blir kul i vinter. Jippiee.

Det här är tjusningen med att bo på landet. Närkontakt med djuren, om det så bara är grannens. Låglandstjurarna utgör trevlig utsikt från kontoret. Live. Bara att öppna fönstret och snacka lite med dem. Mmmmmöö, svarar de då mellan tuggorna och blinkar med sina jätteögonfransar.

I nästa stund är vi i fågelhuset och vem står utanför fönstret där... samma tjurar. De vandrar mycket nu för att få i sig samma mängd som de i somras ryckte till sig bara runt klövarna. De är väldigt sällskapliga. Ibland söker de sig till grannhagens gräns för att kika på kotjejerna från en annan gård.

Denna läckerbit tror man ju ska bli en färggrann amiral allraminst. Men nejdå, som så ofta med uppseendeväckande larver så är det en blivande grå nattfjäril (t.h.). Acronicta rumicis, syreaftonfly, ska det visst bli om jag fattat uppslagsverken rätt. Hursomhelst är det alltid en upplevelse att möta en av dem. Såå vacker! 

Och en glupande aptit har de, här naggas dagliljans blad i kanten. Hoppas larven är för hårig för fåglarna att ge sig på, vem vet... det kanske avskräcker.

För övrigt drar det ihop sig för insamling av årets fågelungar. Tiden med uppfödningens glädje och bekymmer har gått. Vi har fått njuta av ungarnas uppväxt och utveckling, glädje och frimodighet. Det har varit liv och rörelse, kvitter och spel i varje hörn. Det är dags för dem att vandra vidare ut i livet. Och för oss att pusta ut. Ska bli skönt att bara behöva storstäda varannan månad istället för varje.

Stormen Katja nalkas visst, det viner i träden och regnet smattrar på fönstret i den ljumma höstkvällen. Ännu spelar 'min vän Vårtan' i trädgården, till synes obekymrad om ovädret.

Både Grodan Boll och Kalle Stropp på samma film... Gårdagens sköna sempembervärme fick fart på både djuren och mig. Man kan ju bara inte låta bli att filma när allt serveras i rikt mått. Känns hyggligt bra när det är klart.

Vårtbitarna i rönnsumaken var betydligt mera lättfilmade än i rosbuskaget, men kameran fick där för många detaljer på olika avstånd att välja på och skärpan blev lidande, det gick bara inte att zooma in spelemannen.

Lite ledbruten inte minst av att vakta paddan där i kvällningen, de reagerar på minsta ljud och tänker länge innan de vidtar mått och steg. Tålamod är en nödvändighet och mycket nytt lär man sig.

Rönnsumaken rymde många syrsor samtidigt. De vaktade var sina revir där inne i bladverket. Filuren jag filmade var densamma hela tiden och han hade sina grenar att patrullera. Han var lite raskare än den jag filmade i rosbuskaget häromdan, och hade tätare intervaller mellan spel och vandring.

Ett litet slagsmål såg jag också. En konkurrent kom in på fel revir, fick sig en tjottablängare och kastades ner några våningar varpå båda fortsatte som förut.

Så lyckades det äntligen att fånga Benjamin Syrsas spel på videofilm. En dånande tröska på avstånd, vår porlande bäck helt nära, en halvtimmes stirrande in i rosenbuskagen tills ögonen sved, konstig ställning med ryggen... men se... där var han.

Ett tålamodskrävande uppdrag, på min ära. Höll på att bli galen när jag pejlade in ljudet och stirrade exakt där det kom ifrån utan att hitta den lille pajsaren. Blinkade nog inte på länge för ögonen blev torra. Den gröna vårtbitaren är perfekt kamouflerad. Spelet pågår tydligen i en till tre minuter per pass och sedan vandrar de till nästa plats.

Skärpan ville inte bli den bästa, kameran hade hur många löv och grenar som helst att välja på därinne i dunklet. Men det var en bra början. Nästa gång får jag stänga av bäcken och passa på innan tröskorna går igång.

- Jag har väntat med teet, ropade Husbonden när jag äntligen pustade ut i en vilstol i trädgården. Han förstod att jag varit döv och blind för andra behov.

Efter denna förfriskning vidtog klippandet och så skulle då Husbonden kolla om han som hörselskadad med teknikens hjälp och alla volymknappar på det högsta kunde höra syrsans sång. Själv är jag nästan hörselskadad efter övningarna - så orättvist är det i världen.

- Näej, inte nu heller, säger han. Jag får nog ta på mig hörapparaterna...!!!

E' han go' eller...?

När nu klippet ligger på You Tube och i bloggen ska vi testa igen. MED hörapparater. Ett råd även till bloggbesökare med samma handikapp.

En parentes. En viktig sådan.

Kulturkrönikan, nämnd i föregående inlägg, om barn som skyr skogen förtjänar en bättre redovisning. Hörde att min inbäddade spelare inte alltid fungerar i alla datorer. Så HÄR KOMMER DEN... med både utskrift och länk: 

Nedan ett fullständigt citat från Johannes Ekmans brandfackla till Kulturkrönika söndag 2011.08.07 ur Sveriges Radio P1:

"

2000-talets svenska barn är avskärmade från skog och mark. Bokstavligt avskärmade i elektronikens inomhus- och underhållningsvärld. Natur blir alltmer onaturlig, konstaterar Dagens Industris weekendbilaga i ett reportage. De vuxna går i spetsen för synen på skog och vildmark. Skogen kan möjligen locka om den kryddas med tävlingsinriktad vildmarksaction som toppas med årgångsvin och trerätters middag, noterar Dagens Industri och citerar sjuåriga Signe som tycker att skogen är ofräsch i förhållande till köpcentrets lockelser. Skogskulturforskaren Lars Gardell bedömer att skogsbesöken i landet minskat med en tredjedel sedan 60-talet, barn står för största minskningen. Gardell finner inte länge några skogskojor byggda för eller av barn som också överbeskyddas av en vuxenvärld som ibland tycks se varje skogsdunge som en härd för endera smittbärande fästingar eller lömska pedofiler.

Friluftsfrämjandet försöker tappert skapa familjegrupper för naturutflykter för att aktivera den alltmer bekväma och elektronikförslavade nutidsmänniskan. Forskningsprojektet Friluftsliv i förändring tillkom 2006 för att analysera förändringarna av fritidsvanorna i landet. Många tycks skämmas över sina få kontakter med natur och vildmark och överdriver i enkäter sitt friluftsliv.

Doktoranden Mattias Sandberg som forskar om barns förhållande till naturen konstaterar att barn har en intuitiv fascination för djur och natur men alltför sällan får stimulans från föräldrar att utveckla intresset. Scoutrörelsens generalsekreterare Maria Graner finner att dagens barn, förutom de allra minsta, alltmer efterfrågar rollspelsinriktade mysterieläger eller Harry Potter-hajker för att ta sig ut i skog och mark.

Svenska Turistföreningen uppfattas allt oftare som en tråkig och bokstavligen mossig inrättning. Planer finns nu, enligt Dagens Industri, på framtida sk ”glamping”, anläggningar för lyx- eller glamourcamping.

Nackareservatet utanför Stockholm lockar med akrobatliknande balansövningar på stålvajrar högt mellan tallstammar, enligt reklamen idealisk för företags sk ’team-building’. En svampplockande äldre dam uttryckte i sammanhanget en oro för att plötsligt få ett blivande direktörsämne neddimpande i huvudet från en talltopp.

För ett par år sedan utkom den amerikanska debattboken Last Child In The Woods. Författaren Richard Low skriver att barn i naturen idag är en utrotningshotad art. Och, skriver Low, finns ett oskiljbart samband mellan barns hälsa och naturens hälsa, mellan barns naturmedvetande och Jordens framtida överlevnad.

Författaren noterar att hans egen hemtrakt San Diego County i naturrikedom är en av världens rikaste enligt FN. Ändå har ingen enda av områdets 43 skolor en enda kurs i lokal naturlära. Också utbildningssamhället har blivit naturblint, finner Richard Low."    slut citat.

Den som vill höra krönikan i sin helhet kan gå in HÄR. Spelaren nedtill i fönstret ska då vara inställd på rätt inslag i lunchekot (16 minuter), men det är tveksamt (hihi). Nymodigheter är väl bra, men... SR har mycket att jobba på. 

2000-talets svenska barn är ’avskärmade’ från skog och mark genom elektroniken. Skogen anses mossig och ofräsch, och mycket beror på föräldrarna som inte stimulerar barnens intuitiva fascination för djur och natur. Skogsforskare finner inte längre några skogskojor byggda av barn och bedömer att skogsbesöken minskat med en tredjedel sedan 60-talet.

Friluftsfrämjandet kämpar i motvind. Scoutrörelsen finner att dagens barn efterfrågar mysterieläger och Harry Potter-hajker för att ta sig ut i skog och mark. Och Svenska Turistföreningen lär planera s.k ’glamping’, anläggningar för lyx- eller glamourcamping!

Kan det verkligen vara så illa? Och detta i ett land med skog i överflöd!? Och med obegränsad tillgång genom en världsunik allemansrätt!?

Jo, tecknen är tydliga. Belägg för ovan påstådda framfördes i Lunchekots kulturkrönika i söndags.

Själv blev jag matt när jag hörde Johannes Ekmans utmärkta krönika, en riktig brandfackla. Det känns angeläget att sprida rönen. Flytta ljudmarkören i spelaren nedan till inslaget 16 minuter in i programmet.

 (Hoppas detta funkar för Sveriges Radio har lite problem med nymodigheterna.)

Då spelaren inte funkar i alla datorer finns en fullständig utskrift av nämnda krönika HÄR.