Här brinner två gravljus vid fiskdammen. Två ljus för våra kära hundar HANNA och LISA LÅNGBEN. De ligger begravda bakom växthuset i trädgårdens lugnaste och mest fridfulla hörn, men ljusen till deras minne ville vi se. Därför står de vid dammen och blänker i vattnet. Båda dog i november månad, Lisa den 6:e 2004 och Hanna året efter den 18:e.

Självklart var vi även till Minneslunden och tände åtta ljus för våra bortgångna kära (nästan samma bild som i fjol). Kyrkogårdarna blir så vackra den här kvällen. Tyvärr lite huttrigt även för den ynka lilla stunden. Jag går inte till Minneslunden för övrigt under året, för jag tycker jag har mamma och pappa med mig för jämnan - i minnesbilder.

Vad som däremot inte var en minnesbild... eller var det kanske det ?... det var stark upplevelse av att pappa ringde mig en kväll för någon vecka sedan... Och det hände när jag stod med telefonen i hand för att ringa någon. Jag stod så en stund och grunnade på om tiden var den rätta och med blicken i telefonboken. Då kom synen:

- Hej, det är pappa, sa han och skrattade lite finurligt. Och såg ut som han gjorde i 60-årsåldern. Bilden var stark och klar. Och varade bara för en sekund. Och vips... var den borta. Försökte hålla den kvar, men borta var den. En väldigt trevlig påhälsning.