Det är nåt speciellt med rådjuren trots att man ser dem nästan varje dag. Särskilt när de trippar förbi på fem meters avstånd och man hör små fötters tippe-tippe-tapp mot den lättfrusna marken.

Först kom mamma... tipp-tapp-tipp-tapp förbi utanför häcken. Så kamouflagefärgad att man knappt ser... fast hon rör sig. Hon klev bestämt upp på garageplan och väntade där på kidet, nästan lika stor... tippe-tippe-tipp, som stannade och nöp två blad innan han fortsatte efter i trav.

   Tänkte: kamera... men ville inte störa. Det var stort om jag lyckades trycka ner handtaget (qweek), öppna dörren (schwoou), och stänga (klick) utan att skrämma dem. Drack mitt kaffe och kunde sen inte hålla mig längre. De stod så fint mot den röda aronian där de mumsat i sig av de svarta bären. De har nog mått gott i höst av bär och frukt överallt. Hoppas många lägger ut av sitt överskott i vinter.