Sånt där som om ormvråken och människans beteende (förra inlägget) kan vi tala om i Kyrkans samtalsgrupp. Vi talar även om Sveriges avkristnande. Vårt land är nu tydligen det mest sekulariserade landet i världen, sägs det. Det är sorgligt, menar jag. Vigslar och dop i kyrkan betraktas av många som ett "kul jippo med lite gudstrams som man får ta på köpet", berättar de båda kvinnliga prästerna som leder samtalen.

Den ena, Elisabeth, berättade om ett skräckexempel från ett dop som nästan fick henne att avbryta ceremonin. Gästerna gapade över hela kyrkan mitt i akten "SÄG NU RÄTT NAMN!" och skämtade högljutt om allt möjligt, totalt respektlöst. Som sagt, var hon på vippen att avbryta alltihop men fullföljde med tanke på barnet som åtminstone blev döpt. Jag blev lätt chockad av detta vittnesmål ur verkligheten.

Trots den respektlöshet - ja... förakt - mot kristna värden som visades där söker människor ro, andlighet och stillhet som aldrig förr. Det skrivs hyllmetrar av böcker om långsamhet, meditation, massage och terapier av alla de slag för att stå ut med tillvaron i vår stressade tid. Jag tänker att "det är synd om människorna", idag mer än på Strindbergs tid.

Troligen var dopgästerna ovan totalt okunniga om kristendomens betydelse för vårt land. Kanske beror det på att kristendomsundervisningen försvann från skolans läroplan 1969. Kristendomen är faktiskt en del av vår historia, kultur och tradition. Och Bibeln är grund till vår lagstiftning (de tio budorden). Det kan aldrig vara fel att få en grundlig kännedom om detta. Undervisning är inte samma sak som påtryckning vilket en del tycks tro.

Jag har aldrig känt mig påtvingad någon tro från vare sig söndagsskolan, kyrkan eller skolan fast vi hade kristendom på schemat.

Och om man nu vill ta avstånd från kristendomen så måste man ju få grundlig information först, för att veta vad man vill ta avstånd ifrån.

Ormvråken bjöd i går på strålande uppvisning i kraftig blåst. Den demonstrerade hela registret av proffsig navigering i luftrummet. Husbonden och jag blev stående stumma av beundran. Länge. Vråken gled med full kontroll i medvinden, vände upp i motvind och ryttlade, växlade höjd och så vidare.

Vi tänkte då på ett tv-program där människan grundligt studerade pilgrimsfalken för att bl.a kunna göra likadana vingar till flygplan. Vad trött jag blir!

Varför måste Monstret Människa alltid försöka efterlikna djuren? Varför kan de inte få ha sina unika färdigheter i fred? Varför måste vi nödvändigt behärska ALLT som alla andra varelser gör? Vi kan ju så mycket annat som de inte kan. Varför inte bara njuta och låta sig förundras i medkännande glädje över ormvråkens skicklighet?

Kan det vara så att människan då känner sig ynklig och övertrumfad, vilket då rakt inte får ske. Man undrar...