... av Norge att ge fredspriset till president Obama. Norrmännen överraskar ofta och har en egen vinkel på tillvaron men så är det ju också det bästa landet att bo i (enligt FN).

Officiellt heter det att Obama "får priser för sina insater för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folk och för arbetet för en kärnvapenfri värld"... Och Världen är chockad. Jag gillar folk som tänker själva och gör oväntade saker.

Många anser nu att Obama får det för tidigt "för något han kan komma att göra någon gång i framtiden". Som ett betyg innan provet är avklarat. Men skulle de vänta med priset finns risken att man tvingas dela ut det postumt.

Andra ser priset som ett stöd, en tröst eller uppmuntran (vilket han sannerligen kan behöva i ett rasistiskt USA) eller värre... som en dödskyss. Det passerar i alla fall inte i tysthet. Och fredspristagare kritiseras nästan alltid.

Min spontana magkänsla var att norrmännen med detta vill visa amerikanska folket vilken bra president de har eftersom de inte tycks begripa det själva.  

Bilden förklarar nog mina känslor idag. Vi har haft två uppslitande dagar inför leveransen av årets ungar i fågelhuset. Man vill ju dels njuta av dem hela sommaren, dels att de ska ha en härlig uppväxt i relativ frihet och samvaro med sin stora flock. Men den fasansfulla skilsmässan hänger ändå över oss.

Nu var tiden inne och det är... hjärtskärande. Här åker Helmer Bryd, Milli Vanilli, Jiffy, Snövit och alla de andra barnen. Nej, jag gråter inte för då klarar man inte av det. Man stålsätter sig och stänger av tankarna.

Insamlingen gick fint. Vi har lärt oss knep för att det ska gå smidigt. Har noggranna listor med märkningar att gå efter. Vi bockar av och räknar in för att absolut inte ta fel fåglar (bort hemska tanke). Vi tar det lugnt och förbereder oss, men när de sitter där i transportlådorna är allt definitivt över. 15 kanarier (överst), 18 måsfinkar under dem, 26 risfåglar och underst sladdnymfen Östen. De underbaraste representanter för sina arter vilka vi helst hade behållit allihop. Ändå har vi tagit undan fem måsfinkar, sex kanarier och tre risfåglar för egen räkning.

Detta är inget mindre än ett trauma. När vi kom hem efter leveransen hade jag den där influensakänslan man kan få i kroppen efter t.ex dödsfall, begravningar eller andra uppslitande händelser. Värk i musklerna, lätt bedövad i knoppen och en stor och tung trötthet. Värktablett och vila gällde för eftermiddagen. Nu återstår noteringarna i loggboken.

Avslutar med en trevligare bild: Invånarna i Royal Suite när de om morgonen samlas i solvrån på sin "veranda". Djurens och fåglarnas avundsvärda privilegium; att leva i nuet.