Kärt barn...

Kråkvinge

Kråkguld

Kråkspark

Kråkfötter

Det fina i kråksången

"Prästens lilla kråka skulle ut och åka..."

"Den ena kråkan hackar inte ut ögonen på den andra"

Kråkbär

Kråks Värdshus (i Skara)

Kråkornas tid

Så var det dags för den årliga fågelbordsrapporteringen till SOF, Sveriges Ornitologiska Förening, något man inte gärna missar. Det är denna helgen som gäller, men... det går att lämna rapport per post fram till 15 februari.

Vinterfåglar inpå knuten heter projektet som körs för femte året i rad. Följ länken om du vill delta. Rapporteringen på nätet stängs 7 februari.

Lilla Husets rapport 2010 lyder som följer:  

Blåmesen brukar ligga i topp i landet, men efter hittills inlämnade rapporter har talgoxen gått om. Detta begriper man knappt när man bor i en pilfinkskoloni som vi. Grönfinken saknas för oss i år, tyvärr, och fler hackspettar brukar vi också se. Liksom ekorrar för övrigt - ingen enda i år, men det hör ju inte hit. Topplistan kan man också kolla på länken ovan.

Ännu en kristallklar dag. Minus 10, inte riktigt lika kallt som förut men tillräckligt för att inte kunna fota nåt vidare. Försökte smyga lite på pippisarna från grinden men fingrarna stelnade till och värkte rejält. Brrr. Kunde inte använda dem på en halvtimme.

Varje morgon förmörkas himlen av traktens kråkor som cirklar runt vår gård för frukost. Ett gäng kajor har slitit sig loss från sin flock vid ödegården och är ordentligt hungriga. Svårt få dem på kornet för de är ganska vaksamma. Här är resultatet av dagens försök. Klickbara bilder.

I andlös förundran inför naturens vackra, rimfrostiga, gnistrande, knarrande, knirkande, förlamande, in på kroppen krypande iskyla togs några bilder ifall jag någon gång ska måla sådana träd. Höstens skörd av rönnbär var enorm, något jag aldrig sett maken till. Jag sa då att jag inte trodde på sambandet mellan detta och en kommande hård vinter. Nu har jag öppnat för ett resonemang…

I denna långvariga kyla och myckna snö matar vi sedan i går även kråkorna. Lilla Huset älskar kråkfåglar. I bistra morgonkylan satt en kråka så stilla i rimfrostträdet tålmodigt väntande. Han hoppades väl få smaka lite av småfåglarnas fröer. Vi riktigt kände hur tom han var i magen och jag rusade in efter tunnbröd och ostbitar som slängdes ut och strax var där kråkor i varje träd.

Lyckan var stor när den signifikanta gången sågs; brett mellan benen, stora kliv, lite vaggande men upprest och på vakt, lite lätt på foten, ifall ifall… när han klev bort till maten på marken.

Här sitter kråkparet och smälter maten, känner sig mätta och goa. Säkert har de druckit lite i dammen, där vi ånyo fick knacka hål i isen. Husbonden drog iväg till Byns bageri för att köpa dagsgammalt bröd för halva priset, en hel kasse. Allt för kråkorna.

Här är våra nya fågelholkar. Vi hann aldrig bygga egna och nu är dessa planer skrinlagda för gott. Bättre än nyförvärven kan man inte göra själv. Klicka för större bilder.

Vi köpte 13 stycken direkt, av både star- och mestyp. De är något av "evighetsholkar" byggda av snickaren Erik (75) som utvecklat en egen modell. Han säljer till ornitologer och har beställningar av t.ex Ottenby Fågelstation. Han brukar ha ett stående lager på 1000 av vardera och gör en rad olika modeller, även uggleholkar.

Holkarna är gjorda i tjock plywood behandlad med järnvitriol. Den tjocka plywooden skyddar mot hackspett, enligt Erik. Spetten tröttnar när han märker att det finns nya lager under det första. Meningen är också att ekorrar ska få ett hårt jobb tack vare den tjocka halvrunda "balk" lagts under hålet på insidan. Andra som hotar fågelungar kan då inte heller titta ner direkt och få syn på ägg eller ungar.

Eriks holkar är limmade och maskinspikade för att förstärka konstruktionen mot väder och vind. Han har ofta legat vaken på nätterna och klurat ut nya lösningar. Holkens tak har ett rejält överhäng. Erik har också satt en extra kloss baktill på fästbrädan så att det blir luftväxling mellan den och trädet eller husfasaden.

Fästbrädans topp och botten där man spikar upp holken är förstärkt så att den sitter uppe längre trots att trädet växer. Rensning sker genom att tippa framsidan. Därmed sitter bottnen fast ordentligt och faller inte ur med tiden.

Järnvitriol är egentligen ingen färg. Det är ett gammalt handelsnamn för en järnsulfatförening och har använts för att behandla husfasader i århundraden.

Å en till... mmmm....

Nu skippar jag politiksnacket för ett tag... puh...

Och bara njuter. Tänk om man sluppit "översättningen". Den talar så bra själv.

Åter till ladusvalan jag fotade häromsistens. Den utan spröt. Lasse Willén på P1:s Naturmorgon svarade faktiskt på  min fråga om den korta stjärten.

Här är svaret:

   "Mycket riktigt har unga ladusvalor mycket kortare stjärtar än de vuxna fåglarna. De har också brunskära fläckar på panna och strupe snarare än blodröda. Honans stjärtspröt är också något kortare och bredare än hos hanen. Det anses ju att hanarna bl a använder sina långa stjärtspröt för att imponera på honan (d v s för att visa vilka resurser han representerar eftersom han kan lägga energi på att utveckla så onödiga prydnader!)."

Willén berättar vidare att han tillbringade onsdagsmorgonen på Ölands södra udde

och såg säkert 3 - 4000 ladusvalor sträcka söderut.

-----------------

För övrigt är jag sur på att det inte går/har blivit svårare att lägga en bild inflikad i texten med det nya systemet här på bloggplatsen. Det ser ju LÖJLIGT ut när man har en liten, liten bild som ska ta sån plats med stort tomrum.

Det kanske löser sig. Eller lär jag mig. Inte fasen vet jag hur det ska gå till. Har nu tragglat med tabeller och allt möjligt för att få det som jag vill. DET VILL SIG INTE. Suck...