Åhej, vad det blåser. Lite tjatigt är det, men med rätt kläder ganska uppfriskande. Nu skulle man varit vid havet och njutit av vågorna. Tänk, vad härligt! Istället går man här som en inlandskrabba på västgötaslätten och kommer inte loss. Städningen av pappas lägenhet har skjutits upp tills i morgon på grund av sjukdom men sen klämtar frihetens klockor. Den städningen lämnar vi bort men firman ska ju släppas in och jobbet kontrolleras.

Nä, för oss räcker det med fågelstädningen som också skulle skett idag. Men vi tog LEDIGT. Husbonden hängde med på grusvägsracet i vind som både lyfte och bar. Nu får fågelhuset vänta ett par dar, för i morgon får jag en tand utdragen. Får och får förresten… detta är inget jag bett om. Allra bästa tuggtanden är utom räddning och jag sörjer den redan. Har försökt tugga på andra sidan men det vill sig inte. Hur ska det gå…

Har ägnat några dagar åt nostalgisk tankeflykt. Njutit av Rolling Stoneslåtar från ’the early sixties’ Tittat i pappas bilderböcker om Göteborg från alldeles väldigt svunna dar. Fann äntligen en sysselsättning där jag inte genast försöker omsätta det mottagna i kreativt skapande, utan faktiskt bara TAR EMOT. Nice.

Skrattar ännu åt gårdagens satirprogram i P1, Public Service, där en imiterad miljöminister Andreas Carlgren sa: "vi måste SÄNKA bensinpriset rejält, annars tar ju den jävla oljan aldrig slut."

Varför målar nästan inga husvagnsägare om sina rullande hus förresten? Såg just en röd husvagn med vita knutar på tv och tyckte det skulle vara riktigt fint med fler. Det är ju för tjatigt att alla ska vara vita. Har folk ingen fantasi eller… det kanske är förbjudet…?

... vilket borde rendera smisk på rumpan. "Resan tillbaka" pågår ännu. Är långt ifrån hemma, dvs. vid acceptabel vikt även efter kommande rökstopp. Nu har pappas bortgång fördröjt det senare en aning men det kommer, det kommer...

Har dessutom gått upp ETT HELT KILO. Vägde i går morse 74 kg. Kollar vikten varje morgon och kväll. Har allt sett att det varit på gång. Det beror förstås på allt som inträffat. Vissa dagar har jag varit så trött att jag mest vilat för att inte jaga upp mig. Men vid 74 kilos morgonvikt går gränsen. Upp och hoppa!

Sedan i går har step-up-övningar inletts. Ganska avancerade som jag fann HÄR och det känns i lår och rumpa. Har en HÄRLIG träningsvärk vilket är det ljuvligaste lidande jag kan tänka mig. Därtill har grusvägsracet återupptagits så att gruset sprutar i kurvorna.

Vilken cirkus för ingenting... Ja, vi var faktiskt inte särskilt oroliga. Som Skogsfrun så klokt påpekade så var vi ju av med det, men ändå...  Ringde upp ansvarig tjänsteman hemma i bostaden, trots helgen. Ett mysterium hade ju inträffat och han var involverad. I högsta grad.

Han var hur tillmötesgående som helst och svaret satt han också inne med: badkaret hade trots allt flyttats till äldreboendets källare (vilket jag misstänkte). Karet är således i hamn och vi slipper se det guppa på Byhåle-ån. Nu slipper vi medverka vid hämtningen också.

... gick till Önnered i Göteborg. Rotar i mitt förflutna. Kan inte vara fel att för en stund koncentrera sig på sin lyckligaste period i livet (11-14 år). Kanske kan man återfå något av den lyckliga stämningen.

Hamnade av en händelse in på Hilmers stamtavla, dvs. bonden på den gård där jag jobbade med kor, hö och häst. Bläddrade för skojs skull i antavlorna på dessa vilt främmande människor, vi var ju inte släkt.

Förundras över alla vackra namn som numera aldrigs hörs. T.ex:

Ottilia, Serafia, Severin, Lewin, Constantia, Halvida, Kristen, Erasmus, Eugen, Rangella, Alfrida, Gunla, Kåre, Eugenia, Olena...

Oooo, nu går ögonen i kors, godnatt Bloggen! Hörs i morrn.

Ett tungt bekymmer som ingen ville befatta sig med är plötsligt puts väck. Hur kan ett hundrakilos sittbadkar bara pysa ut genom dörren sådär..? Därtill måste någon ha monterat av delar för att lyckas. Men jag ska ta det från början…

Pappas lyxiga badkar blev snart en visa på bygden. Att han aldrig fick använda sitt efterlängtade kar för 30.000 pistoler är tragiskt i sig. Efter hans bortgång undrade alla vad vi skulle göra med det. För oss blev det en extra börda. Sittbadkar är ingen dussinvara och vi orkar varken annonsera, telefonera, demonstrera eller leverera. Vi ger hellre bort det - gratis.

Erbjudandet gick till kommunens äldreomsorg som efter visst grubbel accepterade. Det kunde placeras på rehabavdelningen till glädje för flera.

- Se nu till att dom betalar bra, tyckte någon från hemtjänsten till oss. (Tänk att många har problem att se kommunägt som en gemensam tillgång. Som nu inte skulle belasta skattebetalarna. Konstigt.)

Plötsligt säger kommunen nej till det schangdobla erbjudandet…(!!!!) "njae… underhållet och så…". Suck… Karet kändes plötsligt blytungt. "Men vi kan ha det i vårt förråd tills du hittar någon som…"

Husbondens ögonblickliga snilleblixt gav nytt napp inom tio minuter. En friskvårdare insåg karets värde. Hon kom, såg, segrade och ringde tjänstemannen om broschyren samt vaktmästaren (svågern) så att alla skulle känna till det. "Flytta inte karet, jag hämtar det på tisdag". Alla nöjda och glada. Tills idag. Alles ist weg, weg, weg… 

Vid en kort titt i lägenheten upptäcktes det spårlösa försvinnandet. Neeej, friskvårdaren hade inte hämtat det och vaktmästarn som hon såg i helgen lämnade inga nya besked. Bekymmersamt. Och helg…  

Ser nu för min inre syn hur badkaret guppar iväg på Byhåle-ån och hur Pappas badkar verkligen blir en visa i hela bygden för resten av våra liv…fniss, fniss. Vi kanske aldrig blir av med bekymren för detta badkar…

Midsommarnatten är ljus och klar såsom dagen själv trots alla moln och skurar som passerat revy. Hundgårdshundar ylar i fjärran. Parasollen är hopfälld i blåsten.

Festen är över, sill och nypotatis äro avsmakade, jordgubbsfrossan verkställd. Samarin.

Hundarna hade ingen bra dag, uppförde sig mycket illa och blefvo en prövning för oss alla. Panodil.

Vännerna har återvänt till sitt hem. Kvällen avrundad med den fantastiska tv-filmen Chocolat, för första gången sedd i sin fulla längd och i ett sammanhang. Upprymd. Firar med några extra After Eight. Fågelhuset är låst och vita duken tvättad och upphängd. I morgon börjar resten av våra liv.

Bloggen önskar läsarna en riktigt Glad Midsommar!

Denna solens och ljusets högtidsdag för oss i här Norden är ju ändå den verkliga Nationaldagen då vår andra nationalsång "Små grodorna" exekveras på de flesta håll med eller utan stövlar, regrockar och paraply.

Och vi har precis lagom till nu fått ett riktigt genuint midsommarväder: kallfront, blåst, regn och skurar om vartannat. Samt lite, lite sol för att hålla hoppet uppe.

Ska snart verkställa dagens promenad - om jag orkar. Vännerna väntas hit. Sill, potatis och jordgubbar fixar sig nästan själva... Finns väl ingen bekvämare högtid.

Slängde alla plikter över bord idag och drog på konstutställning för Nya Intryck. Enligt artikel i Husorganet ställde en av våra absolut främsta akvarellmålare Maria Ginzburg ut "endast" sex mil hemifrån. Naturbilder, rullande vågor och sånt som gör åtminstone mig alldeles knäsvag. Kände att detta absolut var nåt som skulle ses. Dagen var ledig från andra ärenden, så vi slog till.

Husbonden hängde på, han måste ändå köra eftersom jag somnar. Och hem kom vi med en tavla (t.v.)  för femtusentvåhundra!!!! Den enda "äkta" tavla vi någonsin köpt av erkänd konstnär.

Ja… vi går ju inte omkring med sååå mycket pengar på oss, men fann på en lösning så vi kunde ta med tavlan hem. Vi hade inte orkat med en resa till för hämtning efter utställningen.

Utställningen var bara så HÄRLIG. Sååå vackra akvareller, inte bara de ljusa, bleka och mer eller mindre upplösta nyanserna som annars är vanligt utan en lek med både mörka och ljusa färger som kontrasterade och gav must, liv, djup och lyster. Sååå skickligt. Var riktigt nöjd att vi kom iväg. Man känner sig ...berikad. Vi njöt länge av alla vackra motiv i den nyrenoverade kvarnen.

Tyckte gott vi kunde unna oss att ha en sån där hemma men det tog en god stund att välja. Köpte även två läroböcker i akvarellmålning (ovan) som konstnären gett ut och fem stora vykort. Med köpet följde även en katalog med bilder på flera övriga motiv så nu har man mycket att njuta av. Resten av året.

Bloggens besökare tipsas om Maria Ginzburgs eget rikliga Galleri HÄR.

På Akvarellcenter finns mer till lyst HÄR.

Att "gallerikvarnen" låg i den här vackra miljön gjorde inte heller ont.