Det var för gulligt. Vi kom precis ut på trappan för att göra kvällsjobbet i fågelhuset när jag blev varse det välbekanta pipet, tssuuit, tssuuit! Och sen ven det till om huvudet när de for förbi och upp på fågelhustaket...som de har för vana.

Och bråttom hade dom, och glada var dom. For omrking i en rasande fart både högt och lågt över våra hustak, som om dom aldrig varit i Afrika. I en yrande lek, jagandes varann i ren glädje. Kände på tv-antennen, sprang några steg på nocken och kastade sig ut igen. "Ja, vi är framme! Vi hittade!"

Vi stannade till och vred våra huvuden för att hänga med. Man blev riktigt yr. Och vips var dom längre ut på åkern. De var säkert hungriga efter resan och måste leta upp ett bra ställe med smaskiga insekter.

Och hackspettarna trummade sina solon. Ratatatata, från den ene, och prrriiiing, prrriiiing från den andre. Den sistnämnde har hittat ett eget sound på grannens flaggstångsknopp. Hur han håller sig fast vet ingen.

Från kvällningen och under hela natten leker grodorna i damen. Krrroooååå, krrroooååå... håller det på timme efter timme ända fram till morgonen.

Det tar sig, det tar sig.

Så här ser det ut när voljärens alla fåglar torkar efter duschen ovanpå risfågelholken under lysröret. Ibland blir det knôkafullt på taket så att inte alla får plats och då uppstår viss turbulens. Och handgemäng. Detta är den ena av våra två "torklådor", båda i fullt bruk. Under allt steppande på taken ligger risfågelhonorna och ruvar. En kull från vardera holken är redan ute, två nya kullar är på gång. Vi bara häpnar.

Grit har lämnat boet

Orange har äntligen fått fram en levande kull efter lång väntan. Hon startade först av alla honorna i år och ruvade fram en unge. Som dog. Nästa försök  sabbade astrildpojkarna som fick flyttas undan då de ville ruva hennes ägg.  Två jättefina ungar fanns i boet. I bild syns Grit (ännu en tokig variant på Greta-temat på grund av "mörka glasögonen").  

Grit hoppade ut i dag och stolpade omkring på höga ben. Ville inte för död och pina tillbaka till boet när jag försökte, skrek högljutt och studsade ut igen. Bra gjort!

Vacker måsfinkpojke från i  år.

Operation Rädda Helmuts Ägg har inletts i Fågelhuset.

Ett gäng busiga risfågelungar är fulla av energi och stör Helmut som ligger och ruvar på sitt fjärde bo för i år (4 ägg). En enda kull har hon fullföljt lyckosamt, de två andra har hon lämnat strax före kläckning. Helmut som är vår allra bästa kanariemamma har tröttnat på störningarna hon utsätts för. Helmut är för snäll. Tidigare var det måsfinkar som störde.

Nu är det detta glada och framfusiga gäng som av nyfikenhet trakasserar Helmut som ligger i boet bakom, halvt dold. När hon var ute för att proviantera och duscha såg jag i går fyra risfågelbarn leva rövare i boet och stampa omkring på hennes ägg...!! Så upplevde jag det i alla fall just då och fick kramp i magen av oro.

Nu gäller att till varje pris få dem att tänka på ANNAT. Idag hämtades storknoppiga syréngrenar, blåbärsris och färsk mossa. Mycket populärt och gav genast resultat. Dessutom ökas givan uppblötta fröer, hirskolvar... allt vad vi kan komma på för att få risungarna att syssla med annat. Hoppas det går vägen. Hon verkar målmedveten däruppe i hörnet. (bild: sebrafamiljen kalasar på hirskolv, fin sysselsättning för ungar.)

I fjol hade Helmut måsfinkar och andras kanarieungar liggande hos sig i boet och lyckades ändå få fram tre kullar. Varför vill alla ligga hos Helmut? Svaret är nog att hon inte säger ifrån. Andra kanarier får ligga ifred i sina bon, men Helmut får sällskap. Kanske måste man separera dem? Eller kan vi hitta på annat? Det är frågor som måste få sitt svar till nästa års häckning.

(bild: måsfinkpojke som redan spelar och har intagit den typiska päronformen som hör till då.)

Googles ligger tryggt i sitt bo och trycker så hårt på en förmodad andrakull att vi inte ens kommit åt att känna om hon har några ägg. Det visar sig snart. Hon kör bort alltför närgångna besökare.

Äntligen vid datorn i lugn och ro.

Förutom lätt städning hos pappa inför morgondagens 85-årskalas har vi hämtat beställda tårtor och wienerbröd samt skött Egna Hemmet med fåglar och djur. (Ingen promenad i dag heller.) Tårtorna förvaras nu på gårdens kallaste ställe (kylskåpet var fullt) vilket är garagegolvet. Garaget är inrymt i gamla lagården med betonggolv och stenväggar, en skön tillflyktsort under heta sommardagar. Hoppas inte tårtorna smakar bensin...fniss,fniss*

Hamnade i polisrazzia på Byn idag, fick blåsa och visa körkort. Alles in Ordnung. Tur vi inte körde min bil vars avgassystem "pluddrar" friskt just nu och måste bytas (på allt annat, puh...). Fantastiskt befriande att inte vara spritdrickare alls när sånt händer. Man behöver inte ens fundera på hur nyss man tog något. Det är rent - alla dagar intill tidens ände. Och bältena satt på. Yes!

Det är mycket sällsynt med poliser i Byhålan, eller 'Village Hole', som någon sa. Man blir riktigt glad åt att se poliserna!

Lätt middag, spaghetti och köttfärssås. Att Husbonden ställt till det med att äta just spaghetti TRE dagar i rad innan på jobbet kunde vi bara inte ta hänsyn till när tiden var knapp. Det fanns inte på kartan. Förresten sa han inget om saken förrän vi satt till bords. Men han var glad ändå och åt med god aptit.

Bilar tvättades av Husbonden som också hämtade in snöpinnarna och spred grus i vägens värsta hålor vilka Bonden egentligen är skuld till med all traktortrafik..

Själv hann jag med telefonsamtal, koka mer ägg, paketera uppmatningsfoder, hämta mossa och blåbärsris samt storknoppade syrégrenar... allt  till fåglarna. Tänk att så mycket jobb kan inrymmas på några få rader i en blogg!

Ånyo kollades hälsoläget för Pappa per telefon. Det är lite kinkigt nu, kan jag säga. Det blir inte lättare när han envisas vara doktor själv...

Även Husbondens bil krånglar, dras med "reumatiskt" eller vad man ska jämföra med (lager eller drivknut eller nåt sånt). Den har låtit länge men vi ville vänta på sommardäcken.

Just nu kör vi inte mer än nödvändigt och nästa vecka verkar bli än mer hektiskt, håhå jaja.

Så här i flyttfågelsträckens tid tänker jag på azurmesarna vi såg här för åtta år sen. En omskakande upplevelse för en amatörskådare. Azurmesen är en mycket sällsynt gäst i Europa. Den förekommer i Ryssland, Sibirien, Kazakstan, Mongoliet och nordöstra Kina.

Vi satt på verandan i maj 2000 och såg TVÅ exemplar vid fågelbordet under TVÅ minuter. Sedan var de borta. Ingen kamera i närheten. Häpnaden var lika stor som undran. VAD var detta!?. Besöket resulterade i frenetsikt sökande i böcker, samtal och raritetsrapport till ornitologerna.

Azurmesen har i modern tid siktats endast vid två tillfällen, februari respektive oktober 1996 i Lappland. Den senare blev en rikskändis i fågelskådarvärlden som tog sig dit för att se den. Fakta om arten HÄR.

I raritetsrapporten skrev vi så:

"Azurmesarna upplevdes först som felfärgade blåmesar med mycket vitt, men var större och kraftigare och med längre stjärt. De dök upp bland andra mesar och sparvar för att söka mat i rester från viterutfodringen, lugna, nyfikna och orödda. Trodde först det var snösparv med det var mesar, helt klart."

Så småningom  blev jag uppringd av den som skulle bedöma rapportens trovärdighet. Tyvärr var jag yrvaken efter middagsslummer. Gav nog inga trovärdiga svar... för observationen godkändes ej.

Nu har jag lärt läxan: När någon väcker mig ber jag först få tillfälle att vakna till.

Fredagen gick i administrationens tecken. Samtal hit och samtal dit.

Känns som om dagen var till ingen nytta alls. Ändå fick jag ringt ihop både tårta, kaffe, muggar och stolar till Pappas 85-årskalas på söndag. Då min organisationsförmåga egentligen är passé lovade han sköta sitt påhitt själv, men det höll ju inget vidare. Tänkte han på stolar till 20 pers? Tänkte han på muggar? Naturligtvis inte. Men folk ringde han ihop...!!

Istället drabbades han i veckan av odefinierbara mag-/tarmbesvär, dålig aptit pga. kväljningar, insulinet steg och blodvärdet sjönk till den grad att han fick nytt blod i dag efter bara två veckors intervall. Helst hade jag ställt in hela spektaklet, men "neej, det behövs inte" sluddrade han fram efter hemkomsten, urtrött.

Ska det bli tack- och avskedsföreställning från sängkanten, eller vad är meningen? Ja, man måste ju se saken från den komiska sidan också. Jag menar... han mår rätt risigt. Envetna äldre herrar rår man bara inte på. Har andra färska exempel från bekantskapskretsen så man blir lite luttrad.

Förstår att här inte blir någon ordning på tillvaron förrän söndagen är avklarad. Vi får väl kolla att han röjt undan alla tidningar och böcker från borden... Håhå, jaja....

Har alltså snurrat runt mellan hemmets väggar och telefonledes ordnat det mesta. Samt talat med hemtjänsten, min egen tarmmottagning och vårt försäkringsbolag angående besiktning av kaminen som aldrig blir gjord (sotar'n kommer ju inte!).

Inte bara samtalen som tar tid numera. Snacket går ju fort bara man får tag i folk. Största tidstjuven är väntan på att bli återuppringd från vårdcentraler, företag, folk som är på språng med ärenden som alltid bedöms viktigare än just mitt. Det tar ju halva dagar. En del ringer inte upp alls... som diabetessköterskan.

På tal om det har jag hört om en ny bok som heter "Det var inte mitt fel! : om konsten att ta ansvar" skriven av Ann Heberlein, teologie doktor i etik. En bok som handlar om den massflykt från ansvar som pågår i samhället och som vi alla drabbas av ofta. Verkar vara en mycket viktig bok. VILL HA.

Dessa vårtecken fann jag hemmavid på strövtåg runt Lilla Huset.

Trevligt med vårfrosseri. Snart nog översållas vi av lum så att man får ta till macheten. Men inte än... inte än. Nu gäller det att njuta from the very beginning.

Rönnspirean är härligt tidig med skott både på grenar och ur marken. Rena ogräset... men ett vackert sådant.

Primula veris = vårens första (gullvivan)

Scilla (rysk blåstjärna) lyser sedan som djupblå stjärnor i gräset när det är högsäsong. Bina är som galna i dem. Här tillsammans med pionens stänglar.

Under dagen tuffade vi runt i Byhålan för att kolla ortens bostadsmarknad,  Väninnan och jag. Hon börjar tänka på flytt in till byn. Vi gjorde även en sväng till ortens stolta naturskyddsområde där blåsipporna stod i full blom.

Äntligen fick jag se dem! Våra egna har tynat bort. Marken var alldeles pepprad av dem. Svårt att tassa fram för fotografering utan att trampa fel.

Naturen runt det höga berget är nästan orörd. På en rotvälta (t.v.) blommade flera stånd med blåsippor i mossan. Fint. (syns de...?) Här måste vara i det närmaste perfekt miljö för just blåsippor.

Vätteros (nedan) är en annan växt som ses i området. Här en dålig bild på en växt som ännu inte är upprätt.

En oftast rosaröd, sällan vit, parasit som hör till de fåtal växter som saknar klorofyll. Stjälken kan bli några decimeter hög och är tjock, köttig och fjällig. Blommorna sitter i en axlik klase. Förekommer i södra och mellersta Sverige. Inte så vanlig, växer på mullrika marker och kan parasitera på flera arter av lövträd, mest hassel, klibbal eller asp.

Här hade bävern varit framme och fällt träd alldeles i tätortens utkant. De närmaste villorna skymtar genom grenverket strax bakom.

Undras just om det blev något byggt...?