Stillsam dag. Kändes redan vid uppstigningen att ekorrhjulet varvat ner, kraften runnit ur kroppen och att dagen skulle gå i slow motion. Så blev det. Behövligt efter fjorton dagars fläng hit och dit. Gångandet sköts först upp till eftermiddagen och blev sen inte alls av.

Hängde halvliggande och halvsovande över bordet med ett sudoku när pappa ringde från sjukhuset och frågade om vi kommer... "hans penna var slut"...! VA...! Såg framför mig en tretimmarsutflykt för att överlämna en penna...! Nu är han igång igen, alltså. Känner sig återställd och drar igång projekt, vilket i och för sig är roligt, men...

"Nänänä... jag är trött, vet du... jag ska vila. Du får fråga personalen" stönade jag. Betydligt lugnare än jag kände mig över den vanvettiga idén. Efter detta tarvades samtal med både Väninna och Husbonde för att lugna ner mig.

Tupplur efter middag i baden-baden intill fågelvoljären med kudde, stora kappan och filt. Somnade på stört, sov i två och en halv timme, vaknade sömndrucken och fann att hundarna utfodats. Gott.

Sigrid och Ulrik var egentigen trötta efter besöket igår, satt på rumpan med slutna ögon, halvt på spänn ifall att Toste skulle återvända. Vaktmästare får inte somna på sin post.

Husbonden har bytt ut markistyget som hämtats i fredags. Blev bra sånär som på en grej. Den vågade kappans kantband har fått FEL färg på TVÅ av fyra markiser! Husbonden var beredd att acceptera men nu ilsknar jag till. En månads väntan på att felaktiga mått rättats till och sen händer detta. Flera resor i onödan och förbaske mig om dom ska komma undan med saken. Ringer på måndag och kräver rättelse. På krigsstigen.

Dammfiskarna piggnade till av ljumma vindar och frostfri natt. Kom upp till ytan ur grodleksgrumligt vatten och mimade hunger. Jättesöta, de tittade långt efter Husse som hämtade maten för första utfodringen efter vintern.

Mysig dag från början till slut. Hann till och med fila naglarna! Årets första sittning vid dammen avnjöts i solnedgången med bästa vännerna och det funkade med extra varmt om ryggen. Himla trevligt. Kanarierna drillade i voljären och grodorna kväkte strax intill. Mot slutet fick vi dock dra oss inomhus. Nu när Toste också blivit kastrerad gick mötet mellan pojkarna särskilt lugnt.

Dagen började i sakta mak. Hade bestämt mig för att allt fick ta sin tid. Ett par samtal till hemtjänst och sjukhus bara. Samt fredagsstädning hos marsvinen. Skötte fågelpysslet ensam då Husbonden drog till Grannbyn för att äntligen hämta de omgjorda markiserna.

Stora väghyveln hade dock 'grusat' min promenad genom att riva upp allt rullgrus till ytan och där lär det ligga länge än. Vidrigt att gå på utan fäste under sulorna. Var totalt slut vid hemkomsten. Enda trösten (hoppas jag) är att det gjort nytta.

Kvällen avrundades med Så ska det låta samt Notting Hill för fjärde gången. Vi tycker så mycket om Hugh Grant - lågmäld humor med finess. Konstaterar stillsamt att det inte varit så här lugnt på 14 dagar. Oooo, så väl jag behöver det. Är dock glad att hjärnan funkat trots det uppskruvade tempot, och funkar än. Men Ödet ska ej utmanas. Harmoni är vad som efterträvas.

Ännu en resa till Sjukhuset idag. Slapp köra själv, åkte med Hemtjänsten. Tur det för jag somnade på hemvägen...!

Pappa var uppåt värre och noterade vad som diskuterades. Hemgång väntas på tisdag om allt går som planerat med vätskeutdrivning och blodsockernivåer. Åsså blir det lungröntgen i morgon. Den blir också vägledande. Hur som helst har pappa fått ett hopp om framtiden, inte bara en grå oviss dimma.

Hemgång...förresten... det låter lite som hembud. Usch, huuu. Men är en avsevärd skillnad.

Nu börjar tröttheten ta ut sin rätt på mig, känner jag. Rätt mör i kväll. Om jag vilar bra denna helgen så klarar jag nog deklarationerna i nästa vecka. Så nu släpper jag tangenterna för ikväll. God natt.

ZzzzzzZZZzzzzzZZZZzzzzz

Operation Rädda Helmuts Ungar har hjälpt. Sebrafinkarna som fångades in var den åtgärd som behövdes. Ingen enda fågel sitter numera i Helmuts bo. Hon kan sköta sina ungar så som kanariehonor har för sed. Nu är de tre bebbarna duniga och fryser inte när mamma är ute i vårsolen om dagarna. Och de får vara i fred. Härligt.

Uno har tittat ut i världen. Flög så duktigt upp på pinne nästan genast. Mamma och pappa vakar och lockar för att få upp dem.

Nymfbarn är väldigt söta.

Nacki har legat och tryckt i olika bon under hela häckningen utan ett enda ägg. Förspilld kvinnokraft kan man säga. Men hon är rent fixerad vid detta och har till och med haft friare hos sig som matat henne. Efter ett tag genomskådar de hennes bluff när det inte händer något under henne och ger upp. Men Nacki ligger kvar. Så snart Helmut är klar med sina ungar ska redena ner och då får även Nacki ge upp. Hon är så söt där hon ligger.

Nacki har bara haft en enda unge, Nacka. Den ettrige sonen med okuvlig livsvilja som amputerade två skadade tår på egen fot och blev bra! Hon verkar dock ofruktsam efter detta.

Rusty har kommit upp sig. En stor bedrift när man har för korta vingar. Han har fått vänta länge på sina långa vingpennor och har därför vistats på golvet ända sedan han kom ur boet. Fågelungar som inte kommer "på pinne" räknas inte men han vägrar ge upp. Han lever på hoppet. Vi också.

Nu borde vingarna räcka till en flygtur men han kanske har kommit av sig när det inte lyckades i början. Hur kom han då upp i grenverket, kan man undra. Jo, han klättrar och flaxar samtidigt. Skulle vilja se hur det går när han ska ner. Vi hoppas förstås att detta ska hjälpa honom inse hur det går till, annars... hemska tanke... kommer a-ordet snart på tal. Fåglar som inte kan flyga är snudd på djurplågeri, men än har vi inte gett upp.

Så var pappas nya sittbadkar installerat. Nu är det bara fadern som ska installeras också... Sen är väl lyckan fullkomlig.

Var hos honom i dag på sjukhuset för besök hos ortopedservice. Som diabetiker erhöll han två par sandaler, ett för utebruk och ett för innebruk samt mjuka inlägg till dessa. Gratis. Val och beställning är nu lagd. Meningen är att han ska få med sig dem innan han åker hem.

Känns att man gjort en god gärning. Han behöver hjälp med kommunikationen. Ortopeden rev upp det vackert lindade bandaget för att se om där fanns sår (ett viktigt moment på diabetiker), så när vi kom åter till avdelningen fick personalen börja om på nytt.

En god gärning gjorde även Husbonden som ställde upp med skjuts för mig. Ja, det vill säga han vågar inte annat... Är rädd att jag ska somna när jag kör ensam. Sånt händer alltför lätt för min del.

I morgon åker jag med hemtjänsten till sjukhuset igen för vårdplanering inför hemgången. Ett fasa rännande är det. Måtte han snart komma hem. Blir lättare med besök då.