Äntligen fick vi ro att flytta om en del fåglar. Mellis och Pärlvit skulle sammanföras i reservburen, men innan dess skulle kanariepojken Nacka och fem astrildpojkar ut därifrån och komma tillbaka till stora kanarievoljären.

Det kräver lite planering.

Småfåglarna flyttades på morgonen och det var härligt att ge dem lite frihet igen. Nacka (som kanske är en elaking) hade fullständig koll på sina gamla ärkefiender. Fast testosteronet därinne hade väl sjunkit en del under vårens häckning. Pavarotti verkade inte ta det så allvarligt. Astrilderna bara log och njöt.

På eftermiddagen hittade vi ett lämpligt tillfälle att fånga in Pärlvit och när hon kommit på plats släppte vi in Mellis till henne efter sex dar i buren. Nu har han både sällskap och lite bättre utrymme. Så snart Helmut fått ut sina ungar om ett par veckor ska de båda nymferna in till stora voljären hos kanarier och risfåglar i sommar. För att helst knyta hymens band.

Sebrafinkarna i bakgrunden ska tillbaka in till nymferna när häckningen är klar och den voljären byggs ut.

Har fått lite andrum. Pappa är bättre. Kunde tala med honom per telefon och... han var riktigt pratsjuk. Hade till och med intagit frukost i matsalen utan att kräkas. Puh... man hoppas igen. Således fick man lite energi till andra projekt. Omflyttningar i fågelhuset, fick min B12-spruta på vårdcentralen samt storrengöring av marsvinslägenheter (bild nedan) och fotograferat.

Var så till mig av glädje över pappa att jag tog fel säck och tömde det redan utmockade ströet i den nytvättade lägenheten! "Vad är det för konstigt spån..." hann jag tänka innan jag insåg mitt misstag. Neeej! Fick mocka ut samma skit ännu en gång och göra om.

Och Husbonden lägger plattor på varje ledig stund. Gamla plattläggningar rivs upp och läggs dit igen, fast med matta under. Han är ett under av ihärdighet.

Nu när krånglet med pappa börjat ska jag för första gången lägga in plusfunktionen "samtal väntar", man vill ju vara nåbar då. Det vore enklare om R-knapp fanns på vår telefon men vi har en Siemens som tydligen ska vara så himla märkvärdig med egna funktioner för ändamålet så uppgiften blev mig övermäktig.

En stund mellan allt och inget stod jag vid köksbänken med tre telefoner igång för att testa. Ringde till hemtelefonen från en mobil och skulle fejka ett samtal, tänkte just ringa upp med annan mobil för att då hitta de rätta funktionerna. "Hmmm" sa jag för mig själv, djupt brydd. "HALLÅ ÄR DU DÄR" ropade en röst i telefon. Väninnan som just lyckats tränga igenom arrangemanget trodde jag stönade av sjukdom eller nåt. Så nu ligger telefonerna där de ligger.

Tekniken är och förblir ett enda halvfabrikat i Lilla Huset. Den trådlösa länken är halvt igång. Husbonden kom tillbaka med den vi trodde var trasig men vi hade glömt att trycka in en knapp...! Installationen är halvfärdig, trådar och scartsladdar hänger och slänger överallt. Parabolboxen (som borde finjusteras) på ett ställe, en digitalbox av tveksam kvalitét på ett annat ställe. Ljudet är antingen för högt eller för lågt på samtliga apparater och övervakningskameran väntar fortfarande på sin tur.

Tänker (men bara lite) på finansborgarrådet Kristina Axén Olin som gått in i väggen och avgått. Tänk att även moderater kan bli utbrända! Dom som hyllar odödligheten in absurdum...!

Partikollegan socialminister Cristina Husmark Pehrsson borde kunna lära ut hur man botar utbrändhet på tre dagar! Om inte det lyckas lär nog Axén Olin snart bli betraktad som paria inom moderaterna, för så suspekta sjukdomar accepteras ju inte i det partiet.

För oss vanliga dödliga är annars skälen, enligt artikel i DN, förståeliga:  chock efter moderns plötsliga död, begravning, valrörelse, valseger, maktskifte och allt större krav från omgivningen ledde till för mycket jobb, för lite sömn, för lite mat och för mycket piller och alkohol. Och uppe på detta alkoholistbehandling och skilsmässa!

Men vad snackar journalisterna om dagen efter...? Jo, piller och alkohol. Inte ett ord om allt det andra som var upphovet! Så behandlar man starka kvinnor och det är svinaktigt.

Men Axén Olin borde nog ha anlitat hushållsnära tjänster för att minska bördan. Hut går hem.

Åh, hoppsan... försov mig visst.

Hemkomna från resa till sjukhuset var vi hungriga, åt lite potatismos och köttbullar i kvällningen och så går det som går. Tröttheten tog överhand. Skulle bara kika lite på ett antikprogram och somnade på stört i lilla tv-soffan, hopkrupen som en tonårstjej och sov ända till nu. Behövdes nog, men vilket uppvaknande... Sovställningen hade tryckt ihop lungorna så jag vaknade med världens hostattack. Det har inte gått över riktigt än, trots kaffe.

Sjukhusbesöket hos pappa var värt mödan. Han var något piggare än sist. Röntgen hade visat lite vätska i hjärt- och lungsäckar så nu hade vätskedrivande medicin fått göra sitt. Plus ...cortison, 'djävulens bländverk'. Får se om detta kan få honom på benen.

-----

I förmiddags gjorde vi dessutom en stor insats, städade fågelhuset. Fick ut fyra skottkärror skräp medan flertalet fåglar förlustade sig utomhus och inte var i vägen. Vi sträckte stolt på våra kroppar, njöt av anblick och nya rena dofter.

Och ute blåser nordanvind och påskliljorna blommar grant. Inte riktigt nöjd med bilden, dock. Vet inte om det är min syn som är suddig eller om digitalkamerna blivit trött i skärpan..? Nä, nu ska vi sova. På riktigt. Natti, natti.

Den ensamma kvällsstunden i köket med de invanda rutinerna: te, kanelknäcke, ost och ett sudoku behövdes så väl efter ännu en uppslitande dag.

Är tämligen mör och öm i kroppen, kraften rinner ut i tårna. Undviker nu helst att tala med pappa på sjukhuset. Dels går det inte, han är rörig och trött och somnar ideligen. Och dels blir jag bara ledsen att höra honom sådan.

Pratar med personalen istället, ska snart ringa om besked från en skiktröntgen på bröstkorg och buk som gjordes i kväll. Annars har jag talat med hemtjänsten om eventuella alternativ, promenerat min runda och sovit middag två timmar. Dagen i ett nötskal. Husbonden lagade middag, gissa vad... potatismos och fläsk. Det blir det alltid när han väljer fritt ur hjärtat!

Tackar för snälla kommentarer och förslag. Kan försäkra att personalen har koll. Pappa får inte morfin men är i sitt nedsatta och utmattade tillstånd förvirrad ändå. Diabetes och blodsjukdom är en svår kombination, särskilt när han inte får i sig maten. Efter att han i natt hittades på en säng på avdelningen intill (!) hålls nu bättre koll. Det behövs!

--------

Kvällsstunden, ja... den gamla tidningen man kunde se hos äldre personer förr och på bondens kökssoffa. Den lever än! Fann den på nätet. Den som vill bli nostalgisk kan kolla länken nedan.

Kvällsstunden grundades 1938 och är politiskt, filosofiskt och religiöst obunden, sägs det. Läsarna är i allmänhet ”seniorer”. Åtskilligt av innehållet kommer från läsarna själva, och tidningen har en livaktig och populär insändarspalt. Kvällsstunden har en ganska intim kontakt med sin läsekrets, vilket hör till det unika med tidningen, står det där.

Bara den gamla kära "loggan" är sevärd. 

--------

På en ställd fråga svaras att nymfpojken Mellis inom kort får flytta ihop med flickan Pärlvit inne hos finkarna. Nymferna beräknas dra upp var sin andrakull och bör få göra det ifred. Och Mellis bör få knyta band till en flicka i lugn och ro. Men... de får mellanlanda i reservburen eftersom vi inte vill riskera kanariernas häckning heller, det blir nämligen några flaxiga dagar när de hamnar i ny miljö. Ett ständigt pusslande är det.

Cigaretter ska man (läs: jag) väl egentligen tala tyst om, men tänker ändå på alla vackra färger paketen försetts med. Med tanke på varans dödlighet borde alla paket, oavsett märke, vara mörkgrå... eller varför inte i konstnärsfärgen caput mortum (t.v.) som betyder dödskalle (ty. totenkopf). Det borde vara väldigt passande. Det är samma färg som björkkvistarna börjar skifta i om våren, strax före lövsprickningen.

Caput (av latin 'huvud') mortum (av latin 'död') är ett brunlila färgpigment numera framställt av järnoxid.

(Detta inlägg ska på intet vis sammankopplas med pappas sjukdom, nämnd i annat inlägg. Han bär i sammanhanget Oskuldens färg.)

Fantastiskt roligt att se fåglarna ute i voljären igen. Till och med Tjocka Charlotta har fått luft under vingarna. Det är inte alla stunder på dagen hon kan flyga. Mest sitter hon på golvet och flaxar ibland hjälplöst med vingarna. Men varje gång jag nämner A-ordet lyfter hon, idag har hon farit ut och in flera gånger. Och hon såg så nöjd ut! Vi strålade ikapp.

Mellis är kvar i sin ensamcell, av lätt insedda skäl har dagen upptagits av andra problem. Samma sak gäller för städbehovet hos fåglarna. Det kommer fler dagar.

Lille Rusty är kvar på golvet men äter själv. Han tänker inte ligga någon till last, kan själv. Härligt att se dem begärligt vräka i sig mat och gå därifrån med mat i mungiporna.

Här sitter man igen efter en omskakande dag. Tittade till pappa på sjukhuset och fann att han blivit mycket sämre, är förlamande trött, kan inte äta utan att kräkas, har fortfarande ont i magen, hallucinerar och rör ihop begreppen. Men ska hem... säger han. 

Personalen jobbar metodiskt för att finna orsak, bot och lindring men går bet. En fin läkare tog sig tid med mig. Man finner ingen orsak till ätproblemen, svaren från gastroskopin visar inget magsår, ingen katarr, ingen svamp. Läkarens uppslag och idéer tryter. Dags att varsko hemtjänsten ifall han plötsligt står där en dag...

Sorgligt när ens eget hopp falnar och man inser att detta nog blir besvärligt. Med ens blev jag vid hemkomsten bara matt och orkeslös. Ändå återstod några samtal. Det pågick ända tills nyligen. Och i morgon väntar nya samtal...