Äntligen har jag fått den bild jag längtat efter. En djupdykning rätt in i boet hos fågelbarnen. Här ligger nya risfågelungar, snart en vecka gamla, precis lagom för märkning med fasta ringar. Just innan fotleden växer till. Senare går det inte att trä över ringen, och den ring som satts på kan inte tas av. Ringen är ett bevis på att fågeln är född i fångenskap och inte är vildfångad.

Ungarna är placerade längst in i holken. Området närmast ingången fylls med bomaterial så att de ligger väl dolda. Ögonen har ännu inte utvecklats och de vita näbbgiporna lyser. Det är den del på näbben som stelnar sist så att de ska kunna gapa stort vid matning. Ljusa näbbgipor syns även efter att de lämnat holken och så länge de matas.

Blåbärsris är kolossalt populärt att plocka med. Här sitter kanarien Rosa, men alla våra fåglar gillar det. Knoppar tar slut först, senare flisar de sönder de sköra små grenarna tills inget finns kvar.

Nya ungar har kommit ut hos kanarierna. Oranges båda ungar kände sig redo att hoppa. Inget kan stoppa en kanarie som vill ut i världen.

Först kom Grit (med glasögonteckning) sedan Panacotta (med pannfläck). Fjolårets Panacotta dog under trolig hökattack (sörjd och saknad) men vi tvekar inte att använda namnet igen. (Bild t.v Panacotta.)

Gretchens lille Rusty (= roströd på bröstet) hoppade han också. Ett syskon trillade (?) troligen ut alldeles för tidigt, den hittades död och ofärdig borta i ett hörn. Rusty tröttnade på att sitta ensam kvar och gjorde språnget. Styltar nu omkring på höga ben och med alldeles för korta vingpennor så han klarar inte att flyga upp. Han har fått sällskap av Oranges unge Grit. De ligger ofta tillsammans i ett hörn. Matas då och då av respektive mammor.

Grynet som kom ut för ett tag sedan och som var en sådan duktig flicka (tror vi, jag menar... duktiga flickor känner man väl igen) fortsätter att vara duktig. Man får tårar i ögonen när hon tittar till sina små kompisar i hörnet och försöker mata dem. Hon kan väl inte mata på allvar...? Hon är ju bara ett barn själv och lämnade "vaggan" för bara två veckor sedan.  Men hon iakttar hur mammorna gör och laddar sedan mat från skålarna och utför matningsrörelser mot de tiggande småttingarna. Urgulligt. (Bild - urdålig - på småttingarna)

Googles matar TRE ungar i sin tredje kull. Helmut ruvar målmedvetet och får vara ifred.

----

Nya risfågelbarn kläcks i andrakullarna. Åtta nya bebisar i två holkar. Ringmärkning om någon dag. Sparvpapegojorna hade härom dagen fyra ungar i en holk, sex ägg i en annan och minst fyra ägg i en tredje holk. Även hos nymferna har stora saker hänt: Pappi och Topsy har ruvat fram fem ungar som väser likt ugglor inne i holkarna.

Thomas med Lili&Sussi har nog slarvat i år. Av tio lagda ägg  såg endast två ungar dagens ljus för några dagar sen. Man gapade nog över för mycket när de "stal" Residenset från Pappi. Revirstriderna gav väl ingen lugn och ro och vem vet om de lyckats ruva alla äggen lika noga...?

Varför måste allt hända på en gång? Fattar inte verkligheten att jag inte orkar med det här tempot? Neej, verkligheten bara klampar på. Nu måste det lugna ner sig, annars lär min hjärna stänga ner på en-fas igen. Exakt så känns det när utbrändheten får återfall, har jag kommit på. Det är som när strömmen slår av på alla faser utom en enda. En fas som inte ger nog energi utan bara tillräckligt för att lamporna ska nå ner på dimljus.

Skulle helst bogga om något annat, något viktigt eller roligt. Men här finnes icke tid. Sörjer detta. Frustrerande när vardagen pockar på å det allra värsta med ännu en dag i administrationens tecken. Men ibland finns inget val, det bara händer. Egna kroppen (själen) blir inte glad åt läget. Lär få betala dyrt väldigt snart.

Ringde idag om felaktiga markiserna som reklamerats. Ringde tv-handlar'n om råd för nya parabolboxen som är igång, men inte med så knivskarp bild som vi hade innan. Tog mig en lutare i tv-soffan på två (!) timmar innan hundarna åter fick mig på benen.

Min bil hämtades på Bilmeken och bluddrar inte längre. Gott. Men dyrt. Yes... två friska bilar igen! Köptes små fällstolar till fågelhuset, för oss att sitta på med kaffemugg i hand. Saknat länge. Köptes "askhink" (inte slaskhink) hos försäkringsbolaget, vilket brandförsäkringen kräver. Och i morgon kommer sotar'n för provtryckning av kamin och skorsten - äntligen.

Pappa kvarligger på sjukhus för att balansera värden på blod och socker. Framöver väntar insulinsprutor. Gastroskopi ska också göras nu. Han är vid gott mod och vill ha besked om vad som skett i kroppen.

Någon frågade mig om jag har funderat på hur det blir om inte pappa...

Neheej, det tänker jag inte på! Att pappa finner en dräglig tillvaro är vad som räknas. Något annat tänker jag inte ta ut i förskott. "Var dag har nog av sin pina."

Efter denna hektiska period får jag dra ner på "sändandet" och bli mer mottagare, hur det nu ska gå till. Bli mindre kreativ, mindre skapande, ta mindre av egna resurser - en tid. Mindre output och mera input, som vi säger på ren svenska numera. Låter vist, tycker jag, men...

Bilder säger mer än tusen ord. Här är ytterligare en av farfars första akvareller. Sugen blir jag, både på äpplet och på att måla. Kul att kunna pigga upp bloggen med lite färg.

Två handikappade bilar samtidigt... hur kul är det...?

Vanligen drabbas en i taget, men nu blev båda sjuka vid samma tillfälle. Husbondens fick ont i ett hjullager (ledbesvär precis som ägaren) och min fick signifikant nog problem med avgaserna, fniss, fniss* Det tyckte jag, med min tarmsjukdom, var roligt.

Blixtutryckning i svinottan till Bilmeken följde av detta iråkade tillstånd. Husbonden stack först med den ena, hem igen, och sen ut med den andra. I tur och ordning. Reparatör'n hade ännu inte hissat upp dagens patienter för behandling, det gällde att hänga på. Diagnoserna ställdes och vi fick tid genast. Bättre service än på sjukvården numera;-) Husbondens bil togs redan idag efter morronpasset i fågelhuset. Min får ny ljuddämpare i morgon. Vilken service! Kort sagt en "körig" dag.

Väl på Byn besöktes Pappa för "efterkontroll". Stötte där ihop med hemtjänstsköterskan som rådde honom till sjukhuset för uppvätskning och insulinbehandling. Pappas diarréer och kräkningar sedan en tid kunde bero på obalansen i blodsockret (runt 20 och mer i över en vecka). Han borde därtill vara uttorkad, menade sköterskan. "Jag går med på allt", sa pappa, varpå hon beställde sjukresa och varskodde Akuten medan jag värmde middagen och packade liten väska. Rådig sjuksköterska! Alla slarvar INTE med sitt ansvarsområde!

Väl på plats och under dropp hade Pappa själv ordnat med egen patienttelefon som han lärt sig vid förra vistelsen vid juletid. Schysst. Han förekom mig (aha, gott tecken)! Vi talades vid på kvällen och han blir kvar några dagar.

Väninnans Äkta Hälft tittade hit för sedvanligt däckbyte i vårt garage. Då tuppade jag av innan det var dags att skifta bil hos Bilmeken. Tempo! Hämtades även ny parabolbox som kommit med posten. Under fåfäng jakt på annan person som ej var hemma hamnade vi istället in på kaffe hos god vän med bedårande västgötaspetsar.

Nya boxen togs om hand av Husbonden efter kvällspass hos fåglarna. Anslöt mig senare till övningarna. Ny box = ny fjärrkontroll = ny meny = ny kanallista = nya programnummer = ny bruksanvisning = ny logik. Mamma Mia... trots SAMMA leverantör, SAMMA parabol och SAMMA satellit stämmer inga programnummer med dem vi hade innan! Attans vad trött man blir!

Konstaterades att det nog blir lättare (!?) att programmera om OSS än boxen! Nio nya nummer ska in i våra arma huvuden... ånyo.

Säger snart som Fidel Castro när han vill bromsa internet på Cuba: "Vad är det för nytta med den nya tekniken när imperialisterna hela tiden hittar på nya sedan".

En absolut höjdare för mig var det block med farfar Konrads allra första akvareller som jag fått av pappa. Ett litet beige inbundet akvarellblock klätt med linnetyg i storlek 15 x 25 cm. Jag är riktigt lycklig över denna gåva!

- Åååå, sa jag bara. Åååå, titta!

Det var rena julafton. Jag är uppväxt med farfars måleri så jag borde vara mätt, men det mesta jag sett är stora oljemålningar och pasteller. Detta är akvareller av litet format, just sådant som länge fascinerat mig och som jag nån gång hoppas kunna göra själv. Blocket innehåller drygt femton läckra små verk. Farfar betydde mycket för mig. Jag bär för alltid honom inom mig.

Detta var hans första test på måleriets bana. Han var mångårig tbc-patient på sanatorium där patienterna fick olika slags "yrkesutbildning". Farfar fick hjälp med konstnärskapet som passade honom perfekt. Det syns att han hade gåvan.

Dagen började med... guess what... snöfall. Aprilsnö är ju inte ovanligt men efter "påskavintern" är man less. Mest tänker jag på ärlorna som kom igår, men det var ju ändå milt och nu på kvällen är det borta.

Pappas 85-årskalas avlöpte perfekt från planering till genomförande. Vi fick till och med upp fasadflaggan utanför i sista minuten. Jubilaren var trött och medtagen men pigg ändå. Nu ikväll lät han faktiskt piggare än på länge efter uppvaktning av både PRO, kören och vännerna (18 pers i en liten tvåa).

Enkelt men ändå högtidligt tal inledde partajet. På hurrarop, kaffe och tårta följde sång och musik så väggarna bågnade. Kören ackompanjeras av superduktig musikdirektör på synth. Det var tryck och ös i pensionärskören!

Sen var pappa ännu mer medtagen med ett blodsocker på 28! Hemtjänsten kollar, tack och lov. Lite oroligt är det men min egen "diagnos" på hans besvär (bortsett från diabetesen då) drar mot magkatarr, simpelt men väl så jobbigt när det pågår. Svar får man först efter undersökning så småningom.

Porslin lånades gratis från äldreboendet och behövde inte diskas. Bara att lämna in. Kaffekannor likaså. Verkligen bekymmersfritt.

Äntligen börjar min egen mage lugna ner sig efter kalaset. Man kunde tro att jag festat en natt fast det bara var ett enkelt tvåtimmars kaffekalas. Vid hemkomst var det dags för återställare i form av Samarin, Ramlösa, Samarin i en enda lång ström. Nu först är det lugnt efter te och knäcke.

Detta kalas och pappas hälsa har ockuperat tillvaron i tre dagar. Efter denna epilog får det vara nog. Nu börjar resten av våra liv.