Visst är det kul för åskådarna med så här kaxiga hundar på BJÖRNTEST för då händer det ju nåt hela tiden. Och det går väl an med en attrapp som den här permobjörnen. Men den hund som är lika tuff i skarpt läge kan få problem. Stora problem. Så det är väl inte vad som eftersträvas hos en jakthund. Däremot vaksamhet och respekt.

Som jägare eller vanlig hundägare kan det vara bra att känna till hur ens hund kan uppträda vid kontakt med björn. Utifall att det skulle bära till… för att undvika olyckor och överraskningar alltså. Det är väl ungefär så avsikten med björntestet ska tolkas, denna nya begivenhet i jakthundsvärlden med cirka ett år på nacken.

Svenska Älghundklubben ordnar ett antal björntester på olika håll i landet med sina permobjörnar och jag hade turen att få se ett på nära håll. Behövde bara åka en mil. (OBS laikan bakom björnen på bild ovan.)

Det är alltså en riktig björn som stoppats upp och monterats på en radiostyrd fyrhjulig vagn med liten svängradie. Den luktar björn och rör sig ganska likt en riktig nalle om marken är lagom kuperad. Under björnen finns en behållare ur vilken det rinner ut björnskit. Den låter också, men inte så naturtroget, vill jag mena.

Det är klart att hundarna inte går på det här till fullo, iallafall inte dom som redan haft kontakt med The Real Thing. Men hur många har det…? Dagens test gällde 25-30 hundar bl.a av raserna lajka (mittbilden), jämthund, gråhund (övre bilden), karelsk björnhund, bayersk viltspårhund och en västgötaspets (bilden längst ned). Några var heta på gröten och lite väl övermodiga, andra kaxiga men behärskade medan en del var fega och somliga helt ointresserade.

Kolla gärna ett liknande test på en video HÄR.

Jiippiie. Telia Bredband på väg till Byhålans "förorter".

Som jag väntade på detta i många år… Sen fick vi elbolagets bredband istället i ett par år och det har fungerat såå bra. Och plötsligt känns det inte så märkvärdigt att Telia äntligen fått tummen ur. Men visst är det bra. När Telia kommer till bygden är det ändå som ett lyft. Man räknas… på nåt sätt. Rena flaxen.

Det grävs och borras och sprängs längs hela byvägen. När det kopplas på vet man ju inte, men det närmar sig. Nu är vi väldigt nöjda med det bredband vi har, vi betalar för 2 Mbit och får 4. Men rätt som det är får vi valfrihet. Kanske kan vi ta Telia med tv-utbud och allt…? Men först ska vi lyssna av hur andra gör och hur kvalitén blir och så vidare. Man har ju hört att det kan bli lite darrigt på landsbygden. Ett lyft är det verkligen.

Ikväll njuter vi för övrigt segerns sötma. Har varit på polisstation och anmält säljaren av "f-nskåpet" för misstanke om bedrägeri. Lagt kruxet i någon annans händer så att säga. Lämnade en bibba med väl underbyggda handlingar som bevis. Och polisen tog faktiskt upp anmälan (!) vilket inte alltid är självklart. Bara det en delseger... Tjänstemannens bedömning var att detta bör hålla. Känns bra, även om det inte alls är klart. Återkommer till detta men NU vilar vi. Efter sju dagars stress och blodtryckshöjning.

På hemvägen fotades bredbandsarbetet samt en grupp kraxande kajor och kråkor där de letade nattläger, tyvärr alldeles för sent för optimal skärpa men… so what. Decembermörkret är som djupast nu, för på lördag är det Lucia.

Vad sägs om en vattenfallstur efter middag? Sagt och gjort. Lilla Huset lämnades för en stund per bil för att beundra styrka och kraft i Nossans många vattenfall där massorna nu vräker sig ut på sin väg mot Vänern. Ån har förvandlats till älv och man kunde lätt föreställa sig timmerflottning å vågorna. Förr drevs kvarnar och sågar utefter Nossan av kraften i dessa fall.

Markerna är nu riktigt vattensjuka. Maderna längs ån (nej, älven) som vanligen betas av djur kunde utan svårighet befarits med båt. Det trycker på från alla diken och småbäckar som står överfulla i hela trakten. På slättlandet förekommer inga höga vattenfall men för oss var det spektakulärt nog. Mitt i dessa fall har vi under torra somrar gått torrskodda omkring, svårt att tro nu.

Vägen var avstängd för trafik på ett ställe vilket gav en välkommen promenad med voffarna som var med. Ulrik mår så gott av sin nya värkmedicin och var som ny där han stuffade fram och storögt beundrade skådespelet.

Gustav Adolfsdagen firas i Lilla Huset aldrig med bakelse, men som göteborgare kan man aldrig glömma dagen. I fjol utnämndes å bloggen denne forne storhet till hedersgöteborgare, ty förutan honom funnes det väl inget Göteborg alls.

Jag har ett annat alldeles speciellt minne av Gustav II Adolf som varje år osööökt gör sig påmint. Det var så dråpligt att ögonen tåras i fnissparoxysmer vid blotta tanken. Det hände sig vid den tiden då jag var lokalredaktör för ortstidningen, dvs. vid pass 25 år sen. Och det gick sååå fel…

Grannbyns respektabla Conditori, ståtande med arktiskt namn och isbjörn i loggan till minne av ingenjör Andrées luftfärder, ämnade som alla konditorier göra Gustav Adolfsbakelser dagen till ära. Den ambitiöse annonssäljaren, min arbetskamrat på lokalredaktionen, hade fått den lysande idén att locka konditoriet att för första gången slå på stort och annonsera om läckerheterna.

Det visade sig inte vara någon lätt uppgift. Efter otaliga krumbukter och icke obetydliga ansträngningar hade säljaren med annonschefens goda minne slutligen sytt ihop ett erbjudande som etablissemanget inte kunde motstå. En tvåspaltare. Säljarens bedrift spreds bland kollegorna som en löpeld. Annonsmanus åkte in för sättning med tydlig anvisning om att bild på Gustav II Adolf från arkivet skulle användas. Han somnade gott på kvällen. Uppvaknandet nästa morgon var inte lika lustfyllt… 

Tidningsfolk har "dagen efter" stora förväntningar på hur ens alster ska te sig efter sättning och redigering. Vad som mötte oss var FÖRFÄRLIGT. Vi satt alla med håren på ända och kaffet i vrångstruparna. Annonsen såg för jä--lig ut, och vad värre var… det gick inte att reparera. Den 6 november var inne och är bara EN ENDA DAG.

Redigeringen hade inte funkat och korrekturet sov. Texten blev satt enligt manus men Gustav II Adolf kom inte på plats... där satt ju redan nåt. Jo, säljarens egenhändigt klottrade och vederstyggliga SKISS. Den var sedan femtiden på morgonen spridd inte bara över hela BYN utan hela LÄNET…!!! Konditorn var i upplösning, folk kunde ju tro att HAN hade ritat och VILLE ha det så… Milda makter.

När den första chocken lagt sig framåt förmiddagen fnissade vi hejdlöst HELA DAGEN. Vi klippte ut eländet och hade det förstorat på våra redaktionsväggar. Till allmän förnöjelse – och varning; rita aldrig något, lämna tom ruta istället.

Har försökt återskapa hur den hemska annonsen såg ut. 

Det regnar, småduggar och öser ner allt efter behag. Redan är markerna mättade och man undrar hur hösten som just börjat ska fortsätta. Bilden visar "krondiket" i vår socken. Klimatet lär ju förändras, spår di lärde. Mot mildare väderlek och mer väta. Men ingen reagerar…!! Det förvånar mig. Vad har hänt med alla gamla dikningsföretag? Hört talas om årensning?

Vid förra sekelskiftet dikades och torrlades Sverige så det stod härliga till, mycket för att kunna använda markerna i jordbruk men också för att få farbara vägar. Det bildades dikningsföretag, torrläggnings- och vägsamfälligheter över hela landet i en intensiv verksamhet. Delägarna/brukarna var engagerade med hand- och kroppskraft i vattenavledning, invallning och täckdikning för att göra jordarna brukbara. Det finns minst 20.000 sådana företag, enligt Jordbruksverket, de flesta tillkomna i slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet.

Var är dom nu? Landet håller på att svämma över med jämna och ojämna mellanrum men jag har inte hört någon aktualisera rensning av diken, bäckar eller åar. Årensning var för inte så rysligt länge sedan en viktig och betydelsefull tradition och ritual som bygdens folk samlades kring. Är det för jobbigt idag?  Nu finns det ju ändå muddringsmaskiner. Jag har inte sett sådana arbeten någonstans på åtminstone 30-40 år. Det är ju självklart att vattendragen växer igen.

1918 års vattenlag är fortfarande tillämplig i vissa hänseenden. Varför tar inte myndigheterna tag i detta? Eller ska hela landet bli ny våtmark för fågellivet? Man undrar…

Byhålan har haft storfrämmande idag. Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia var på kort besök. Det var över på en dryg timme så det gällde att hänga med i svängarna. Kommungubbarna har planerat länge och väl men jag tog det aldrig på allvar. Såg bara Lars Molins komedi "Kunglig toalett" framför mig och fnissade vid blotta tanken så tårarna rann. Byfolket har varit så exalterade att vi haft drömmar om Kungen lite till mans. Jag också. Men dom kom, sågs och segrade. Helt programenligt.

Men det dög inte med den vagn Byn tänkt sig. Den saknade sufflett i händelse av regn (hade dom tänkt ha paraplyer?). Från Kungliga Hovet hämtades således såväl kalesch som hästar och beridare… och vips dök de upp i bykorsningen från ingenstans på väg för att skjutsa kungaparet. De tappade en rem och stod still för fastsättning (ovan) så pass att jag fick en hyfsad bild på ekipaget. Att den blev hyfsad berodde dels på att jag älskar hästar, dels på att kungaparet inte var med, för sen var det liksom kört med skärpan, se bara… Det var väl nerverna.

Kortegen gick för fort, man hade EN chans. När kameran tänkt färdigt för nästa bild såg vi bara ryggtavlorna.

Räddningen blev Väninnans bild på Silvia.

Men hur bra är vi svenskar egentligen när det gäller högtidligheter? Själv kunde jag inte vifta med den flagga jag tilldelades för jag fotade. Såg inte många andra som viftade heller. Man jag vinkade med handen - och kungen vinkade tillbaka. Nästan ingen stämde upp i Kungssången trots att vi fått program med texten. Vi stod bara där som lantisar och tittade på spektaklet. Det kändes som på TV. Vad kan man förresten begära, vi trodde väl inte våra ögon. De skollediga barnen höll ställningarna och lät som en hejarklack. Bra gjort, det finns hopp om den generationen.

Grållen, Gråtass (N) eller Little Grey Fergie (GB) var på bôggda i söndags. Det var Grålleklubben som samlat ihop lite fordon som räddning för Hembygdsföreningens manliga besökare, och tänk… det fungerar alltid. Särskilt i en bonnabôggd där många själva haft en liten Grålle… kanske som sin allra första traktor när man började ersätta hästen.

Kärt barn har många namn. Ferguson TE20 är rätta namnet där modellnumret står för T=tractor, E=England och 20 hästkrafter. Den första bensindrivna Grållen tillverkades 1947-51 med fyra framväxlar och en back. Den tillverkades senare även för fotogen- och dieseldrift i över en halv miljon exemplar och såldes i Sverige i ca 33 000 exemplar. 1956 tog den helt nykonstruerade FE35 över.

Grållen var mycket användbar, smidig och populär. Volvo kom ut med en slags svensk motsvarighet till Grållen, kallad Volvo T24 vilken jag haft glädjen att äga och köra. Fantastiska små smidiga maskiner.
Som kvinna tar man gärna till omdömen som söt och gullig, även om traktorer, men jag undrar om inte också karlar skulle instämma i uttrycket - just när det gäller Grållen.

Ordet traktor kommer tydligen från latinets trahere = "dra", säger Wikipedia där övriga källfakta också hämtats.

Surfar runt på västgötska. Skogsfrun eller Skogsfrua på Dal som det numera står och Medresenärskan har på senare tid haft flera inspirerande bloggdialoger på just västgötska. En dialekt jag inte är född med men senare flyttat till, lever med och nu helt tagit till mitt hjärta. Således gick jag igång litegrann.

Folkskolläraren Sixten Västgöta-Bengtsson har ju dokumenterat denna dialekt både genom inspelningar i stôvera och i böcker. På Skaraborgsradion talas och hyllas skaraborgskan flitigt. Håller mig till denna variant av västgötskan, inte den som eventuellt talas i Sjuhärad.

En rolig detalj i skaraborgskan är att man skorrar på begynnelse-r-en men inte när de återfinns i orden. Nedan markeras skorrande r med versalt R medan oskorrade tungspets-r skrivs gement r.

Som regel skorrar skarabôrgar’n på Redigt, Riktigt, Roligt, Ros och Röta men INTE i sork, sort, bark, bort, fart, fort, bara, fara osv.

Ord med dubbla r behandlas lite annorlunda eller "annovesare om di får säja’t sjölva". Dessa skorras som regel inte, dock med vissa undantag till exempel orden: väRRe, stöRRe och fäRRe.

Det finns undantag från undantagen också. Det är när en del dialekt-ekvilibrister "sa göra’t rektit ordäntlit". Då kan även dessa skorras men för säkerhets skull avslutas ÄVEN med ett tungspets-r. Lite knepigt, men då läggs ett extra e till emellan. Såhär:

VäRRere, stöRRere, fäRRere. Rena tungvrickningsövningen.

För att inte tala om de riktigt skickliga som behärskar konsten att säga både skorrande R och vanligt r i direkt följd – och det har jag hört beskrivas av sakkunniga på Skarborgsradion: väR-re, stöR-re och FäR-re.

Har själv övat och funnit att det ÄR möjligt. Det första R-et ska nästan omärkligt glida över i nästa r. Vassego å öva!