Mina ögon äro öppnade. Kvällens SVT-dokumentär om elitidrottarnas kamp mot skadorna i Medaljens Pris gjorde mig såå besviken. Över elitidrotten i sin helhet. Över ’de odödligas’ hänsynslöshet mot sina kroppar – och liv. Programmet var himla bra. Och klargörande.

Precis lagom till OS-febern. Upphaussat och dant har SVT laddat i flera veckor med OS-klassiker, en om dan, och gamla OS-krönikor varje kväll i väntan på denna hysteri. Nästan komiskt om det inte samtidigt rymts så mycket elände.

Min tidigare inställning till idrottstävlingarna… vilken den nu var, vet knappt vad jag egentligen trodde men den är i alla fall totalt förändrad. Glädjen och beundran inför elitidrottarnas prestationer är borta. Jag kommer aldrig mer att se på sport med beundran. Och jag kommer aldrig mer att klaga (om jag gjort det) på att någon tränat för dåligt.

Vad är det för glädje med dessa idrottares sjukliga besatthet? Att löpare med benskörhet springer tävlingar med BRUTET (!) ben – två gånger. Att man inte vilar under rehabiliteringen utan fortsätter att träna och tävla. Att man medvetet utsätter sig för framtida invaliditet. Att man allmänt häller i sig värkmedicin så att magen tar stryk. Allt för denna ära och berömmelse. Någon nämnde att det var ett slags missbruk. Jag menar att de behöver uppsöka psykiatriker allihop.

Och Stefan Holms knaprande av värktabletter ”nästan som godis" och ”aldrig en tävling utan en Ipren”, ja, då är det faktiskt lika illa som doping. I mina ögon. Jag trodde åtminstone att de som tävlade på elitnivå hade en fysik lämpad för ändamålet, men här springer t.ex bensköra långdistans. Kunde ingen läkare stoppat detta? Är det tillåtet att fördärva sig på detta vis? Det är till att spela Gud, kanveta, och tro att man står över Skapelsen och kan misshushålla med livets gåva hur som helst. Man är alltså inte nöjd med sitt liv och sin kropp, man vill ha mer! Lite girigt också, va?

Och när en av dessa till synes friska och rörliga sa att hon ”lika gärna kunde sätta sig i rullstol direkt” om hon inte fick tävla, för ”då var livet slut” är det inget mindre än ett hån kastat rakt i ansiktet på dem som faktiskt är födda till ett liv i rullstol eller har hamnat där utan egen förskyllan och ändå funnit livsglädje. Hur ska dom känna efter denna råsop?

Precis som om livet är slut för att det inte blev som man hade hoppats och trott! Som om det inte funnes annan livsglädje och mening för att man inte kunde nå ära och berömmelse…  Något alla som drabbats av t.ex handikapp, sjukdom eller arbetslöshet tvingats tänka till över: "Om jag nu inte kan göra detta, så kanske jag kan göra något annat".

Ett ordspråk passande i sammanhanget:

”Förnöjsamhet är konsten att inte vilja det som man ändå inte kan få”

W. Winci. (Tack, Väninnan!)

 

Kjell E/Flanören...

28 juli 2012 07:51

Vi såg programmet också. Blev inte så överraskade, då vi haft idrotten inpå oss, dels genom sonen,(bl.a. axel ur led 7 gånger)dels närbilden av brottarnas vardag.
Brottarna är nog förskonade, jämfört med andra grupper, men det sliter hårt på dem med.
Mina funderingar går till sjukvården. Hur mycket plats tar elitidrottarna upp, i förhållande till sitt antal?
De flesta är ju privatförsäkrade så de går före också.
Men lite OS kommer det att bli ändå. Handbollslagen, fotbollstjejerna och brottarna.
Började med att sitta uppe ända till slutet av invigningen i natt.

http://www.nabbsjuan.bloggplatsen.se

Margus

28 juli 2012 22:19

Jo, här tittas också. Även om jag inte längre imponeras. Säger som Anders Björk (m) härom morgonen "de kan lika gärna ta hem lite medaljer också när de nu ändå fördärvat sig".

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...