Gångna natten - en köldknäpp med 19,6 minus. Allt frös till, såväl blodet i mina ådror som muskler, senor och ligament samt hjärnceller. Vidrigt. Gryningstimmen bjöd på explosionsartade smällar från naturen. Stackars träd i skogen. Kölden höll i sig till middagstid men sen ljummade det på sig. I skrivande stund minus 3. Skillnad med stort S.

När midvinternattens köld är hård är det särskilt gott att vara hos fåglarna. Att se de stängda 'fönsterluckorna'. Veta att de inte lider någon nöd, har mat och sysselsättning och... mår tämligen gott. Rätt skönt att mötas av allt drillande. Kanariepojkarna har börjat sjunga upp sig.

Vi gör vad vi kan för att hålla dem vid gott humör denna dystra årstid. Fikon, nypon, rönnbär, nötter och russin - älskas av lessonen. Nymferna plockar gärna med hö och hirskolvar, är inte så begivna på frukt. Men clementiner piggar upp alla. Gurka, äpplen, rivna morötter och gröna ärtor går bäst inne hos finkarna. Var tredje dag kokt ägg, eller grodda fröer. Lite naturlig mossa och grankottar gillas också.

Nytt för i år är hampaströet som underlag. Ingen hit hos marsvinen, suger inte så mycket vått som det var sagt. Ströet är nästan vitt och reflekterar ljuset fint hos fåglarna på i övrigt grustäckt golv. Därtill har kanarierna fått nåt nytt att ägna sig åt. De är ena riktiga pysselfåglar och ägnar korta vinterdagar åt att plocka mycket med hampaströet. Fasen vet om inte dom äter det också.

Nostalgicirkeln bjöd till avslutning med enkel julmat i trevlig samvaro. Skönt att äntligen kunna vara med. Min höst blev inte som andra höstar när jag tvingades avstå från flera trevliga evenemang. Däribland cirkeln. Nu lyser hoppets stjärna ett tag igen. Ett par av deltagarna hade ordnat så fint med enkel julmat, ljus, pynt och... tomte som läste julsaga. Trevligt att åter orka delta. 

Klicka för större bilder

Lustigt nog var Husbonden - exakt samtidigt - bjuden till sin gamla arbetsplats på julmiddag för pensionärerna. En gammal sed vars framtid vi inte vet nåt om, men roligt så länge det varar. Ett populärt event, ett 50-tal 'gamlingar' i varierande åldrar återsåg varandra och arbetsplatsen. Husbonden som bara varit pensionär ett drygt år kände väl igen sig. Lyckligtvis var det bara att helt ansvarslöst vända på klacken och åka hem. 

Åsynen av Byns luciatorn blev kvällens clou. Det är så fyndigt att jag blir riktigt stolt. Det gamla slangtornet vid förra brandstationen - vilket ömt vårdas och bevaras - har klätts i ett enormt lucianattlinne med rött sidenband kring midjan och luciakrona på hjässan. Stolt sevärdhet vid infarten till Byn.

Tog mod till mig. Ryckte upp mig. Fattade beslut. Nu ska datorn in på översyn/reparation/ominstallation... what ever. Så länge den fungerar hyggligt är det väldigt lätt att skjuta på 'det onda'. Okej, att den stänger av sig själv emellanåt, och ibland lite väl ofta, men den funkar ju...

Livet gick liksom i stå. Ingen idé att byta routern till en trådlös innan dess. Därmed ingen idé att skaffa en 'padda'. Inte heller laptop. Stilleståndet var ett faktum. Man väntade på kraschen för att själv slippa ta tag. Säkerhetskopieringar var uppföljda, allt var redo. Men jag ville inte. Tänkte på besväret med alla program som skulle in på nytt, blääh.

Behovet av ny router pockade på. Sen är ju julen särdeles lämpad för att installera program. Och i morse stängde datorn av sig två gånger på raken direkt efter starten! Då slog jag till. Ringde datadoktorn som just nu råkade ha väldigt gott om tid. Proppen ur och iväg...

Oåterkalleligen skrivs nu och en tid framöver blogginlägg från Husbondens dator. Dramatiskt... som om det var en en big deal. Man är både bortskämd med och ångestfylld inför tekniken.

-----------------

För övrigt konstateras att Vera Marsvin troligen är blind. Har sett det blå blänket i pupillerna en tid, och undrat... men är det refexer från lampan eller...? Nu är det konstaterat, hon ÄR blå (grumlig?) i ögonen. Och det rätt rejält. Blind, eller starr... eller nåt. Marsvin har i övrigt utmärkta sinnen, hörsel, lukt, känsel - och hon mår prima.  Svårtestat... viftar jag med handen för att kolla om hon ser känner hon ju både vinddrag och lukt. Känns inte heller nödvändigt att veta.

- Åh, varför är jag inte ett och ett halvt igen, utbrast Väninnan avundsjukt när jag berättade om dagens julklappsfrossande. Instämmer! Det finns ju så många käcka leksaker och barnböcker, man blir som barn på nytt.

Leksaksaffären i Grannbyn är välsorterad och vi frossade runt bland frestelserna. Imponerades av maffiga traktorer med tillbehör, verklighetstrogna tröskor, riktiga kärror av plåt och… sexskäriga plogar. Man blir ju alldeles vild. Dockvagnar och spisar med kastruller. Lego i alla former och gamla hederliga BRIO-klossar. Gillar omålade bäst. Färg finns tillräckligt på all plast, barn måste ges chans att uppleva riktigt trä också.

Några böcker blev det förstås, somliga barnböcker är så himla roliga att det blev någon till oss själva också. Bläddrade i Mamma Mu, tecknad av Sven Nordqvist (som gjort Pettsonböckerna). Hejdlöst kul där Mamma Mu sitter på biblioteket med juvret hängande bredvid stolen, sitter på lastbilsflaket med famnen full av låneböcker eller ligger platt på mage med frambenen över ögonen. Sven Nordqvist måste ha väldigt roligt själv när han kläcker idéerna.

    klickbilder

Bilden visar typiskt sceneri så här i december. Hallen belamrad med lass och kass, som Väninnan säger. Fyra timmars shopping. Mest julmat, men i år även julklappar – till lilla Stella. Säcken längst bak i bild är hampaströ till fåglar och marsvin. Maten packas i kundvagn, upp på kassabandet, ner i kassar, in i bilen, in i huset och slutligen in i kyl och frys. Enklare då att packa in julklappar, bara en gång. Allt är klart nu, bara rullsyltan fattas.

Som vanligt slutade inköpen med ett nytt gosedjur till Lilla Huset. Välkommen Lille Kanin, som sitter i trappan och begrundar sin nya hemmiljö.

Lagom till Nobelfesten blev julknäcken klar. Husbonden fick ett ryck igen, eller var det rastlösheten. Men han blev visst inte riktigt nöjd med läckerbitarna. Jag vet inte så noga, har aldrig fuskat i den branschen. De får visst inte bli för mjuka och inte för hårda och allt vad det är. Äh… jag tyckte dom blev goda.      Klickbilder

Ett förfärligt sorl på stora fester. Klart man tittar lite, men orkade inte så mycket. Ska inte orda så mycket om varken Nobel eller kläder för jag behärskar ingetdera. Bara detta… Kronprinsessan Victorias glittrande smaragdgröna klänning nog var nobelfestens höjdpunkt. Tjusigare än så kan det knappt bli. Märkligt, men grönt passar ofta särskilt bra vid dessa högtidligheter. Bilder på SVT HÄR.

Kul med enbart kvinnliga programledare, men de kunde nästan haft sina frackar som i trailern. Hur som helst blir det enklare. Kvinnliga festkläder är svårt, alla kan inte bära upp dem. SVT har stort ansvar för programledarnas kläder – särskilt vid ett tillfälle som detta. Fel kläder stör tittarupplevelsen. Anna Hedenmos genomskinliga tyllärmar kändes flera nummer för trånga. De skrynklade sig och klämde åt på flera ställen. Vad är det för fel på klädda ärmar om man inte får till det på annat sätt.

För övrigt la jag mest märke till Anna-Maria Corazza Bildts spretiga fågelbofrisyr som lyftes upp av nåt felvänt rött diadem - i nacken, av alla ställen…

Har aldrig varit svag för tomtar. I så fall hellre tomtarnas gärningar. Som det där med att tassa runt och se till djuren i lagården i sena kvällen. Blev tidigt fullständigt förhäxad av konstnären Anders Olssons julbonader. De gick rakt in i hjärtat på mig som ung stalltjej. Ägnade många timmar åt att rita stall och fantisera om att jag jobbade där. Bonaderna har vi alla sett, de har tryckts i miljonupplagor och är en del av vår svenska folksjäl.

Men jag såg inte ens tomtarna på bilderna. Insöp istället varje detalj i trävirke och halmstrå, djurens väna blickar och inte minst… de rensopade stallen, nyströdda bäddarna och välryktade djuren. Och över alltihop ett förunderligt varmt ljus. Allt andades frid, vänlighet och idyll. Sämre förebilder kan man ha. Önskar att dagens småbarnsföräldrar låter sina telningar få tillgång till dessa idylliska förebilder.

Minnenas Journal har i senaste numret en artikel om Anders Olssons person och livsverk. Man skriver just om hur han lyckades få bilderna att skimra. Samtida kollegor förstod sig inte på hans motivval, men ”Anders Olsson gick sin egen väg och föredrog idyllen, den oskuldsfulla skogsgläntan framför den karga verkligheten.” Och blev en av våra mest folkkära bildkonstnärer. Är honom evigt tacksam för detta. Vi behöver någon som öppnar våra ögon för det idylliska och stillstamma. Nu mer än någonsin.

Svenska idyller.

Anders Olsson målade ju inte enbart julmotiv. Ett av hans mer kända motiv med hölasset pryder omslaget på Svenska idyller. Boken är en komplett sammanställning av hans indianbilder, sagomotiv, tomtar och troll samt djurbilder. Den boken vill jag ha.

                   Klicka för något större bilder.

Om det nu ska bli en snörik vinter... igen, ska jag försöka fokusera på det vackra. Där finns former och fasoner vi aldrig ser på sommaren och svårligen kan efterlikna. Klicka för större bild.

Julstuga på gamla Stationshuset på Byn i dag. Kaffe och våffla. Det har blivit lite av tradition att vi tittar in där för att köpa det nya bildhäftet som Hembygdsföreningen ger ut till varje jul. 24:e utgivningsåret i år. Massor med bilder från förr och nu, initierade artiklar om ortens liv och leverne i förhållande till samtiden. Fint tryck. Historia, traditioner och kultur. Man måste ju stödja en verksamhet där så många duktiga människor gör ett seriöst jobb och ger oss så mycken kunskap - helt ideellt. Vi har köpt alla häftena.

-------------------

För några år sedan hade häftet med en bild på en person jag känt mycket väl – Bror Johansson, min ex-svärfar närmare bestämt. Vi möttes i Göteborg, men hans anknytning till orten var skäl till att jag med tiden hamnade just här. Artikeln återgav minnesbilder från krigsåren 1939-1945 och Bror var en av dem som frivilligt åkte till Finland under vinterkriget. Det kändes märkligt att stöta på honom i detta sammanhang.

När Sovjet gick till angrepp på Finland väcktes omvärldens avsky och de nordiska grannarna ville hjälpa sitt broderfolk. Begreppet ”Finlands sak är vår” myntades. Fram till fredsslutet hade över 12.700 svenskar anmält sig som frivilliga. De första åkte 1939, tio-tolv män bara från vår bygd, däribland Bror.

Tänk att utsätta sig för dessa umbäranden för ett annat lands skull – visserligen ett broderland, men ändå. Och det frivilligt! Hur många svenskar skulle idag ha modet, känslan eller engagemanget att göra något liknande? Min gissning är att de skulle bli väldigt få, till och med om det gällde vårt eget land. Jag är stolt över att ha känt en sådan hjälte.

Isiga vindar i kväll. 13 minus i skrivande stund. Inget mot hur vintrarna var på den tiden.