En fantastiskt trevlig julafton tillbragtes hos unga familjen. Att se barnbarnet Stella (1,5 år) hänföras av sin första medvetna jul och alla klapparna var en upplevelse. Hon till och med pussade och kramade tomten. Flera gånger. Tack gode gud för att jag slapp se ett uppskrämt barn. Det är annars min fasa när det gäller tomteriet. Att hon troligen instinktivt kände att det var pappa spelade nog viss roll.

Spisen vi haft med blev succé och hon förstod med ens vad den skulle användas till (bra att vi levererade i monterat skick). När kokkärlen packats upp var lyckan gjord. Stekpanna, gryta och kaffepanna plockades upp på plattorna och sen ner i ugnen. Plattor knäpptes på och av. Luckan smälldes igen, och sen upp med grejerna igen. Upp och ner, ner och upp, med allvarlig min och sträng koncentration. Och så höll det på medan lilla rosetten kasade längre och längre ner i håret. Tills någon observerade att hon kröp upp på spisen och tänkte lägga sig där...!

Då var det dags att ansluta till oss andra vid tårtan. Självklart klev den lilla huvudpersonen upp på sin stol och åt själv...! Förundras över hisnande utveckling. Stella har att göra fram till nyår med att prova alla nya leksaker.

Julmaten klarades bättre än befarat för min del. Men... magsjuka tillstötte under natten. Alltid ska det vara något. Sovit hela dagen, borta för världen. Planen var att vila duktigt under dagen, och det gjordes med besked. Fast på fel sätt. Husbonden skötte fåglarna på egen hand och fick äta jullunchen ensam. Själv vågade jag inte smaka något förrän vid 15-tiden. Först nu i kväll känns läget hoppfullt. Julens traditioner ruckar ordentligt på invant vardasgliv. Rena stollaprovet, om man frågar mig.