Så kom äntligen snön lagom till advent. Just som jag vill ha det: tre minus, lätt pudersnö som flyger undan för varje steg. Nu kunde det få vara så här, tyckte jag. Men det skulle bli mer. Drygt en decimeter faktiskt. Stilla och tätt snöfall hela förmiddagen. Stora flingor. Så vackert.        

Är det barndomens minne av det första magiska snöfallet som gör en så förtjust – varje år? Snöfall gör mig harmonisk, ja rent… meditativ. Jag drog motionscykeln fram till fönstret och njöt av utsikten under turen. Pulsen höll sig låg, trots normalfart. Meditationspuls? Husbonden flydde till Popsens hemtrevna stickekofta i Vinterstudion. Tids nog väntade arbete… skottning.

Han körde snöslungan och jag kröp på knäna hos fåglarna… adventsstädning. Härlig grönsakssoppa följde. Självgjort är välgjort. Mer Vinterstudio… damernas skidskytte. Herrarna först, damerna sen – ungefär som på hundutställning där hanarna går först för att slippa påverkas av eventuella löptikar, hehe.

Ingen advent utan julgris. Självklart kom grisarna fram i år också. Ett stående inslag i denna blogg. Det vill liksom inte bli jul annars. Nu står de där i stora brödfatet, galten och hans tre nygrisade suggor med kultingar. Plus två slynglar i bästa busåldern vilka klarat sig från slakt och överlever denna julen också. 

Övningar i provköket till kvällen. Rostade rödbetor har lockat en längre tid. De låg i kylen och väntade. Hittade ett recept hos Arla och slog till. Testade både klyftor och chipstunna flarn: 225 grader, i ugnens mitt, 20-30 minuter. Klyftorna blev bra, ska kunna passa till ex. potatismos och pannbiff enligt Arla. Eller ostkräm. Nu blev det bara provsmakning. Chipsen misslyckades. Aningen brända, trots att de ännu var fuktiga. Nya tester väntar.

Kvällens avsnitt av Downton Abbey blev sorgligt värre. En av döttrarna dog i barnsäng av eklampsi, vilket fick mig att slå upp både hundars mjölkfeber och kornas kalvförlamning, djurrikets motsvarigheter. Downton Abbey är Lilla Husets favorit sedan starten, men nu blir det alltmer såpa – som så ofta när en succé bara ska hålla på och hålla på. Karaktärerna är ändå ljuvliga. Man dör lyckligare efter att mött t.ex änkenåden cousin Violet (Maggie Smith).