Vinterfåglar ska njutas nära. Särskilt när kölden är svår och man kurar inomhus. Trött på att speja tvärsöver vägen för att få en glimt – och därtill genom en pinnig häck. För att inte tala om alla år jag frusit fingrarna blå för att alls få några bilder - innan man skrämt bort dem. Sällan kunde vi avgöra vilka arter som var där. Med allt skummare ögon äro pilfink, grönfink, bergfink eller bofink i blek vinterskrud alla lika varann i decembermörkret.

När hundarna inte längre finns (frid över deras minne) och kan knôka sig fulla med fröer, fågelskit och talgrester var det inget att tveka på. Fågelbordet skulle flyttas! Vi längtade så. Sen må väl sorkarna invadera oss - det gör de ändå. Förut grävde de gångar från fågelbordet under vägen och in i trädgården. Nu får de närmare;-)

Sagt och gjort. Men vi höll på att missa chansen när kölden kom så snabbt. Tjälen!... ropade vi i kör och kastade oss ut i går kväll innan det blev -16,4. Ännu mjukt i marken. Idag gick timmarna fort innanför fönstret. Se där… en bofink, tre-fyra bergfinkar, tre entitor (de är få i år), mängder av talgoxe, blåmes samt hela traktens pilfinkar. Hacke Hackspett hittade också till nya stället. Siktade med kameran mellan ljusstakar och blomkrukor och sköt vilt. Se bilder.

Kul att följa det sociala spelet, hur de söker upp skyddade ställen vid staket och buskar och deras vaksamhet. Mindre kul när höken provade ny anfallssträcka - mellan fågelbordet och huset. Inget att göra nåt åt, annat än skrämma bort ifall han sitter för nära och vaktar. Vintern blir rikare så här.