Har aldrig varit svag för tomtar. I så fall hellre tomtarnas gärningar. Som det där med att tassa runt och se till djuren i lagården i sena kvällen. Blev tidigt fullständigt förhäxad av konstnären Anders Olssons julbonader. De gick rakt in i hjärtat på mig som ung stalltjej. Ägnade många timmar åt att rita stall och fantisera om att jag jobbade där. Bonaderna har vi alla sett, de har tryckts i miljonupplagor och är en del av vår svenska folksjäl.

Men jag såg inte ens tomtarna på bilderna. Insöp istället varje detalj i trävirke och halmstrå, djurens väna blickar och inte minst… de rensopade stallen, nyströdda bäddarna och välryktade djuren. Och över alltihop ett förunderligt varmt ljus. Allt andades frid, vänlighet och idyll. Sämre förebilder kan man ha. Önskar att dagens småbarnsföräldrar låter sina telningar få tillgång till dessa idylliska förebilder.

Minnenas Journal har i senaste numret en artikel om Anders Olssons person och livsverk. Man skriver just om hur han lyckades få bilderna att skimra. Samtida kollegor förstod sig inte på hans motivval, men ”Anders Olsson gick sin egen väg och föredrog idyllen, den oskuldsfulla skogsgläntan framför den karga verkligheten.” Och blev en av våra mest folkkära bildkonstnärer. Är honom evigt tacksam för detta. Vi behöver någon som öppnar våra ögon för det idylliska och stillstamma. Nu mer än någonsin.

Svenska idyller.

Anders Olsson målade ju inte enbart julmotiv. Ett av hans mer kända motiv med hölasset pryder omslaget på Svenska idyller. Boken är en komplett sammanställning av hans indianbilder, sagomotiv, tomtar och troll samt djurbilder. Den boken vill jag ha.

                   Klicka för något större bilder.

Om det nu ska bli en snörik vinter... igen, ska jag försöka fokusera på det vackra. Där finns former och fasoner vi aldrig ser på sommaren och svårligen kan efterlikna. Klicka för större bild.