Blir man imponerad eller...! När det kärva Sibirien visar sig från sin allra bistraste sida med utomordentligt svåra vindförhållanden och 15-gradig kyla... då GÖR HON DET! Helena Ekholm knep skidskytteguldet - som den enda med alla träff. 0-0-0-0 i protokollet och över tre minuters marginal!

- Helt otroligt. Vilket lopp. I närheten av mitt livs bästa, sa Ekholm efteråt. Jag visste att i den här vinden skulle skjutningen avgöra och tog tid på mig.

Helena tog över 50 sekunder på sig vid andra skjutningen och trodde nästan hon skulle fastna på mattan, men tålamodet (och nerverna) lönade sig. Hon prickade medan konkurrenterna sköt bort sig. Förhandsfavoriter som Mäkäräinen och Neuner drog på sig sju respektive fem bom.

Lättad kan man nu konstatera att Helena Ekholm fått tillbaka självförtroendet efter förra årets OS-miss.

När mysige förbundskaptenen Eklund fick frågan om HUR svår dagens tävling var svarade han eftertänksamt:

- Det är svårt... det ÄR svårt. Ja... det är SVÅRT! Men efter 10 000 timmars träning då klarar man det!

Jomenvisst...!

Tävlingen avnjöts från tv-soffan medan stora och tunga snöflingor yrde på sibiriskt vis runt Lilla Huset. Nöjd kunde man sen stryka några skjortor och samla sig för kvällens utflykt till Kyrkans Samtalsgrupp där kristendomens katolska, grekisk-ortodoxa samt protestantiska grenar var på tapeten. Nästa gång talar vi om frikyrkornas utveckling. Intressant.

Det mesta av snön hade redan försvunnit lagom till hemfärden, men halkigt var det.

Jippie... tövädret har gjort det möjligt att ånyo hämta in mossa till fågelhuset. Mossa är världens bästa bobäddsmaterial, det ser man vid rensning av vildfågelholkarna där mossa flitigt använts. Efterlängtat nu när kanarierhonorna snart ska bygga nytt.

Triangeldramat bland våra risfåglar har tagit ny vändning. Holk 6 som ratats av risfåglarna - oavsett placering - blev plötsligt intressant när den sattes intill holk 7 kring vilken dramat utspelades (läs: HÄR). Gule-Fule och hans tjej kastar lystna blickar på det nya huset. Rosa-Röd som vaktat och blockerat ingången till 7:an kom liksom av sig när 6:an dök upp som ett alternativ. Lösning på gång...?

Gässen har återvänt, det omisskännliga kacklandet hördes klart när de flög över fågelhuset i morse. Gissa om ens livsandar vaknar... Ormvråken är också här - den kvidande visslingen var inte att ta miste på, och vips svepte han förbi, surfande på vilda vårvindar. Nästan samtidigt hörde vi rapporten på radion om den första tranan vid Hornborgasjön. Och talgoxen sjunger vårsånger för full hals. Nu är det på riktigt - det hörs.

Diafragmabråck tycks vara vad som härjat Väninnas make (i förra inlägget). Inte riktigt bekräftat än och tillräckligt jobbigt för den drabbade, men samtidigt glädjande att det 'inte var värre'.

Så har en vanlig tisdag förflutit. Växterna i fågelhuset duschades i ren våryra, men sen slog artrosryggen till bromsen för vidare utsvävningar. Nå, om flyttfåglarna kan komma tillbaka efter sina utflykter så ska väl även jag lyckas...

Glöm det! Ställ fram en säng!

Väninnans man var kristallklar i sitt krav när läkaren ville skicka hem honom från sjukhuset. Ändå hade man inte hunnit undersöka honom, trots ambulansfärd till akuten på kvällen med kraftiga magsmärtor.

Läkarens ogenomtänkta avsikt var tydligen att Patienten (81 år) oundersökt och med magsmärtor efter väntan på akuten skulle åka hem på natten för att återkomma följande dag för gastroskopi….!

Patienten hade sinnesnärvaro att ställa rättmätiga krav. Många frågor infann sig... Vem skulle ta ansvar för hans hälsotillstånd under natten? En icke sjukvårdskunnig fru? Patienten själv? Vad skulle de göra med oron? Om något tillstötte under natten, skulle hans hälsotillstånd då äventyras av en timslång ambulansresa på nytt? Nä… så ska en slipsten dras: GLÖM DET – STÄLL FRAM EN SÄNG!

Och det kom en säng. Under dagen har Patienten fastat, genomgått gastroskopi och fått magkatarrmedicin i förebyggande. Samt mår bättre. Patienten kvarligger i väntan på svar från undersökningen.    

”Nej, man har verkligen inte lust att sluta som en rubrik i tidningen”, sa Väninnan - klipsk som en pudel.

Den pensionärsgeneration som kommer nu (och dit hör vi) finner sig inte i missbedömningar och slarv. Vi kommer att ställa krav och kräva vår rätt. Nu får det bli slut på hemskickade gamlingar som dör på trappen på grund av misstag och sparkrav. Fram med sängarna!

Ju äldre vi blir, desto troligare är det att vi också är avsevärt äldre än både läkare och övrig sjukvårdspersonal, så vi kan med ålderns rätt och skinn på näsan säga ifrån… och varsågod, här kommer tipsen - det bjuder vi på:

JAG ÄR EN GAMMAL MÄNNISKA OCH DU VET INTE VAD DET VILL SÄGA.

GLÖM DET – STÄLL FRAM EN SÄNG!

JAG HAR INGEN LUST ATT SLUTA SOM EN RUBRIK I TIDNINGEN!

Nu är vi rejält utmattade och slaka i både armar och ben efter att ha hjälpt fram Jörgen Brink till vinst i Vasaloppsspåret  samt fruktlöst kämpat sida vid sida med Di Svenske på skid-VM:s avslutande femmil i norska Holmenkollen.

”Benen känns som telefonstolpar, men det är ju lite det som är tjusningen…” som Johan Olsson uttryckte saken när de gått i mål. Kan bara instämma.

Inte nog med det… från Norge direkt till svinkalla ryska Sibirien där vi höll tungan rätt i mun för Helena Ekholm på skidskytte-VM i Chanty-Mansijsk. Hon sköt fullt och det räckte till brons!

Som om detta inte var nog fick vi framåt kvällningen rycka in lite vid friidrotts-EM i Paris där vår nya höjdhoppare Ebba Jungmark tog brons på 1,96.

Innan dess hann vi köpa hem gurka till marsvinen och ge Sigrid både frisk luft och en välförtjänt promenad ute på snöfria åkrar. Som vi har legat i…! Mellan varven åts stekt makrill. Efter utståndna vedermödor smakade det gott med te och varmkorv.

----------------------------------

Försökte förgäves läsa lite i ny bok. Kom dock inte längre än till de första tankarna av vilka denna bok är full, ty här får man vara lite skärpt… hör bara:

”Det yttersta som förnuftet kan uppnå är att erkänna att det finns oändligt mycket som överstiger dess förmåga. Det är inget bevänt med förnuftet, om det inte förstår det.

Om de naturliga tingen överstiger förnuftets förmåga, vad ska man då säga om de övernaturliga? [188/267]”

Citat ur boken TANKAR av den franske 1600-talsmatematikern och filosofen Blaise Pascal vars, enligt bokförlaget Bakhålls grundare, "fragmentariska, oordnade och hastigt nedtecknade funderingar i livsåskådningsfrågor publicerades efter hans död". Boken som fastän den kom till i största hast och aldrig blev färdigskriven ändå, av generation efter generation i hundratals år, har kallats den ultimata boken.

Det här är bara början... sjunger vi glatt i Lilla Huset. Det går inte med stormsteg, men det går långsamt framåt med våren. Sakta, sakta... enär vi bor i norrläge. Runt om oss på åkrarna har snön smält undan, men inte hos oss. Här får vi vänta på det ljuvliga som komma skall.

Läget dokumenteras så som det i dag ter sig denna 6:e mars 2011:

En vak i fiskdammen som äntligen inte fryser igen om nätterna. Torr gräsmatta som tittar fram när snön avdunstar bit för bit. Blad till kommande snödroppar som precis vågat sig upp.

" Intet är som väntanstider,

vårflodsveckor, knoppningstider... "

Våra skidkillar tog VM-silver i skidstafetten! Hurra! Sverige var alltså bäst… Efter Northug, för honom kan man ju inte räkna med. Var med på första rundan när Daniel Richardsson ledde, somnade när Johan Olsson tog över och vaknade när Södergren låg femma (!) och finnen ledde stort.

Här sitter jag och sover när Våra Killar sliter i sitt anletes svett…;-) Marcus Hellner hade mycket att ta igen på sin sträcka och gjorde verkligen allt som gick att göra. Han var inte långt efter in i mål.

Av alla dessa män i kulörta trikåer ser jag bara Spindelmannen framför mig när Northug kommer farande i sin röda kroppsstrumpa. Det blir bara löjligt. Om norrmännen vill få bort denna liknelse ur mitt medvetande måste de byta bort sin röda tävlingsfärg och det sitter nog hårt åt.

Ännu löjligare blir seriefiguren när han bromsar in i mål och demonstrerar sin överlägsenhet. Liksom HÅNAR sina medtävlare!

Jooodå, Northug är en modern skidåkare på alla sätt. Borta är sportsmanship. Han visar brist på respekt. Han ÄR den nya individualismen i sin prydno. Nu gick han över gränsen. Håller med Vinterstudions Jonas Karlsson ”han är en gris”.

Piteåsonen Lasse Eriksson är borta. Han föll ihop på scenen i Uppsala i går kväll efter en föreställning. Han tog sig för bröstet i smärtor. Sjukvårdskunniga gav hjärtmassage inför en oförstående och chockad publik, men hans liv gick inte att rädda. Han blev 61 år. Se Expressen.

Lasse Eriksson var en riktig mångsysslare; ståuppare, artist, musiker, författare och idéhistoriker... om det räcker för att beskriva hans gärning. Hans HEMSIDA beskriver detta bäst. Efter honom uppstår ett tomt hål. Vilket osökt får mig att tänka på ordet tidshål som han myntade. Skrev om det här i bloggen för ett par år sen, så här:

" Ett tidshål är till exempel när man står och väntar på att tvättmaskinens lucka ska öppnas. Tid till spillo.

Komikern och författaren Lasse Eriksson från Piteå uppmärksammade oss 2003 på vardagens tidshål i boken "Jag har kokat tvåhundratusen potatisar".

Hans definition av dessa tidshål löd:

"att deras varaktighet bestäms av datastyrda processorer och, för det andra, av att de är så korta att man inte hinner göra något annat men tillräckligt långa för att adrenalinet ska börja bränna sönder kroppen inifrån."

Han menade att tidshålen stressar oss genom den handlingsförlamning de försätter oss i. Andra tidshål är att vänta medan bensintanken fylls eller t.ex att stå i kö. "

Fyra kändisar har nu gått bort inom bara en månads tid. Utöver Lasse även Per Grundén, Lena Nyman och Laila Westersund. Och vid nyår Per Oscarsson. Personer man så att säga 'växt upp med'. Lasse var en månad yngre än jag. Det kommer plötsligt så nära.

Jag såg ju Lasse Eriksson häromdagen i Go'kväll, närmare bestämt den 1 mars. Det var kanske hans sista tv-medverkan. Kan ses HÄR till den 31 mars.

I Esthers bo är det livaktigt värre. Här matas ungarna inte bara av Esther och Hugo. Boet besöks även av Gulan som dock har eget bo mittemot där bara en unge kläckts. Gulan tycker sig tydligen ha krafter över för fler barn. Inte nog med det... Esthers ungar matas i obevakade stunder även av Pricken. (Suddig till höger i bild.)

Ungarna är ibland så mätta att de inte ens orkar lyfta på huvudet när mamma och pappa kommer. Där står föräldrarna så vilsna och undrar varför inte barnen vill äta... Ja, de ser så snopna ut att mitt hjärta blöder. Men Hugo gör allt för att jaga bort inkräktarna, så att mor kommer åt sina ungar (som på bilden). Ja, man får inte vara för godtrogen...

Tuvalisa ruvar tryggt i enebusken på fem ägg. Hennes första bo övertogs av ett par måsfinkar. Så bestämt och envist att Tuva gav upp om projektet. Hon vilade ett tag och kom igen med detta bo där hon fått vara i fred. Till tak har hon en lägenhet där en familj sebrafinkar häckar.

Där låter det som om matning pågår men man ser inte in alls. Det boet har sebrorna flätat helt själva med mossa och hö. Verkar stort och rymligt inuti, men ingångshålet är minimalt.

Nu händer det mycket i fågelhuset, men ännu är det många fertila honor som inte kommit igång. Det går inte alltid som på räls. Har dom lagt av... eller kommer de igång senare...? Frågor som får sina svar i sinom tid.