Har just avslutat ett 2,5-timmes telefonsamtal med Väninnan där vi avhandlade senaste nytt medan jag fick i mig några smörgåsar till kaffet. På landet gör vi så – förenar nytta med nöje. Målade även tånaglarna under tiden. Ett litet sjå, men det går om man är vig… två lager färgat och två lager klarlack (håller i månader). Fick därför rasta Sigrid sista gången för natten med nakna fötter i sandaler… huuu, nattkylan kryper på. Eldar sista brasan för natten.

Fyra tranor flög över oss på lunchpromenaden. De rekognoserade omgivningen och skrek ut återseendets glädje åt att allt var sig likt (tror jag) medan vi betalade medlemsavgiften till Hembygdsföreningen. Grannen kom utrusande med plånboken i högsta hugg. Alla medlemskort ligger signerade och klara i förväg, sen passar kassören på när man passerar. Praktiskt och billigt, bara 25 kronor i årsavgift per skalle.

Lärkorna drillade över varje åker vi passerade och tofsviporna gjorde sig hemmastadda. Ormvråken spanade på orörliga vingar. Bofinkar, starar och trastar är här. Tänk, så starka våra flyttfåglar måste bli efter alla prövningar de utstår. Att bara flyga över havet i obändig väderlek – utan att trilla ner – är en enorm kraftansträngning. Det känns så rätt och riktigt när de är tillbaka, kära små vänner.

Nymfernas ungar börjar bli stora nu, det är snart dags för ringmärkning och uthopp. Vi gläds åt femton ungar i fyra holkar. Föräldrarna börjar ha ett liv även utanför holkarna, där de duschar, umgås, gungar och vilar sig mellan matningarna. De sitter ofta i solskenet innanför fönstret och njuter i värmen. Snart är det dags att öppna till utevoljären.

Tyvärr fick vi avliva en missbildad nymfunge, en vecka gammal, den första på sju år. Thomas och Sussie stressade nog till det vid valet av bostad, de var ju sist av alla och fick acceptera en holk de egentligen inte ville ha. De kände nog att de var sent ute och hade därtill två obefruktade ägg. Vi märkte att något var galet när de lämnade den lille ungen ensam för mycket. Föräldrarna blev märkbart lättade när ansvarsbördan togs från deras små axlar.

Lika trist var det för Lillis och Isabell, som bara hade ett enda obefruktat ägg. De blev ju bortkörda från ’sin’ holk av Thomas och fick i sista minuten flytta till ’skamvråholken’ – den minst åtråvärda. Egentligen inget fel på den, men fåglar har bestämda idéer om sånt.

Hur som helst tog Lillis ruvningen på största allvar och vi oroades när tiden gått ut och han inte gav upp som de brukar göra. Isabell åkte runt och kikade nyfiket in i de andra holkarna. Stackare… när de äntligen fått ägg efter alla år som han inte vågat para henne. Nu nästan slarvade han med födointaget… hellegod, han ville så gärna.

När jag lyfte honom ur holken och avlägsnade ägget var det som om ansvaret släppte. Nu kan paret ägna sig åt varann istället och njuta lite av friheten. Hoppas de får ny inspiration när de kommer ut i frisk luft och sol.