De första risfågelbebisarna kläcktes idag i holk 2. Vansinnigt söta miniatyrpingviner - ja, precis så ser de ut. Vill dock inte störa med kameran.

Vid holk 7 utspelas däremot ett långdraget triangeldrama. Gule-Fule som, namnet till trots, är vår vackraste risfågelhane har nämligen fått två tjejer på halsen. Dels Orange-Blå som han tycks föredra, dels Rosa-Röd som vaktar den tilltänkta holken. En prekär situation som vi inte kan lösa åt dem.

Gule-Fule är änkling sedan förra våren då hans fru plötsligt låg död i holken. Han avstod från vidare övningar den våren, vilket man kan förstå. Vi har undrat vem han nu skulle fatta tycke för. Och så uppstår detta. Stackare...

Han sitter oftast ihop med Orange-Blå och väntar på att få tillgång till den tomma holken. Ja, HAN får gå in... men inte hon. Det sätter Rosa-Röd stopp för. Hon sitter mest och vaktar ingången och gör fula miner åt alla håll. Läget verkar låst.

Det finns en annan ledig holk, men den verkar inte intressant. Vi har till och med flyttat den för att locka bättre, men... nej. Det ska vara DENNA holken och ingen annan. Vi får helt enkelt se tiden an.

Gule-Fule fick sitt namn för att han som ungfågel tog ovanligt lång tid på sig att färga ut. Han behöll sin murriga beige färg långt inpå hösten. En kille man undvek att få på bild, om jag säger så. Plötsligt satt där den stiligaste kille vi sett... VEM var nu detta...? Jo, minsann... Gule-Fule. Namnet behåller han, det berättar en historia.

Äntligen riktiga skidor... Jesses vad det gick i VM-spåren på Holmenkollen. Ida Ingemarsdotter och Charlotte Kalla var i toppform och fick nu chans att visa det. Kalla var överlägsen och ledde hela sista sträckan på sprintstafetten. Från start till mål. Och ökade dessutom hela tiden - som en jäkla raket! Gastkramande. Puh... nu kan man luta sig tillbaka lite och kolla på SVT:s video.

Husbonden som missade loppet tittar nu istället. Han tuppade av i soffan och fick väckas med ett knippe wasabinötter (iiiisch... starka så att näsan rinner) för att inte missa sevärdheterna.

Sol- och vårväder ute. Tog med Sigrid på solig promenad i skog och mark. I överoptimistiskt rus glömdes handskarna så det fick bli en kortis. Nu sen Ulrik gått bort kan man ta med henne ut och det behöver hon och jag. Hon somnade så nöjt i tv-soffan medan jag slet mitt hår under VM-loppet.

För övrigt är 'gångbanan' igång i Lilla Huset på nytt. Varje dag minst 30 minuter - bara inte när det är spännande skidlopp på TV. Man orkar ju inte hur mycke' träning som helst...hehe. Skämt åsido, så går jag nu mest för att ryggen måste leas upp. Än ligger isen tjock och livsfarlig på vägarna så 'gångbanan' är verkligen en stor tröst.

Friden har lagt sig över Royal Suite där nymferna nu koncentrerar sig på familjebildning. Alla holkar är upptagna. Honor och hanar ruvar i skift - eller tillsammans. På ledig tid äter, badar och relaxar man. Umgås lite till och med. Alla vet nu sin plats och stör ingen annan. Väntan...

Thomas och Sussie fann sig till slut i rangordningen och tog en av de sista holkarna. Men de skulle prompt köra bort åtminstone ett par. Lillis och Isabell som står allra lägst i rang fick därför flytta till den minst åtråvärda holken inne i hörnet.

Klickbara bilder på våra förstfödda från tidigare år

Att Lillis och hans lilla dam efter detta alls lagt ett ägg förvånar. De har hittills inte ens VÅGAT häcka. För ett par år sedan försökte de para sig i stillhet i utevoljären när alla andra låg inne i sina holkar. Men Pappi som då var ’kung’ hörde detta inifrån sin holk blev hemskt upprörd… Han kastade sig ur holken för att komma ut och näpsa sin son mitt i akten. Undra på att denne avstått från vidare övningar…!

Men i år är de en större flock – på sex par. Sigge, Gustaf och Rudolph har tillkommit, ett par kloka herrar i sina bästa åldrar med var sin flicka. Här hade Pappi inget att säga till om så Topsy och han valde tyst sin holk utan att bråka med andra. Det var bara Thomas som trilskades in i det sista.

Lillis är och förblir lillpojken och när ingen tog notis om honom har han tydligen vågat para sig med sin flickvän utan attacker. Jo, vi har sett det med egna ögon. Nu servar vi bara, väntar och håller tummarna.