Engelska från första klass?

Absolut inte, om Horace Engdahl, författare och ledamot av svenska akademien, får råda. Han vänder sig bestämt mot detta glorifierande av det engelska språket som redan har en gynnad ställning i förhållande till andra språk. Han menar att skolan istället borde ges bättre resurser till det svenska skriftspråket.

Folkpartiet som lagt förslaget hänvisar till hjärnforskarna som anser att man lär sig ett nytt språk bättre ju yngre man är. Horace Engdahl menar istället att "Politikerna lyssnat på fel forskare. Det är inte hjärnforskarna som är bäst på språkinlärning, det är lingvisterna som säger att ju mer man lär av sitt eget språk dess lättare kan man ta till sig nya språk."

P1 sände debatten mellan Horace Engdahl och folkpartisten Helena von Schantz. Horace Engdahl argumenterade lugnt och vederhäftigt i detta viktiga ämne.

När von Schantz hänvisade till engelskan som världsspråk klämmer Horace i med "Det finns bara ett världsspråk, och det är översättning."

Det lilla inslaget på åtta minuter är mycket hörvärt för den som är intresserad av ämnet. Här finns många tänkvärda synpunkter som man kanske inte tänker på i första hand. Men Horace verkar kunna sin sak. Lyssna HÄR.

Kan du inte komma hit så vi kan rida ut en sväng! Erbjudandet från vännen med 15 hästar i stallet var schangdobelt, men jag tvärvägrade. "Aldrig i livet! Nej aldrig mer!" Sa jag bestämt. "Jag har ridit för sista gången!" Och så berättade jag om mina sista övningar i den vägen. Jag var väl 35 när min gamla hästkärlek blossade upp på nytt…

Egentligen var jag aldrig någon Ryttarinna. Vågade aldrig ge mig på hindren och lämnade ridskolan till förmån för en 24-årig arbetshäst som jag fick ha som min (se HÄR). Nästa gång deltog jag i töltkurs ledd av tvättäkta viking från Island med skägg och röda knästrumpor. Fastnade förstås för just den häst som var det var något fel med. Har fortfarande en lårkaka som minne från avkastningen på stelfrusen barmark.

 Sista gången till häst var på Byns ridskola, för 25 år sen. Anmälde mig till en nybörjargrupp. Ett tiotal viga, oförskräckta ungar… och jag, iklädd farmors minkpäls - bara det!- sportig jackmodell, men ändå… Vi skrittade runt och barnen utförde balansövningar på hästryggen. Nänänä… inte jag. "Det där klarar jag inte ens på marken", sa jag, vilket var helt sant för jag var stel och otränad redan då. Men jag struttade med ändå i trav och galopp vilket var svårt nog. Skulle ha stannat där…

      (Klicka för större bilder)

Men… man vill inte avvika alltför mycket (det räckte med farmors minkpäls). Så jag hängde med över småhindren. Gick sisådär. Sen kom tre hinder i följd… och där sprack illusionen. På första hindret lutade jag mig för mycket framåt, slog hakan hårt i hästens mankam, kom ur balans och tappade ena stigbygeln! Medan jag förtvivlat letade efter både balans och stigbygel tog hästen på egen hand hinder nummer två. Då hade jag redan börjat glida och det gick inte att stoppa.

Sakta, sakta gled jag således av hästen i slow motion och damp slutligen ned i mitt rätta element, manegens strö. Insåg där och då att jag är en oförbätterlig landkrabba. Det är i marknivå jag hör hemma, får hålla mig på mattan. Det är färdiglekt. Ingen får mig nånsin upp på en häst igen.

Man kan ju älska häsar utan att rida dem, se HÄR.