Det här kunde gått riktigt illa…

Kanariehonan Nils-Georg byggde envetet hela värmeböljan igenom. Kanarier ska helst inte häcka efter midsommar – det är fel säsong för dem. Men när hon nu ändå fick ihop ett snyggt litet bo lät vi henne hållas. Fyra ägg ruvades. Vi armerade det bräckliga bygget med små grenar och ståltråd. Tre ungar kläcktes och lyckan var total. Vi var skeptiska till hållbarheten men kunde inte störa med vidlyftiga arrangemang då N-G låg där hela tiden.

Så hände det som inte fick hända... boet rasade i bottnen och ungarna for i golvet. Hittades av oss – iskalla. Hur länge de legat där vet ingen, men räddningsoperation inleddes. Värmde ungarna i händerna och blåste med het andedräkt. Två rörde sig bra. Flyttning av bomaterial till en stabil bokorg - på samma ställe. Brukar inte fungera, men var värt en chans. Två ungar levde. En död. När boet var på plats placerades ungarna där, nödtorftigt uppvärmda. Nu gällde att få dit Nils-Georg…

Hon återfanns i utevoljären stirrande tomt och likgiltigt framför sig. Hade gett upp. Hennes kära små bebisar fanns inte längre. En kanariehona söker inte upp ungar som fallit ur boet – ”det är inte mina”. Det ska se ut som det var innan, annars finns de inte.

Vi körde in mamma Nils-Georg och pappa Tore i fågelhuset och en rad andra finkar som följde med. Stängde luckorna. Fler finkar satt utanför och ville in, men de klarar sig ett tag om så behövs.           

Sen en orolig väntan. Nils-Georg började strax äta. Åt lite mer. Onödigt noggrant, tyckte jag. Hon skrapade näbbet och tänkte flyga ut igen. Om luckorna varit öppna skulle hon gjort det! Nu fick hon chans att göra sig ett ärende in mot boavdelningen. Satt länge flera meter från boet. Slets mellan instinkt och uppgivenhet. Sen gjorde hon en mycket snabb flygtur in mot platsen för traumat och tillbaka - utan reaktion.

Men… hon hade sett ”något” där under sin snabba rush förbi. Hon tänkte och tänkte… Tyckte väl att något var värt att tittas närmare på. Åkte tillbaka. Satte sig en stund på en gren ovanför boet. Tittade ner i korgen. Lutade sig fram. Tittade noga… ”men, här ligger ju ungarna”. Hoppade ner på kanten, petade på dem – och kröp ner och la sig på dem!

Hellegod… den synen var värd att väntas på! Hjärtat slog frivolter på matte.

Nu behövde ungarna värmas och få igång ämnesomsättningen innan det skulle gå att mata dem. Nils-Georg lämnades åt uppgiften. Luckorna fick vara stängda ett tag till. Tore kom också och inspekterade boet där Nils-Georg låg - och matade henne.

Jag gick och kikade i ett kör, och efter nån timme sågs en matning. Två halsar som sträcktes upp och tiggde… Yes! När allt verkade etablerat öppnades luckorna för övriga finkar. Nu skulle Nils-Georg inte lämna sina ungar för allt smör i Småland. Så skedde inte heller. Hon låg på dem hela natten. Morgonen därpå var krävorna fulla. Allt funkade! Både hon och Tore matade om vartannat. Tore hänger på nätet varje morgon när vi kommer – ivrig efter den färskaste maten.

Traumat inträffade för två dagar sen. Nu går utvecklingen framåt igen. Vi fylls av tacksamhet. Men fågelungar räknas inte förrän de lämnat boet och sitter på pinne. Två veckor kvar av väntan…

De små söta rödfibblorna hämtar sig. När vi grävt upp dem från vägkanten och planterat hemmave´såg de för ledsna ut. Skamfilade, hanterade, lite brutna och så. Blommorna hängde med sina huvuden och såg avsomnade ut. Men nu repar de mod lite till mans. Hellegod. Lyfter sig liksom, trots att de långa stjälkarna ännu ligger böjda. Härliga rödfibblor. Lilla Huset gillar växter som vill själva! Viktigast är att de etablerar sig på platsen så att nästa år blir ett bra rödfibbleår.

Bokslut sommaren 2014: Våren var jättefin, bönderna sådde och trodde på rekordskördar. Nattfrosten fördröjde eller spolierade blomning i vår trädgård. Sen långvarig värme och torka, träden gulnade. Många hann tröska innan regnen, men inte alla… och nu står vatten överallt med ’rekordskördarna’ kvar på åkrarna. Undrar när bönderna kan köra ut och hämta hem det.

Åskan gick oavbrutet tycks det. Sedan 19 maj och framåt. Många och långa åskoväder. Ett riktigt åskår har det varit och många har drabbats i stort som smått. Nossan, bygdens blåa band, har nu stigit upp i trädgårdar hos de med strandtomt. Många fick rekordregn i maj med fyllda källare, andra fick källarna fyllda nu i veckan. Tänk om det finns de som råkade illa ut båda gångerna…  Nog är det väder alltid!

Denna tanten har anlitat både tandläkare och läkare akut i veckan. Ett bryskt slut på sommarlovet! En guldkrona bara lossnade - av en tandpetare! Avböjde erbjudandet om omedelbar utdragning då tiden blev knapp. Medicin skulle hämtas innan apoteket lunchstängde och sen väntade fler ärenden. Tandläkaren fick slipa till det värsta. Utdragning sker i september när jag ändå ska dit. Sen blir det väntan på implantat. Kön är ett år lång.

Sen utbröt rena snurren. Yrsel. Ibland karusell, men mest ’bara’ gungfly. Gissar på känd nackproblematik. Tid hos sjukgymnast 3 september. Axelrullningar enligt tidigare program har inletts på hemmafronten.  En morgon när det susat tillräckligt uppsöktes läkare för säkerhets skull. Provtagning måndag.

Händelsefattigt…? Nähähäedå. 

Lilla Huset är nu med varmkompost. Greenline Master (tål -15 grader) är monterad och utplacerad på lämpligaste plats; ej för soligt, ej för skuggigt och med markkontakt för maskarnas skull. Vi har trädgårdskompost sedan länge men lägger inget hushållsavfall där. När Mastern är inkörd börjar källsortering också. Inga krav från kommunen - än, men ingen kommer undan. Nog ska kostnaden för soptömning kunna sänkas något.

Optimisterna gav sig av på cykeltur, trots hot om regn. "Går det så går det" trumpetade vi glatt. Halvvägs av 1,5-milaturen efter alla stigningar tillstötte ont i tarmen (Crohns). Gallbesvär anslöt, liksom regnet... ingen återvändo. Bara att trampa vidare. I enveten motvind! Regnponchon på försent. Våtvarmt omslag, kan det kallas.

Sensommaren är här. Blommorna som glatt oss med sitt överdåd står utblommade och trötta och tappar sitt vissna skräp i gångar och rabatter. Det har också sin tjusning. Kaffeplatsen har flyttat upp på farstun intill ännu kaxiga tagetesen. Trots att klematisen har hunnit klättra ända upp i nya uteplatsspaljén. Nu är tiden för solregn - dagarna i ända, tycks det.

Inspirationen tog fart när vi såg de härliga lådorna på Maxi häromdagen. Husbonden klöv och sågade till ribbor, mätte och stod i. Pustade ett tag över att problem tillstött, varpå jag kontrade med "övning ger färdighet"... och si, där blev det två lådor färdiga. Helläckra, stabila, användbara! Vill ha fler, vill ha fler... Den ena ska vi ha späntved i (tännestecker, säger västgöten), den andra kan nyskördade löken bo i. My God, vad dom blev fina!

Passar på att fota halmbalar och skördeklar spannmål när jag tuffar förbi på återupptagna promenader. Snart är det över och till ända så man måste ha minnesbilder att suga på till vintern. Alpackorna på stora rundan har fått fyra föl och gömmer dem vaksamt i flocken. En och annan blommande ljungtorva passeras också, men mobilkameran är inte så bra till just ljung. Västergötlands landskapsblomma. Ensamma blåklockor ser så ledsamma ut i sin skira elegans. Har man sett den sista för i år?

Rödfibblorna som växer så frodigt i vägkantsgruset vid stora vägen har vi kastat våra ögon på i ett par år nu. I dag for vi dit och grävde upp några. Hoppas de acklimatiserar sig här. De är så tufsigt tuffa och granna.

Trodde sista svalbilden var tagen för i år, men när en svag (men dock) regnbåge lyste i fonden åkte kameran fram... igen.

För övrigt samlas och skrivs det lite om Husbondens släkthistoria på lediga stunder. Släktkrönika blir det inte (!)... för många tappade trådar där. Men det får finnas lite fakta till alla fina bilder som hittades i gömmorna förra året.

Här kan vi snacka om grodperspektiv på fågelperspektivet, hehe. Man hamnar alltid i underläge mot svalorna, lufthavets verkliga akrobater. Stämningen de där dagarna när det händer, att t.ex 82 svalor samlas på hustaket med sina flygövningar blir alltid så magisk. De tar över hela tillvaron. Inte bara luftrummet. De är överallt. Flyger ut, kommer tillbaka, landar, kvittrar sitt typiska kvitter med knorr på slutet. Man kan inte sluta titta. Och ganska oskygga är de också vid såna tillfällen. Tror jag det... högt däruppe!

Utöver filmen i förra inlägget blev det en del bilder också. Har redigerat, förkastat, lagt ut på facebook - både på min sida och en som heter Vi som älskar fåglar. Den sistnämnda rekommenderas för alla som älskar fåglar. Fantastiska bilder på våra bevingade vänner tagna av fantastiska fågelfotografer. Stundtals får man komplex för oftast är det totalt felfria bilder med hög skärpa. Inget man kan skryta med här, men här kommer en kvalkad med Lilla Husets svalor, anno 2014, som jag gärna delar med mig av.

Det var änna lite svettigt att få till den här filmen med 82 svalor på taket. Lite knepigt med svalfilmning... 1) man måste passa på när de är där, 2) de är små och 3) det går fort. Hur som helst är det en upplevelse när de är här. Man kan liksom inte ta ögonen från dem. Mest ladusvalor den här gången och några hussvalor.

Absoluta favoriter här är ungarna på tråden som tigger, matas, gnabbas och följer föräldrarna i skyn med parallella huvudrörelser. De är bara för goa.

Sköna juveler! Trion i grodbaletten påminner om konstsim, det är bara näsklämman som fattas. Men som vanligt är djuren vida överlägsna människan – de behöver ingen klämma. Kan själv!

Fick en av grodorna, den stående, av Väninnan som tröstegåva för utståndna infektioner i sommar   . Underbar present - och så rätt! Lite bekant dessutom. Hade nämligen redan beundrat dem i butiken och tänkt, och tänkt… vilken skulle jag ta. Ett hastigt avbrott och köpet blev aldrig av. Presenten blev ett startskott...

När jag nu visste vilka trevliga kompisar den grodan lämnat var det inget att tveka på… Inga djur ska leva ensamma! Det var bara att åka till butiken och skaffa hem resten också.

Såå läckra. Härliga färger, härlig lyster. De gyllne ’naglarna’ är pricken över i. Obetalbara poser. Åsså minerna! Blir så glad var gång jag ser dem. Man kan sitta länge och titta. Verklig klass på den serien!

Arrangemanget runt om lever dock inte upp till stilen. Måste nu hitta nåt som gör dem rättvisa. En spegel under kanske…

Vi reste mot soluppgången och hem med fullmånen som sällskap. Resan mot solen blev en resa bakåt i tiden. Spännande och berikande att följa med Husbonden på minnestripp. Att han var född och uppväxt i Kolmårdsskogarna visste jag. Och med ett förflutet från några marmorbrott… men att bygdens månghundraåriga gruv- och marmorbrottshistoria var så inpå knutarna – och överallt - visste varken han eller jag. Det var farbroderns förtjänst att vi tittade in på Koppartorps Gruvmuseum med Storgruvan från 1776. Efter detta vill man gräva ner sig i traktens gruvhistoria på riktigt.

Första anhalten var Nävekvarns hamn där farbrodern campar med frugan. De erbjöd sig generöst att guida till mor- och farföräldrarnas gamla boplatser som Husbonden förr bara hört berättas om. Farfar och farmors bostad i Skyrshyttsstugan är en tungvrickare i familjehistorien. Nu lika svåruttalad, men en verklighet.

Gruvmuseets tavla med hur många gruvor, hyttor och brott som helst under 600 år var en ögonöppnare. Och Husbondens förfäder har levt i denna genuina arbetarmiljö, involverade i verksamheter på olika sätt. Berg och skog vart man såg, men luftigt tack vare närheten till Bråvikens vatten.

Vi passerade Bistaberget en lodrät klippvägg, känd bland bergsklättrare. Och ännu ett minst lika stort berg, Simonsberget, nu naturreservat. Att Husbonden bott intill Dammtorpsberget med 74 m.ö.h kände han inte till. Han var ju liten när familjen flyttade till nästa marmorbrott.

Vi är nu fyllda med namn som Koppartorps Bergslag, Tuna Bergslag, Dammtorps Bergslag. Vi besökte allt vi tidigare bara sett genom Google Maps: Tunabergs skola där Husbonden gick sina två första skolår, Tunabergs kyrka där brodern gifte sig, pensionärshemmet i Tunaberg där morföräldrarna bodde på äldre dar, Buskhyttans Sågverk där morfar jobbade. Och lilla parstugan Segelhult där föräldrarna bodde i ena halvan med tre barn och ett fjärde på väg medan nya huset Ängby byggdes – på fritiden… Man blir imponerad av all entusiasm, framtidstro och slit.

När gruvdammet borstats av axlarna besöktes brorsdotter Carro med familj i nybyggt hus i Järna där fler släktingar mötte upp. Sen raka spåret hemåt där natten mötte oss på vägen. Fulla av intryck snattrade vi oavbrutet tills viss heshet inträdde. Fullmånen visade vägen när regnet upphört och jag kan inte låta bli att testa mobilkamerans ännu ej kända gränser. Lite lättja också kanske…

Uppstigning 3.40, avfärd 5.30, åter hemma 22.30 Vicken da’… Man är rätt mör. Med tiden ska alla pusselbitarna sammanfogas till ett fint album till gagn för Dotera.