Det här kunde gått riktigt illa…

Kanariehonan Nils-Georg byggde envetet hela värmeböljan igenom. Kanarier ska helst inte häcka efter midsommar – det är fel säsong för dem. Men när hon nu ändå fick ihop ett snyggt litet bo lät vi henne hållas. Fyra ägg ruvades. Vi armerade det bräckliga bygget med små grenar och ståltråd. Tre ungar kläcktes och lyckan var total. Vi var skeptiska till hållbarheten men kunde inte störa med vidlyftiga arrangemang då N-G låg där hela tiden.

Så hände det som inte fick hända... boet rasade i bottnen och ungarna for i golvet. Hittades av oss – iskalla. Hur länge de legat där vet ingen, men räddningsoperation inleddes. Värmde ungarna i händerna och blåste med het andedräkt. Två rörde sig bra. Flyttning av bomaterial till en stabil bokorg - på samma ställe. Brukar inte fungera, men var värt en chans. Två ungar levde. En död. När boet var på plats placerades ungarna där, nödtorftigt uppvärmda. Nu gällde att få dit Nils-Georg…

Hon återfanns i utevoljären stirrande tomt och likgiltigt framför sig. Hade gett upp. Hennes kära små bebisar fanns inte längre. En kanariehona söker inte upp ungar som fallit ur boet – ”det är inte mina”. Det ska se ut som det var innan, annars finns de inte.

Vi körde in mamma Nils-Georg och pappa Tore i fågelhuset och en rad andra finkar som följde med. Stängde luckorna. Fler finkar satt utanför och ville in, men de klarar sig ett tag om så behövs.           

Sen en orolig väntan. Nils-Georg började strax äta. Åt lite mer. Onödigt noggrant, tyckte jag. Hon skrapade näbbet och tänkte flyga ut igen. Om luckorna varit öppna skulle hon gjort det! Nu fick hon chans att göra sig ett ärende in mot boavdelningen. Satt länge flera meter från boet. Slets mellan instinkt och uppgivenhet. Sen gjorde hon en mycket snabb flygtur in mot platsen för traumat och tillbaka - utan reaktion.

Men… hon hade sett ”något” där under sin snabba rush förbi. Hon tänkte och tänkte… Tyckte väl att något var värt att tittas närmare på. Åkte tillbaka. Satte sig en stund på en gren ovanför boet. Tittade ner i korgen. Lutade sig fram. Tittade noga… ”men, här ligger ju ungarna”. Hoppade ner på kanten, petade på dem – och kröp ner och la sig på dem!

Hellegod… den synen var värd att väntas på! Hjärtat slog frivolter på matte.

Nu behövde ungarna värmas och få igång ämnesomsättningen innan det skulle gå att mata dem. Nils-Georg lämnades åt uppgiften. Luckorna fick vara stängda ett tag till. Tore kom också och inspekterade boet där Nils-Georg låg - och matade henne.

Jag gick och kikade i ett kör, och efter nån timme sågs en matning. Två halsar som sträcktes upp och tiggde… Yes! När allt verkade etablerat öppnades luckorna för övriga finkar. Nu skulle Nils-Georg inte lämna sina ungar för allt smör i Småland. Så skedde inte heller. Hon låg på dem hela natten. Morgonen därpå var krävorna fulla. Allt funkade! Både hon och Tore matade om vartannat. Tore hänger på nätet varje morgon när vi kommer – ivrig efter den färskaste maten.

Traumat inträffade för två dagar sen. Nu går utvecklingen framåt igen. Vi fylls av tacksamhet. Men fågelungar räknas inte förrän de lämnat boet och sitter på pinne. Två veckor kvar av väntan…

 

Berit E

26 augusti 2014 00:16

Kära nån, ett sånt drama!! Huvaligen.
En förfärlig upplevelse, för alla inblandade, både de med armar och de med vingar.
Tänk att ni klarade att hjälpa nästan alla tillbaks till det liv och den vardag de var ämnade till. Underbart.
Det är alltid så fint att läsa dina beskrivningar av fåglarnas liv och leverne.

Jag är förresten säker på att rödfibblorna också klarar livhanken.
(Men balsaminerna - inte ett enda frö har grott!)

http://kasperian2.blogspot.se

Margus

26 augusti 2014 10:01

Ja, man hade en klump i halsen under hela väntetiden - från upptäckt till räddning. Men... så tråkigt med balsaminerna. Hörde nyligen nåt om att de vill ha näringsrik jord (som nässlor e.dyl) lite odlad jord liksom. Tänkte på dig med din naturtomt, att det kanske inte var perfekta förutsättningar. Har du fröer kvar, kan du testa med stratifiering och sådd i god jord. Bara för etableringen. Har du fröer kvar eller vill du ha fler? Skam den som ger sig, hehe.

 

Carola

26 augusti 2014 12:28

Jösses vilken händelse och lyckan när mamma fågel fick tillbaka sina ungar :) Djuren behöver vår hjälp ibland och sån lycka för er alla!
Min hona Madicken ligger nu på 3 ägg. Första gång för både henne och mej :)
Tips på foder eller tillskott tar jag tacksamt emot.
Håller tummarna för fågelfamiljen nu!
/Nybliven kanarieägare

Margus

26 augusti 2014 15:57

Tack för kommentaren Carola!
Enklast är att se till att hackat hårdkokt ägg finns för uppmatning. Ständigt. Vi har också funnit att vanliga gröna ärter, såna man köper frysta, älskas och används till barnen. Vi tinar dem i varmt vatten, häller av och mosar lätt. Uppblötta fröer (vanliga blandningen), som lagts i kokhett vatten dagen innan serveras väl sköljda. Vi sköljer i varmt vatten och kramar ur i handduk och självklart får svalna lätt före servering.
Vi har funnit att det som sköljs i varmt vatten torkar snabbare och inte står fuktigt och surnar. Detta används också till uppmatning när ungarna är någon vecka. Fåglarna älskar det o uppblötta fröer har börjat frige nyttiga ämnen till groning. En liten snabbväg istället för att gro fröer om man inte vill göra det.

 

skogsfun på dal

26 augusti 2014 22:41

Vilken rörande berättelse och vad man får lära sig mycket om pippisar här hos dig. Undrar vad det gröna i skålen är...

http://barasaras.bloggplatsen.se

Margus

26 augusti 2014 23:43

Ja, det är så hjärtenupande så det är inte klokt. Och när man har ansvar för de små liven är det ett trauma för oss också, tills allt har gått vägen...
Det gröna är vanliga gröna ärter - såna som man köper frysta. Vi har funnit att de älskar detta och matar barna med det också - och då är det väl rätt. De brukar veta :-)

 

Carola

28 augusti 2014 22:33

Tack för alla fina "mattips" Margus :)
Nu återstår att se om det blir några lill pluttar ... egentligen vill jag inte ha fler men blir det några så får de stanna. La märke till att det inte har varit fågelsång i buren idag.. är det för att lilla Madicken ligger på ägg som de inte vill störa :)
Hur går det med era små då? Jag skulle vilja ha en vit kanarie också men det får väl bli en annan gång.

Margus

29 augusti 2014 22:45

Hoppas att du får glädje att uppleva bebisar - det är ändå nåt visst. Även om skaran ökas på. Att behålla egenuppfödda är speciellt, man knyter band :-)
Jodå, än går det vägen. Ungarna växer. Mor och far hjälps åt, men kan nu ägna sig åt lite vid sidan om. Måste inte ligga på dem hela tiden - de håller värmen själva nu.

 

Väninnan

29 augusti 2014 19:11

Jag har med egna ögon sett hur livet i fågelhuset framskrider. Två små gap som stack upp bland stickor och strån. Med den menyn förstår man att de ständigt väntar på mat. Nu var det så att Mor och Far hade tagit en liten, liten paus men var inte långt borta. Måtte nu allt bli till det bästa efter en stor dramatik både för folk och fjäderfä.

Margus

29 augusti 2014 22:48

Ja, de utvecklas för varje dag nu. Hoppas, hoppas... säker är man inte förrän de hoppar ut och visar att de är helt ok.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...