Äntligen kan man ta lite bilder hos fåglarna igen. Jag vägrar fotografera före städningen. Det som inte ser så lortigt ut i verkligheten blir alltid mycket värre på bild. Men efter städningen i förra veckan frossar vi i bilder igen. Första omgången kanarieungar (16 st) äter själva och roar sig kungligt om dagarna tillsammans med måsfink- (5) och sebrafinkungar (7). Här serveras morgonmålet: uppmatningsfoder av äggpulver, uppblötta fröer, grönsaker och hackat kokt ägg (vitaminiserat och kalkat). Utöver detta även vanliga fröer förstås. (klickbara bilder)

På bilderna ovan syns såväl äldre kanarier och första kullens ungar tillsammans. Man ser nu ingen skillnad i ålder på dem.

Nacka kollar Gulans nya rede... "finns något att mata här?". Gulan har ruvat ett bra tag och kanske är det dags nu. Pricken uppvaktar Tuvalisa mitt i frukosten. "Visst hinner vi med ett litet nyp mellan tuggorna...". Tuva har duktiga ungar i boet och hon börjar kanske förbereda sig för nästa kull.

Inte är hö det första man tänker på när det gäller fåglar. Hö har man till marsvin, kaniner och hästar. Men hö innehåller massor med fröer i torkade fröstänglar och timotejkolvar och är jättekul för fåglarna. Ja, de äter även de gröna bladen, risfåglar och sebrafinkar bygger bo med de hårdare stråna. Det är kort sagt perfekt. Och räddningen en vinter som denna då man inte kan hämta så mycket annat från naturen.

Vi prövade hö första gången för ett par år sen och det blev verkligen rusning. Vilken sysselsättning för alla nyfikna ungar som drar och sliter och plockar. Mumsigt, tycker de. Och när man har många fåglar tar ett par tussar hö slut på ett par timmar. Mest förtjusta är kanarier och övriga finkar. (klicka för större bilder)

På fråga från Flanören ska jag redogöra lite för hur vår namngivning av ungarna sker. Utseende och kännetecken är grunden för namnen - lättast att komma ihåg;-)

Ibland kan det bli lite galet som med vår avelshona HELMUT. Hon hade liksom en hjälm på huvudet, det blev på engelska 'helmet' och namnet var givet... Helmut. Om vi då vetat att det var en hona skulle namnet kunnat bli Helmi. Men oftast visar sig inte könstillhörigheten förrän ett halvår senare och då är det knepigt att byta. Först kändes det löljigt med en Helmut som ligger på ägg... men nu är det hur naturligt som helst. Man vänjer sig;-)

De som inte har några direkta kännetecken får - om det känns motiverat - namn efter beteendet. Många andra blir utan. De fåglar som behålls får alltid namn. Förstås.

Värst är det med risfåglarna som oftast är exakta kopior av varann. En av våra praktfullare hanar heter t.ex GULE-FULE. Han färgade inte ut förrän efter två år, egendomligt nog. Han hade en gulbeige anstrykning i den grå färgen och man försökte undvika att få honom på bild. Dock gav han fina barn. Han fick händelsevis en gul ring vid märkningen och det gav namnet. Nu är han störst och vackrast av dem alla. Så kan det gå.

Ja, många historier finns bakom namngivningar. Flanören och jag tycks vara samma andas barn för jag minns också namnen Lilja, Rosa och Krona på kvigorna. Och Stjärna.  

Tidningen Fågelhobby kom häromdagen med berättelse om en fasan. En granne kom på besök och tyckte "oj, den där ser precis ut som en kudde hemma hos mormor". Varpå fasanen fick heta just MORMORS KUDDE, förkortat MK;-)

Nu börjar det bli svårt hinna med noteringar om alla ungar som droppar ut. Helmuts alla ungar är ute liksom Whitneys och Grynets. Tre av Gulans är ute men en sladdunge ligger kvar i boet där även Helmut slagit sig ner... och Gulan själv! Där mysligger även de som redan hoppat ut och kommit tillbaka plus Helmuts egna från och till... Vilken röra!

Första kvarten varje morgon går åt till att studera alla nya "fynd". Kännetecken noteras för att veta vem som är vem. Tre enfärgat gula blir lite svåra att identifiera men lilla BLÄSA (bilden) hör till de lätta med sin lilla bläs som hon är ensam om. Sju sebraungar är ute och deras högljudda tiggeri hörs var man än befinner sig. Härligt. (Klickbara bilder)

För varje dag som går ökar foderåtgången och antalet skålar. Det betyder att diskningen också tar längre tid men det är så mysigt sen vi fick extraljus i köksavdelningen. Ingen idé att jäkta, där står man och blaskar och lyssnar efter alla ljud.

Hemarbete behöver vi sällan numera sen vi fick diskställ att lägga upp skålarna i, men i går togs denna kartong (bilden) med dammiga reservskålar in till bostaden för uppfräschning. Vi har gått över till annan typ av skålar och de gamla hade legat länge utan skydd. Nu är de vackra igen och behöver inte längre ligga så tillgängliga.

Mera snö idag. Minst en decimeter. Äntligen plusgrader. Termometern har fått nytt batteri så att vi också kan SE dessa siffror och NJUTA av dem - även om det regnar just nu. Trött av värk, somnade mitt i kvällens damstafett och sov djupt och länge. Det gjorde inget eftersom de ändå inte vann, hehe...;-) Värre sportdåre än så är inte jag.

Något som verkligen piggar upp i fågelhuset numera är denna affisch. En riktigt gammal goding i fågelkretsar, från tidigt 70-tal. Den skapades ursprungligen till en Fågel-Expo i Göteborg och var en av mina första kontakter med den tropiska fågelvärlden.

Min dåvarande arbetskamrat Lars-Åke var mycket aktiv i fågelföreningen och introducerade denna hobby i mitt hjärta. De hade en stor Expo i gamla Dicksonska Biblioteket i Götet och jag var fast direkt. Tänk, att det gick att göra så mycket fint för tamfåglar! Han berättade härliga historier om livet som fågeluppfödare och detta var för alltid rotat i mig.

Så när denna gamla bekanta affisch dök upp vid Fågel-SM i Uddevalla i höstas uppstod nostalgisk glädje. Att den fanns kvar...! Jodå, det hade tryckts massor på det glada 70-talet och den kunde nu återanvändas. Vi fick med oss ett exemplar hem till fågelhuset. (Klickbar bild.)

Inlägg från höstens Fågel-SM finns HÄR och HÄR.

Ett nytt grepp i fågelhuset för i år har givit resultat. Vi prövar "pang-på-rödbetan-metoden" vad gäller ljusökning.  Dvs. öka allt ljus till full dagslängd från 11 till 16 timmar på en gång, istället för att successivt trappa upp ljuset. Ljuset styr mycket av häcklusten - särskilt viktigt för kanarierna.

Normalt kortar man deras dagar under den mörkaste årstiden för att fåglarna ska släppa alla tankar på häckning och verkligen vila. Under midvintern tänds ljuset kl 9 och släcks kl 8.   När häckningstiden närmar sig ökas ljuset för att som max vara tänt 6-22. Under sommardagarna vaknar förstås fåglarna tidigare ändå på grund av ljuset genom fönstren.

Denna nygamla metod skulle visst ge en riktig hormonstorm utan negativa effekter, så vi prövar den. Och lustiga ting har hänt...

Piggy (född 2006) som aldrig förut visat intresse av häckning ruvade fem ägg och matar nu minst fyra ungar tillsammans med Ebbe Grön. Flera honor (som vi trodde) har 'kommit ut' som hanar, de sjunger och friar och deltar i matningar. Det gäller såväl Minnie-Mini och Menjadå som Pannela. Och Loa som hade lagt ner sådan verksamhet vaknade till och häckar nu med Helmut (som alltid varit en hona). Klicka för större bilder.

Så visst har det betytt något. Men 'Tjocka Charlotta' som vilar under redet på bild ovan har inte dragits med i känslostormen. Hon vill bara ha det lugnt och skönt och fräser åt närgångna pojkar. Ja, var och en gör som den vill...

Nu låter kanske detta som att man pressar fåglarna för att krama ur det gottaste, men så är det inte. Vad man vill med detta är att ge dem en chans att genomföra lyckade häckningar - för deras skull. När dom ändå lägger ned så mycket arbete.

Nu går vi till fågelhuset med särskild glädje och nyfikenhet. Flera gånger om dan. Bara för att det är så mysigt att följa familjebildningen. Man tröttnar aldrig på att se nya bebisar.

Idag hoppade Maskots syster Maska ut. En exakt kopia så när som på Maskots vita nos. Tur, det är alltid lättre med kännetecken. Ut kom även Gulans lilla Gulsparv. Hon fann en bra sittplats ovanpå Annagretas bo.

Gulans övriga barn är på G. Helmut har ju slagit sig ner där (tokan) och det inverkar väl. En av ungarna flygövade på bokanten en stund idag. En hisnande upplevelse, för han hoppade genast längst in i boet och gömde sig igen.

Också sebrafinkarna trillar ut en efter en. De är så duktiga, flyger högt upp på grenarna och följer föräldrarna utan vidare besvär. De hoppar också upp till ruvande kanariehonor för att vila ibland.

Det ser kanske löjligt ut med nätram runt bolådorna men vi har funnit att det fungerar mycket bra - särskilt vid kolonihäckning. Kanarier vill gärna ha skydd över sig - men inte tak. Med ramen slipper de många ovälkomna besök av fridstörare, bomaterialet hålls på plats och ungarna trillar inte ut av misstag.

En riktig maskot är han/hon, vår förstfödde i år. Helmuts unge vann racet i tävlan med Gulans barn. De sitter riktigt och stampar av otålighet i bona. I morse när vi hade fullt upp med äggsjuka Pärlvit studsade den lille parveln ut och satt redan på pinne när vi kom. Toksöt och duktig.

Ja, han får heta Maskot för han har vita streck på båda sidor över ögonen, från den vita nosen och bakåt. Aha... vit mask, tänkte jag. Maskot fick han heta. Det passar även på en flicka om så skulle vara. Syskonen sitter ännu kvar i boet men är klart intresserade av omgivningen, nu dröjer det inte länge. (Klickbara bilder)

Helmut, som är hans mamma (trots namnet) har redan börjat se sig om efter annat bo. Hon började inreda på ett ställe men ett gäng måsfinkar tag hand om det. Nu provligger hon Gulans gamla bo - med ungar i. Helfräckt. De är nu så stora att det inte gör nåt om de hoppar. Så gjorde också en av dem idag. Helmut får som hon vill.