- Vad är det med Pärlvit...?

När vi kom ut till fågelhuset i går morse satt vår lilla vackra nymfa på golvet och knep med ögonen. Värpnöd, anade vi - det är ju häckningsbestyr. Fram med sjukbur och värmelampa ('gresalampan'). Värme är modell 1A vid hängighet i allmänhet, och värpnöd i synnerhet.

Värpnöd uppstår ibland på grund av kramp i äggledaren och då är det bråttom. Det kan sluta med döden så man chansar inte. Värme verkar muskelavslappnande och infraröda strålar värmer på djupet. Ljummen matolja runt kloaken underlättar.

Infångandet gick lätt. Och nästan lika lätt med maken Rudolph, nymfpar är tajta och vill vara tillsammans vad som än händer. Vi kände ägget därinne i buken. Båda placerades i sjukbur med infraröd lampa för ett dygn och Pärlvit sökte genast upp värmen.  

Revirstriderna i Royal Suite är som intensivast. Tre holkar har 'hyreskontrakt', men lika många återstår. Pärlvit och Rudolph har länge hållit stånd mot Thomas och tycks gå segrande ur maktkampen om 'sin' holk. För att inte äventyra den under sjukhusvistelsen täckte vi ingångshålet i 'operation rädda holken'.

Sent på kvällen hade Pärlvit fått ut ägget (se bild ovan) och mådde prima igen. På morgonen fick de åter komma in till flocken och holken avtäcktes. De flög direkt dit för att kolla att den fortfarande var ledig, hellegod... gissa om de oroat sig för den. De visste ju inte att vi hade 'låst dörren' åt dem.

Nu bevakas holken igen medan Thomas och Sussie gör sina framstötar. Lustigt hur paret jobbar tillsammans. Men Thomas har äntligen börjat vekna lite och kika på objekt nummer två i hörnet. Varför bråka när man kan ta ett hus som är ledigt, kan man tycka. Men det handlar ju inte bara om tak över huvudet, utan även om rang och status. 

Maktkamp och revirhävdande pågår i Royal Suite där nymfholkarna kommit upp. Sigge och Isadora valde bostad direkt och den vaktas med näbbar och klor. Sigge är smart, han sitter mest inne i den - säkrast så - tills resten är klara med sina val. Inte dumt alltså.

Pappi och Topsy var också snabba. Gustaf och Rudolph sitter standby uppe på var sina holkar och markerar. Lillis och Isabell har valt en som de nog inte ska använda, det gamla paret har ju aldrig kommit till häckning.

Den sista holken är tom. Kanske har den en sämre plats? Thomas och Sussie verkar väldigt vilsna, frågan är om de till slut tar den överblivna. Eller om vi måste flytta den... dock inget man tar till innan de andra etablerat sig. Det kan störa hela flocken. Hmmm...

Risfåglarna har byggt i sina holkar, både de grå inne hos kanarierna och de vita hos nymferna. Här uträttas storverk varje dag trots köldnäpp på utsidan. Minus 15 två nätter å rad. Både rygg och knän knakar i kylan, men mina vårkänslor består... ännu.

Viss maktkamp följde även hos marsvinen. Det tog två dygn efter hopflyttningen innan 'värsta krisen' släppte, nu stortrivs de. Tanterna höll på integriteten in i det sista. Alice låg som en vakthund vid ett hörn och gjorde små utfall varpå flickorna storskrikande rusade in i de små husen.

Nyfikenheten tog dock överhand. Efter tio minuter var tjejerna ute och spatserade igen, strök så nära Alice de vågade... Nu har hon gett upp och man kan se dem ligga intill varann. Tanterna är märkbart uppiggade, det händer ju nåt. Alla har fått bättre aptit.

Vilka härligt sociala djur marsvin är, de är skapta för flockliv. Vänliga, glada och signalsäkra. Inga djur (eller fåglar) bör leva ensamma. Människan kan aldrig ersätta sällskapet av en artfrände! Att få se och uppleva det sociala spelet mellan dem är nöje nog.

Fåglar, fåglar, fåglar... vad annat ska en blogg med detta namn handla om. Gårdagen ägnades åt att hämta tallgrenar och enbuskar till fågelhuset. Mycket pyssel med insättningen - och där är rena oasen nu.  Mängder av finfina filmklipp fanns att ta hand om. Ikväll blev filmen klar, tyvärr filmad innan vi satte in allt det gröna. Men fåglarna bjuder istället på sig själva och sången står högt i tak.

Invigningen av årets häckningssäsong drog som väntat stora skaror. Ingen ville missa detta evenemang. De nya bostäder som utlovats kom på plats under stort tjatter och köbildning. Alla skulle kika in i gemaken, pröva inflygning, kolla läget, insynsskydd, konkurrens samt väga för och emot.

Några var ivrigare än andra, en del målmedvetet bestämda. Brynja gjorde sitt val direkt och for som en skottspole med byggmaterial. Ve den sebrafink som satt ivägen... bort med dig - här ska JAG bo. Piggy hörde också till de resoluta. Robin provlåg lite här och var och funderar väl kanske än.

Det var en ren fröjd att se hur glada kanarierna blev över sina små hus. Drillarna steg högt i taket när hanarna möttes i sångdueller. Åh, vad de hade längtat. Flätade bokorgar, våra hemmagjorda specialare med nätram, små trälådor samt risfågelholkar... allt åkte upp på en gång.

Kanarierna är som sagt ivrigast, det är deras säsong. Sebra- och måsfinkar är lika kvicka i starten - för dem är alla årstider säsong. Risfåglarna är lite senare, men nyfikenheten steg såpass att de ändå tittade in i sina små hus.

Till sist letade jag upp en tinad fläck med mossa ute på berget för att lägga in, vilket ökade intresset kolossalt. Ändå hade de både hö, kokosfibrer och hundhår att tillgå. Men mossa... det är vårt liv det, säger pippisarna. Nu är det igång...

Så har vi då äntligen lämnat de sista ungarna från förra året. Roligt är det inte, men ett måste för att få plats med förhoppningsvis nya generationer. Usch, ett tungt ok som vilat på våra axlar. Nu kan vi istället glädja oss åt att göra det så trevligt vi kan för våra stamfåglar. Städning väntar före häckningsbestyren.

Ester har tjyvstartat i en grop på golvet där hon ligger pall. Hoppas hon blir glad åt bokorgar istället. Ännu en hona har byggt ett vackert bo i ett hörn - även det på golvet. Kanarier vill komma igång fort på nyåret. En annan ung bostadssökande letar nära taket (bild t.v.) Här får vi sätta en bokorg förstås...

Många av våra gamla trotjänare är kvar som t.ex duktiga älskade Tuvalisa och Piraten som aldrig deltar i häckningarna utan bara åker snålskjuts m.fl Stammen har utökats till drygt 40 individer i kanarieavdelningen varav åtta inte deltar i aveln - de bara är.

Några gamla favoriter lever kvar genom de unga vi sparat på t.ex. 'nya Helmut' på bild ovan. Helmut var en duktig avelshona som gick bort i somras, men vi fann en kopia bland årets kullar. Hon stannar bara därför, man måste ju gå på känslan också...

Nya lessonflickan har fått uddapojken Totte till sig och verkar mäkta upplivad av detta. Han får nu lära henne alla rutiner som hör till detta fågelhus, som t.ex att äta torkade fikon som hon inte vågade prova på egen hand. Den övriga lessonflocken älskar fikonen och kan knappt bärga sig tills vi är färdiga med morgonbestyren.

Tänkte att hon ska få heta Gertrude, för hon kommer från Holland. Det känns nästan som om dom heter så där...

I morgon samlar vi ihop fjolårets kanarieungar för leverans. Åhhh, alla dessa vackra färger...! Ja, vi behåller ju ett drygt dussin vackra själva, men några måste åka vidare ut i världen. Det är den sista gruppen som reser. Sen har vi 'nästan', hunnit ikapp förseningen som min förbaskade ansiktsförlamning ställde till med.

Flörtis brukar sätta sig i mitt hår och får stanna bara därför...

Kolla in Brynhildes ögonbryn, längst t h.

Stilen vid apelsinslurpandet varierar

Det brådskar nu, för kanarierna inleder sin häckningssäsong. Vi har successivt ökat ljuset därinne och både sången och pulsarna stiger. Honorna letar boplatser med byggmaterial i näbbet ivrigt uppvaktade av pojkarna. Jag var bara tvungen att fota några för att ha lite minnen.

     Klickbara bilder

Färgerna varierar verkligen och vi har högst privata namn på färgerna. Neon-lime kallar vi de grön-och-lime-brokiga som nästan är självlysande i visst ljus. Robin, den kraftigt orangea längst ned ÄR faktiskt precis så orange - inget fix med bilden. Till höger om den sitter en med vad vi kallar vaniljbrokig.

Nä, vi har bara vanliga 'bonn-kanarier' som jag kallar dem, vi fixar inte alla konstiga utställningsvarianter med virvlar i fjädrarna, ögon som knappt syns eller extremt långa halsar.

Nu blev jag visst sen igen... Har ju lovat mig själv att skriva inlägg tidigare på dagen, för jag är för trött så här sent. Attans. Svårt med ränder som aldrig går ur.

Snärjig dag i går. Levererade risfåglar och ett par nymfer till zoohandeln. Inget man gärna tänker på, det är ens små älsklingar allihop. Men en nymfa blev glad, och stannar hos oss till vidare. Glädjestrålande flög han/hon tillbaka till flocken i Royal Suite och välkomnades av kompisarna. En vanställd tå (skada eller från födseln?) var räddningen;-) Den hindrar inte livet ett dugg, men fågeln kan ej säljas till zoobranschen - däremot privat om nån spekulant dyker upp.

Dagens affärer gick nog inte med vinst, vi fyllde samtidigt på lagret med foder och grus. Bilen var mer fullastad hem än bort. Och vi som egentligen ska sluta med lessons sparvpapegojor kom hem med en ny hona. Klokt eller? Jo, en liten kvarbliven Totte måste ha sällskap - ingen fågel ska vara ensam. Hela lessonflocken blev idel öron när nya lilla Tultan visslade "här är jag, finns det några lesson här..?"  "JAA, här är vi" skrek flocken i kör. Hon har nu full koll åt deras håll, medan hon vilar ut efter flytten. (Klickbara bilder)

Även på hästfronten skedde förnyelse, resan medförde också två nya "föl"... förlåt, jag menar marsvinsflickor. Marsvinen är mina "hästar" eftersom de påminner så mycket om sådana. Raringarna är inte många veckor gamla och riktigt trevliga, lätthanterade och sociala redan från början. Virveltyp, denna gång.

Nu bekantar de sig med nya hemmet och maten en tid, sen kan de flytta in till Bibbi och Alice som blivit rätt tantiga och behöver piggas upp. Tyvärr har vi haft några frånfall och färre än tre marsvin ska man inte ha, menar jag. Nu visslar de till varann då och då - tanterna och flickorna. Presentationen är inledd.

Har lärt mig att ha mobilen på under färd - ifall, ifall… ja, eventuella olyckor förstås, men även för att snabbt kunna fota vilda djur och sällsynta fåglar. Idag var det mest typiskt slättlandskap som passerades – Västgötaslätten i januariluft med blek vintersol som inte riktigt nådde fram. (Klickbara bilder)

Dagen blev till en liten mobilkameratest (måste ju lära mig nån gång). Fipplar ännu med knapparna och velar hit och dit, men är grymt imponerad över bildernas ljusstyrka. Hälsade på hos barndomsvännerna vid Vänerkusten för att överlämna vår gamla luftvärmepump och några beställda risfåglar.

Samt för lite skvaller mellan åtta ögon… nåja, hmm… med alla hundar inräknade blev det inte mindre än 22 ögon. Våra pensionärer Ulrik och Sigrid var på utflykt med ’ålderdomshemmet’ och fick upplevelser utöver det vanliga med fyra välartade ’whippar’ och Stor Vild Valp (magyar agar). Mest genom nät men i alla fall... man släpper inte ihop en värkbruten 110-åring med främmande flock i hemmarevir.

Kunde liksom inte få nog av supergod kycklinggryta och aptiten ökar ju i trevligt sällskap. Kollade även på Herrns senaste hantverksarbeten i garaget – han är såå duktig – kolla grinden med tinnar och torn. De nyanlända risfåglarna fick äntligen pusta ut i nytt hem efter lång färd. För dem väntar en sommar i nybyggd härlig voljär, vilken redan rymmer flera skyddslingar från oss.

Särskilt trevligt var att återse nymfpojken Mellis med flickvän. Bilden på dem motsvarar vad kameraögat såg genom EN nätmaska inte större 2-1 cm…! Utan zoom. Imponerad av den mobilkameran (Sony Ericsson, Walkman 595).