Knotten svärmar över gräsmattan i skuggan och påskaftonen bjöd på den första riktigt härliga VÅR-dagen, ja... det var riktigt ljummet. Vi satt på vårverandan och slöade en stund med nakna fötter mot plankgolvet - för första gången i år! Något jag helt nyligen inte trott skulle vara möjligt. Trädgårdens sista förskrämda snöhög av minimal storlek ligger inne i häcken och skäms, dit Husbonden förpassat den och nu går vi framåt.

Vi slog upp portarna till fåglarnas utevoljärer redan i går och när ett strilande ljummet vårregn bröt ut befann sig fem nymfer på marken tätt intill varann. De bredde genast ut sina vingar för att släppa fukten inpå bara skinnet och plötsligt låg de i kollektiv hög och skruvade och vände på sig. Det såg för härligt ut. Gissa om de blev nöjda. (Klickbara bilder.)

Idag har de i gengäld lapat sol i stilla poser och med slutna ögon. De gör precis som vi... slappar i solen och bara tar in. Första djärva nymfungen gick ut på egen hand och satt ute hela dagen och bara njöt. Kanarier och övriga finkar har flugit fram och åter i friska luften och sjungit att "nu begynner vårt jubelår".

Själv vill jag nästan säga att 1:a april är min nyårsdag. Genom åren har det mer och mer stått klart att man på nåt sätt lever upp just nu. Det är denna tiden som räknas. Januari till mars är bara en enda lång transportsträcka. Bilarna har bytt från pjäxor till joggingskor och livet är bara underbart.

Ärlan som kom så himla tidigt i år har äntligen fått hem sin fru också och de vistas på exakt samma ställen som tidigare år. Idag jobbades det med inredning.

Lilla Huset önskar alla bloggbesökare en riktigt GLAD PÅSK med denna för dagen uthoppade "kanariekyckling" med helt genuin och för ändamålet särdeles lämplig färg.

Rumpelösa Rut var en direkt orsak till att vi hämtade mossa till fåglarna - just idag. "Någon" har nämligen ryckt stjärtfjädrarna från flera kanariebarn. Ve den skyldige!

Nå... sånt där händer när de studsar omkring och busar med varandra, och det är ju inget allvarligt. Fjädrar växer alltid ut. Men iallafall... så var det lite för många ungar som "drabbades". De hade ju stjärtar när de lämnade bona!

Genast skyllde vi "som vanligt" i tur och ordning på sebrafinkarna, måsfinkarna eller risfåglarna. Men plötsligt fick vi se kanariepappan Ebbe Grön i färd med att dra onödigt burdust i en unges vinge! Va!!!

Nä nu... Mossa hade redan varit på tal och vi hoppades innerligt att tjälen släppt så vi kunde få loss lite av den varan. Fort iväg till Parken. Skottkärran följde med och... yes. Mossan släppte på några ställen. Fort in i fågelhuset med räddningen. Och resultatet framgår av filmen i förra inlägget. Det var hett efterlängtat.

Snart ska de få komma ut om dagarna också och då har de inte tid med såna dumheter. Vi ska bara inspektera voljärerna så att inga glipor finns efter vinterns härjningar. Nätet har släppt på ett ställe, det vet vi och det får lagas. Men sen...

Detta bedårande sebrafinkpar fick idag flytta till reservburen där nymferna Pärlvit och Rudolf kläckt fram en unge i holken och de glada kanarieflickorna Orange, Rosa och Nacki kamperar.

Klicka för större bilder.

Sebraparet har lyckligen fött upp ett gäng på fyra vita ungar (tre av dem t.h.) och började just samla sig för nästa kull. Så långt allt frid och fröjd, men… VAR gjorde dom detta? Jo, dom trängde sig in till kanariehonan Grynet och hennes unge. Bara flyttade in med dunder och brak, möblerade med stickor och strån och gjorde sig hemmastadda. Kul… men, det var nåt fel på den där bilden… Bodde det inte nån annan där…? Jo, Grynet!

Alltså… av alla andra bokorgar och reden i hela voljären valde de ett som redan var bebott. Så fräcka kan sebrafinkarna vara. Dom bara dundrar på… flytta på dig, här ska vi bo. Att stoppa dem går inte utan dygnetrunt-jour för de är både envisa och energiska. Och har dom bestämt sig så har dom. Och vad händer med dom som gör så här…? Jo, iväg till reservburen.

-----------------

En sån där flyttning drabbade astrildpojkarna förra året, när de fick för sig att ruva en grupp STORA kanarieägg (för deras storlek alltså). Deras honor har dött ut och det är svårt att få tag i nya, men häcklusten har de ändå. Fast det går inte an att ta över andras bon, det gör det inte.

Hittills i år har de inte gjort om den bedriften, men de bygger och donar inne i eget korgrede som de inrett med de allra silkigaste dunen. Där ligger de och myser, tre pojkar tillsammans, och låtsas häcka. Är man så diskret och låter andra vara i fred får man stanna i kvar flocken.

Klicka för större bilder.

Årets första risfågelbebisar har kommit ut. Först kom den ena och han fick vänta en hel vecka på sin kompis från grannholken. Två ungar hos de grå risfåglarna hittills, det är allt. Hos de vita väntas några fler. Spelar roll…? Man blir så himla glad åt varje litet nytt liv. Kanarierna som fick 16 ungar i första omgången kan man inte klaga på, och nu ligger tio honor på ägg och/eller ungar.

Risfåglarna har det gått sämre för. Kanske beror det på vintern? Skillnaden mot fjolåret med 70 ungar är avsevärd. Förra året hade vi alla holkar bebodda och fyra-åtta ungar i varje holk. Nu är inte ens alla holkar upptagna och i de som är det finns bara en unge i varje holk, trots flera ägg.

Oss gör det inget, man kan ju inte ha ’nybörjartur’ varje år;-). Om det beror på vintern bör häcklusten öka efterhand. Enda problemet med det är ju att häckningssäsongen kan blir mer utdragen när de väl kommer till skott.

Klicka för större bilder.

Brynja är en av de honor från förra årets uppfödning som vi hoppats mycket på. Hon var den som först la sig på ägg i år, slog på stort med fem ägg, men misslyckades tyvärr. Hon lurade oss ett tag och såg ut som om hon matade ungar i boet, men till slut gav hon upp. Det är alltid lika trist när det misslyckas för dem. Men hon tog en liten paus och försökte på nytt med Mini-Mini. Här ligger hon nu med sina tre förstfödda som bara växer och växer. På bilden syns tydligt det ljusa högra ögonbryn som gav henne namnet Brynja.

Alla nymfungar ser lika förvånade ut när de kommer ur holken. Storögt iakttar de den nya omgivningen med alla invånare. De sitter mycket stilla för "den som inte rör sig syns inte".

Pappis och Topsys ungar som just kommit ur boet är tämligen klumpiga med sin tunga undergump och sina stora fötter som suttit på en platt golv i holken och aldrig tränat på att gripa. De landar oftast med en duns på "marken" eller på nätet om de lyckats flyga en bit.

Föräldrarna jobbar hårt på att locka upp dem från marken till grenar och repgungor. En del ungar lyckas fort och är väldigt kavata men de flesta är tafatta och mycket försiktiga. Årets förstfödde (den grå ovan) hängde t.ex en hel dag på nätet, ängslig för att flytta sig. Men när de väl hamnat på en trygg plats kan de sitta där i dagar och titta sig omkring. Det storögt förvånade uttrycket håller i sig i flera dagar. (Klicka för större bilder)

Vårdagjämning i dag. Snön töar fort. Och första nymfungen kom ur holken just idag. Pappi och Topsy hade ett väldigt sjå med att få upp den lille på pinne. Då flyger de ner och upp, om och om igen, visar hur man gör och vart man ska, och sitter där uppe och ropar. Den här ungen blev hängande på nätet mest hela dagen. Först till kvällen hade han landat på taket till en risfågelholk där han äntligen kunde somna av pur utmattning.

Tur vi ringmärkte nymfungarna häromdagen. Vi anade att det snart var dags för uthopp. Tio nymfungar märktes. Pappi och Topsy har tre, Thomas och Sussi två. Nya nymfpojken Gustaf matar fem tillsammans med Lili i andra voljären. Pärlvit och Rudolf ruvar hårt liksom Sigge och Isadora. Hoppas det lyckas för dem efter allt slit.

Vårstädningen i fågelhuset fortsatte idag i lessonburarna. Svårtstädat. De bor tillfälligt i "reservburar" som inte att byggda för att kunna städas med fåglar i. Alltså fick jag hänga handdukar för medan jag öppnade dörrarna, en i taget. Fick jobba under förhänget. Men då gick det. Vi har två fina lessonungar som växer till i holken hos Papageno, det var dom som ruvades medan familjen flyttades. Det gick således bra.