Fantastiska dagar nu. Tiden kändes tiden rätt att öppna även för finkarna. Gissa om glädjen var stor. Ryktet spreds som en löpeld därinne ”luckan är öppen, solen skiner, kom igen alla” och ut for – tror jag – allihop. Det var strömhopp genom luckan, gamla som unga kom vinande genom luften där jag stod med kameran.

De nya ungarna som redan äter själva hängde på. Det var som ett upplopp… ’släpp fångarne loss, det är vår’. Tuvalisa som egentligen ruvar en ny kull kunde inte bärga sig, hon tog rast en liten stund för att smaka det spröda gräset. Likaså Esther som matar stora ungar i boet. Hoppas pojkvännerna ryckte in som barn- och äggvakter under tiden.

Livlig trafik hela dagen. Och när de ryckt upp grässtrån en stund gick de till platsen för badkaren… ”hallå, ska det inte finnas vatten här… hallå, VAR är vattnet!”.

- Ursäkta mej, då… Hade inte hunnit med. Fort fram med badkaren och fyllde dem till brädden, och plums så var dom där alla på en gång. Att blaska sig dyngvåt och sedan soltorka, finns det nåt underbarare, tycktes dom säga.

Mot kvällen glesnade det i leden. Vi fick lite besvär med att få in några ungar som inte fått vana på inflygningen ännu, men annars skötte de sig som brukligt. Vid tiden för kvällstillsynen var det ovanligt lugnt inomhus där många sov djupt. Alla var jättetrötta och lyckliga efter en hel dag på grönbete och spa.

Man känner sig mycket tillfreds med att ha tillfredsställt så mångas behov under en dag.

Ving- och kloklippning på tamfågel var ämnet för dagens fågelmöte i Uddevalla. Länge sen sist. Alltid lika roligt att träffa likasinnade. Samt en rad papegojor. Att möta en stor ara på nära håll är alltid en upplevelse. Jättesöta aran Sally var i blickfånget på sin bur under hela mötet när hon klev omkring. Och man fick nästan hålla för öronen när hon luftade lungorna. Nä, vi har inga funderingar på att skaffa en sådan.  

Efter mötet fick alla som ville hjälp med klippning av klor och vingar på sina skyddslingar, utöver Sally även två grå jakos och två amazoner. Några bytte fåglar med varann och häckningsresultat redovisades.

Klippningen företogs med milt våld, handskar på och handduk över huvudet (fågelns). Tre man hjälptes åt med den treåriga araflickan som protesterade ljudligt medan husse tröstade på babyspråk. ”Såja Sally, vi ska bara klippa klorna lite”.

En fågel – om än tam – samtycker sällan till det övergrepp som det innebär att bli fasthållen. Stora fåglar har en imponerande styrka i både vingar, näbb och klor. Och en ara kan lätt knipsa av ett finger om det vill sig illa. Således behövs hjälp.

Strax efter ’ingreppet’ var fåglarna lugna igen. Deras förtroende för sina ägare är väl befäst. Skriker gör de inte av smärta utan av harm - över att bli fasthållna. Alla som klippt sina naglar vet ju att det inte gör ont.

Husbonden och jag fick ta emot inte mindre än TRE plaketter för ”fin uppfödning”. En trevlig uppmuntran som fågelföreningen delar ut till de medlemmar som fått fram ungar från minst tre arter. Tänk vad tiden går… plaketterna gällde åren 2008, 2009 och 2010.

Till Uddevalla kom vi lyckligtvis in rätt väg så att vi kunde stanna till och titta på mormors hus där jag som liten 'valp' tillbringat många somrar med kusinerna och alla föräldrar. Stora samlingar på den tiden. Många minnen. Bortsett från att huset moderniserats var allt sig likt. Samma gamla grind från 1950-talet hängde kvar.

Tur man har reservburar. Där bor nu ett gäng boplundrare och äggtjyvar – sebrafinkarna. Alle zusammen, 39 stycken, både vuxna och barn. De häckade inne hos kanarierna och allt var frid och fröjd tills ungarna kom ut och kanarierna lagt äggen till sina andrakullar.

Plötsligt märktes hur ägg försvann från bona… alltför många för att bara vara ’olyckor’. En dag hängde alla vuxna sebrafinkar som gamar runt kanariebona för att äta upp deras ägg. Skarpt läge. Det som förut varit rena idyllen... 

Helt sonika samlades hela sebraflocken in, vuxna såväl som bebisar - barnen matades ju fortfarande. Inte kul för dem, inte för oss, inte för risfåglar och måsfinkar som häckade och framför allt inte för kanarierna som miste äggen!

Sebrafinkar är överlevare. Bedårande slitvargar med stark fortplantningsdrift, besjälade av att uppfylla jorden på egen hand om så behövs. De är tuffa och klarar en flytt, de älskar sina ungar och håller väldigt noga reda på dem. Alla ungarna togs väl omhand. Det har också gått bra för övriga fåglar, trots störningen. En del kanarier har kläckt nya ungar som matas.

Skyller detta på ansiktsförlamningen... Hade jag inte haft den i höstas, skulle vi hunnit bygga nytt åt alla sebrafinkarna före häckningen. Då hade de och måsfinkarna bott i egen kupé. Så blir det framöver.

Ibland rinner sinnet till på fåglar som häckar… Starka känslor och instinkter är involverade - passion, kärlek, fortplantning och konkurrens. Oftast löser sig allt på smidigt sätt, men tidvis blir man som ägare rent förtvivlad. Som den morgon då Thomas och Sussie tänkte återta SIN holk – där redan andras ungar låg …

Stämningen var uppbragt när jag kom till fågelhuset. Thomas och Sussie fladdrade som ettriga flugor runt Gustafs holk vilken han försökte freda med alla medel. Thomas och hans fru hade ju som sista par tagit ’näst sämsta’ holken där de ruvade fram en enda unge som tyvärr var missbildad. Den fick dessvärre avlivas.

Paret verkade först nöjt med att slippa ansvaret då de märkt att något var galet. Men strax vaknade lusten på ännu en kull och då skulle de prompt ha tillbaka SIN GAMLA VANLIGA plats från tidigare år. Det var Gustafs holk – med två ungar kvar. Thomas lyckades tränga sig förbi Gustaf och in i holken. Dags för mig att kolla läget.

Jaha, Sussie hade varit där och lagt ett ägg. Thomas försökte köra ut ungarna genom att bita dem på ryggen. Där var ganska mycket blod. Nymfer är fredliga och dödar inte andras ungar, han ville bara ha ut dem och ta holken för egen del. Ungarna var alltför små för att lämna boet. Stackars lille bebis!

Så kunde vi inte ha det! Thomas och Sussie fångades omgående in och förpassades till skamvrån i reservbur där de får vistas tills ungarna kommit ut. Sen får vi se… kanske har de då lugnat ner sig också. Ungen läker säkert i sinom tid, men det var en av de stunder man inte vill uppleva...

-------------------

Tillägg 2011.04.19:

Till tröst för den som känner med den lille ungen meddelas att allt gick bra. Hon kom ur holken för egen maskin och mår bra. Se HÄR.

Nu hoppar nymfungarna ur holkarna inne i Royal Suite. En del känner sig mogna, och kommer ut innan de är riktigt 'klädda'. Det är en annan stämning då, när man kommer in i fågelhuset. Föräldrarna är upprörda och ungarna blir hemskt rädda.

Man får nalkas med försiktighet. Tiden på marken (förlåt... golvet) är en känslig tid. I naturen skulle ungarna varit väldigt utsatta där och föräldrarna vet hur viktigt det är att få upp dem på grenarna. Hur som helst måste vi ju in och byta vatten och matskålar. Om man talar lugnt och inte tittar på ungarna går det bättre. Man låtsas helt enkelt att man inte sett dem. Vänder ryggen till ungefär. Så snart de är uppflugna blir de lugnare.

Sex ungar har kommit ut under loppet av ett par dagar. Nymfungar är bedårande söta. De har en lustigt förvånad uppsyn när de kommit ut i världen - allihop. Allt är ju nytt. Våra röster låter ju annorlunda i verkligheten än inifrån holkarna. Nu har de mycket nytt att lära och det är fantastiskt roligt att följa dem. 

Bättre kunde våren inte startat... Nymferna skrek av upphetsning när de såg att luckan öppnades. Vinterns långa innevistelse är slut. Alla flög ut i det härliga vårregnet och duschade som aldrig förr. Gissa om de kände sig dammiga efter att ha legat i holkarna i flera veckor.

Alla fjädrar spärrades ut från kroppen så att vätan skulle tränga in på huden. Som de njöt och putsade sig. De gick ut och in flera gånger under dagen och duschade varje gång... länge och grundligt. Ja, det var verkligen efterlängtat. Livsglädje... glädje över att bara finnas till. Filmklippet nedan samlar lite av dagens 'stora vårryck'.

Samtidigt städades alla voljärer, trots att häckning pågår. Fåglarna accepterar störningen om det går någorlunda fort och man visar lite hänsyn. Skönt att få bort den värsta guanolukten. Nu doftar det istället som en regnvåt höstskog av färsk mossa. Ljuvligt. Oj, vad de fick mycket att stå i med ens.

Nu har jag skällt på mycket elände i denna veckan. Fick lite extra energi av Håkan Juholt förra helgen. Den räckte hit... ungefär;-)

Nu ska vi coola ner oss ett tag inför denna helgen och njuta lite av alla våra fågelungar. Skulle gått på kurs i morgon, men jag orkar nog inte. Får se...

Lägger ut en liten kavalkad av ungarna här:

               risfågel                     kanarie                             måsfink

          blandad kompott                    risfåglar                             måsbo

   klickbara bilder

Dags för städning i fågelhuset. Det får skötas med viss delikatess bland alla ruvningar, matningar och uthoppade ungar på svajiga ben. Idag ringmärktes nymfungarna som väntas lämna holkarna om någon vecka. 

Med detta önskas alla bloggbesökare en GO' OCH GLA' HELG !!

--------------------

tillägg 2011.04.19:

Som den uppmärksamme bloggläsaren nog sett så har en risfågelunges tå fastnat i fotringen. Om någon undrar så är detta åtgärdat. Se HÄR.

Nymfernas ungar börjar bli stora nu, det är snart dags för ringmärkning och uthopp. Vi gläds åt femton ungar i fyra holkar. Föräldrarna börjar ha ett liv även utanför holkarna, där de duschar, umgås, gungar och vilar sig mellan matningarna. De sitter ofta i solskenet innanför fönstret och njuter i värmen. Snart är det dags att öppna till utevoljären.

Tyvärr fick vi avliva en missbildad nymfunge, en vecka gammal, den första på sju år. Thomas och Sussie stressade nog till det vid valet av bostad, de var ju sist av alla och fick acceptera en holk de egentligen inte ville ha. De kände nog att de var sent ute och hade därtill två obefruktade ägg. Vi märkte att något var galet när de lämnade den lille ungen ensam för mycket. Föräldrarna blev märkbart lättade när ansvarsbördan togs från deras små axlar.

Lika trist var det för Lillis och Isabell, som bara hade ett enda obefruktat ägg. De blev ju bortkörda från ’sin’ holk av Thomas och fick i sista minuten flytta till ’skamvråholken’ – den minst åtråvärda. Egentligen inget fel på den, men fåglar har bestämda idéer om sånt.

Hur som helst tog Lillis ruvningen på största allvar och vi oroades när tiden gått ut och han inte gav upp som de brukar göra. Isabell åkte runt och kikade nyfiket in i de andra holkarna. Stackare… när de äntligen fått ägg efter alla år som han inte vågat para henne. Nu nästan slarvade han med födointaget… hellegod, han ville så gärna.

När jag lyfte honom ur holken och avlägsnade ägget var det som om ansvaret släppte. Nu kan paret ägna sig åt varann istället och njuta lite av friheten. Hoppas de får ny inspiration när de kommer ut i frisk luft och sol.