Sensommartid är skördetid. Rönnbär och nypon till fåglarnas vintermeny står på tur. Ska snart plockas och frysas in. Älggräs frossas i just nu, liksom groblad…

Vem kan gilla groblad, tänkte jag väl förr. Dessa sega gummiartade blad som ligger platt mot marken. Och vem har egentligen tittat ordentligt på fröstänglarna där de växer mitt på grusvägen, på sämsta möjliga plats där inga andra växter trivs.

’Fågelgubbarna’ har fått oss att tänka om. Grobladsstänglar är ena riktiga läckerbitar, visar det sig. Stor förtjusning i voljären så här års. Verkar för övrigt vara ett bra år för groblad. (Klickbara bilder)

Älggräset växer i närheten av bäckar och mader. Häromdagen var Husbonden och jag på vådligt äventyr i en brant ner mot det breda och djupa krondiket. Ingen risk för livet kanske, men vem vill dråsa ner i blötan. Alltför avancerad gymnastik för vek rygg = träningsvärk. Men vi kom hem med två fulla säckar. Fåglarna gläds nu åt att själva få pilla fram fröerna. Mycket roligare än de serverade fröblandningarna.

Mörka skyar drar in över Lilla Huset i kvällningen. En ensam familj tornsvalor som dröjt sig kvar extra länge hördes långt uppe bland molnen strax innan mörkret föll. Syrsornas sång vittnar om att natten blir lite ljummare än den gångna då det bara var fem grader.

Efter vårens intensiva häckning i fågelhuset kan vi vi nu åter höra kanariernas höstsång. De är många i år. På sensommaren råder betydligt lägre puls. Snart är alla är klara med ruggningen, ungarna har klarat uppväxten, de vuxna har hämtat sig och stämningen är... behaglig.

Rönnkvistar har hängts in i fågelhuset. Fåglarna får själva visa om bären är tillräckligt mogna innan vi skördar för infrysning. Tog några bilder därinne i skymningen. Särskilt mysigt när alla kommer till ro. Om bilderna upplevs mörka så är det just meningen. Ett experiment. Klicka för större bilder.

Tjocka Charlotta är nu en av våra äldsta kanarier. Flera trotjänare har gått bort; Pavarotti, Loa, Greta Garbo, Gretchen, Kopian m.fl Charlotta har aldrig brytt sig om det där med häckning, det får andra sköta. Hon bara glider med och njuter av livet. Liksom hennes syster Piraten och Lilla Blå. Visst märks det att de är gamla men än så länge förvånansvärt pigga.

Wow, vilket jättestort byte Husbonden släpat hem till Lilla Huset! Två bamsiga körsbärsträd låg plötsligt på gräsmattan. Det jobbet hade kostat på förstod jag. Ty när trädet var nedtaget var Husbonden ordentligt medtagen.

Nu blir fåglarna glada. Deras gamla stamträd i utevoljären har stått där sedan vi byggde den 2007 - just under denna bloggs startår, då vi drog igång vår Garden Makeover. Det året hände kolossalt mycket.

Först nu i kväll drog vi in träden, ett till nymferna och ett till kanarierna. Vi fick vänta på att fåglarna hade gått in så att luckorna kunde stängas (inga smitningar här, tack). När vi ändå var igång beskars prydnadsapeln också så sparvpapegojorna får nåt att gnaga på. De lär göra stora ögon i morgon bitti.

Alltså... får glömma detta med att vila. Det finns inte på kartan när Husbonden är hemma. Hur ska det gå när han tar pension i höst...? Nå, nu var detta också nödvändigt och vi mår så mycket bättre när fåglarna trivs.

Nu skulle inga fler utryckningar ske. En av nöden påkallad städning av fågelhuset räknas väl inte direkt som utryckning. Det är ju ändå på hemmaplan. Och alldeles nödvändig. Två månader sen sist - och det märktes. Dels på lukten, dels på drivor av ruggningsfjädrar.

Vi kunde starta produktion av dunkuddar, tänkte jag vid insamlandet. Min bästa tid på dygnet är förmiddagarna. Alltså gick jag igång med papegojrummet på egen hand. Undan det som undan är. Efter lunch dråsade jag i hög.

- Måste sluta ögonen nån timme, meddelade jag halvvägs in i dvalan. Husbonden startade förutsättningslöst med kanarieavdelningen. Satte mig bekvämt i tv-soffan med filt och kuddar och Minnenas Journal uppslagen. 

Vaknade småningom, fortfarande med samma sida framme. Hann inte läsa många bokstäver där. Efter några koppar kaffe funkade kroppen igen. Husbonden hade fixat allt själv, med nya träd och allt. En storväxt häggmispel i trädgården beskars i hast och får glädja fåglarna. Mispeln växer snart till igen.

Sen hjälptes vi åt med nymfernas Royal Suite och där fick golvet våttorkas. Många nymfer - mycket skit! Nu är det som nytt därinne igen. Underbara dofter av alspån, mispellöv och cederträflis. Man mår så gott när det är fint hos djuren. Vilan fortsätter - orkade inte ens fota. Ett gott samvete är bästa huvudkudden.

Äntligen börjar bilarna köra ut ur mitt huvud. De har liksom cirklat runt därinne sedan gårdagens utfärd till Storstaden. Så många intryck på en gång blir liksom 'too much' när man är van vid stilla lunk i skogsbrynet.  

Här på landet är vi inte vana vid den sortens puls. Trafikköer är så sällsynt här så jag brukar kalla tre bilar i en korsning för 'trafikstockning'. Så bortskämda är vi. Rena lyxen.

------------------------

- Se upp, nu kommer jag!

Den lilla nymfflickan sitter i holköppningen och studerar omgivningen länge. Hon tittar på när vi byter vatten och skålar, hon studerar alla individerna i flocken som hon snart ska umgås med. Mest håller hon nog koll på mor och far (Lili och Gustaf) som lockar ivrigt. Och på systern som hoppade ut dagen innan. 

Så här sitter de flera gånger under ett dygn och samlar mod inför det stora språnget, innan de kastar sig ut. Den här på bilden är ute nu. Hon var nr två i kullen, kvar i holken ligger bara lillsyrran. Det handlar om dagar.

Thomas och Sussie har två ungar kvar i sin holk, sen är årets alla ungar klara. Gissa om det är liv här. Och mat går det åt. Nu börjar den bästa tiden... att njuta av ungarnas utveckling och livsglädje. Att se till så de har roligt och mår bra.

Nåt helt annat än rusningstrafiken i Göteborg, om man säger så...

Sedärja, så var åskan över för denna gång. Nu är det tätt mellan åskbyarna som far fram över oss. Sladdar ur och sladdar i. 29,6 grader idag. Klibbigt. Mer väntas i morgon. Vila råder.

När värmen vädrats ur stugan och nattsvalkan drar tvärs genom sovrummets vidöppna fönster är det rätt gott. När tornsvalorna drar förbi i den ljusa sommarnatten, varv på varv runt Lilla Huset – illtjutande - ler jag innan sömnen tar över. Iiiiiiiiiiiiiiihh… iiiiiiihh... låter det i flera timmar.

Ett gott skratt fick jag mig idag. En häftig dragkamp utspelades i vår fågelvoljär. En sebrafink och en risfågelunge bestämde sig för samma långa grässtrå och kämpade frenetiskt i varsin ände. De segdrog och ryckte om vartannat, satte fötterna i backen, lutade sig bakåt och spände nackarna. De tog verkligen i och ingen ville ge sig.

Kampen såg tämligen ojämn ut då risfågeln är minst dubbelt så stor som sebrafinken vilken i gengäld innehar en vilja av stål. Plötsligt gav risfågeln upp och låtsades vara jätteintresserad av något annat. En snopen sebra avgick med segern och lyfte triumfatoriskt med det långa strået dinglande under sig. Rakt in i fågelhuset för vidare byggen.

För övrigt har ärlorna fått ut två ungar på vårt tak. Morkullan drar rakt över Lilla Huset både morgon och kväll sin trogna trad. Tranorna har ropat i vår skog flera dagar i rad. Idag gled tre årsungar förbi på låg höjd. Upplevelser av rang.

Det milda gula ljuset i solnedgången sipprade in i Lilla Huset under markiserna och fyllde alla vrår. Efter ännu en blåsig dag njöt Pärlvit och Rudolf ensamma ute i kvällssvalkan. Deras två sista ungar lämnade holken och kom upp på pinne i går. Ansvarsbördan lättar.

Lilla busgänget med 17 sebraungar som satt i reservbur efter ’överfallet’ på Tuvalisas bo, vilket sånär kostat Parveln livet, fick friheten åter i morse. De fick flytta in till nymferna i Royal Suite och dröjde sig kvar ute i voljären till sista stund. Skönt för dem. De ska ju säljas vad det lider, men får roa sig i väntan på övriga sebrabarn inne hos kanarierna. 17 sebrafinkar mer eller mindre… spelar roll?

Ute satt även Pappis lilla lutinoflicka som nyss lämnat holken. Hon försvann modigt ut i går morse med ett gäng risfåglar och tillbringade sin första natt ute i ensamhet. Våra fåglar har annars som vana att tillbringa nätterna inomhus i trygghet. Pappi och Topsy försökte gemensamt få in henne, men hon vågade sig inte genom hålet. Föräldrarna är bedårande när de om och om igen visar barnen hur det ska gå till. De hoppar ut och in, ut och in genom hålet medan de ropar uppmuntrande… ”Så här gör man, se hur lätt det går!” Kanske lyckas de i kväll?

Bloggen lider just nu av ’kreativ krasch’. Stora Tröttheten medför att foto och film - det roligaste jag vet - inte lockar alls. Energin är slut... igen. Märkligt tillstånd. När hjärnan haft för många processer att bearbeta stänger den av - det kvittar om intrycken varit av jobbig eller rolig karaktär. Men… utbrändhet brukar ju gå över, tycker någon. Du behöver komma ut, menar en annan.

Hmm… kanske var det bokföringen som var droppen i bägaren? Det nya programmet? Alla manualer som skaffats? Möjligen tar sjukdomen sitt? De förhöjda levervärdena? Cortisonkuren? Håhå jaja. Bara att bida sin tid och säga som Husbonden… ’det ordnar sig’.

För övrigt har kungen ställt till det igen. Det känns inte längre seriöst med en statschef som saknar omdöme av denna grad. Att han varit på strippklubb är ju ställt utom allt tvivel – om inte kunde han ju bara sagt NEJ. Så går det när ’di konglige’ ska försöka vara folkliga – ingen paradgren för stela bernadotter.

Att försöka låtsas att man inte vet vad hela landet talar om är inget lyckat sätt att vara ’för Sverige i tiden’. Hela storyn är istället ett utomordentligt bevis på hur dumt det kan bli när titlar ärvs. Till och med rojalisternas främsta argument är förbrukat; detta bidrar INTE till en positiv bild av Sverige.

Poolen i kanarievoljären ser minst sagt knepig ut. En högst tillfällig lösning, det lovar jag. Så här kan det ju inte se ut.

Här gör man sig till och skaffar en ny swimmingpool till fåglarna. Med följd att de vägrar gå över poolkanten. De har suttit på kanten och tittat längtansfullt ned i böljorna, på sin höjd druckit några klunkar. Men se bada... nähä då. Inte i den baljan, tyckte de. Och kanarierna som ÄÄÄLSKAR att bada.

Tanken är att vi ska göra ett finare bad, med fontän eller åtminstone tillrinnande färskvatten och avtappning till dammen. Vi hittade ett badkar som skulle passa...

Fåglarna var skeptiska. Det är väl sunt med försiktighet, men detta var löjeväckande. Det gick en dag, två, tre... en vecka. - Nejdå, här badar vi inte! Till sist tyckte jag synd om dem och flyttade in det gama badkaret i det nya, därav den knepiga anblicken. Bums kastade de sig i böljan blå - efterlängtat. Köbildning.

Nå, vi ska nog lirka med dem så att det funkar. De kommer att älska sitt nya bad. Så småningom.