Mat lassas in i lille Parvels näbb. Han är som en stålfjäder i boet. Fostermamman Flörtis jobbar och gnor och verkar tycka att livet leker. Nu står hon på bokanten och trycker in godsaker i munnen på kanaljen vars lilla gap skymtar precis över kanten. Nu råder ingen tvekan om vad som pågår. Spännande.

De sista risfågelungarna är märkta, såvida det inte läggs nya ägg i ännu en holk. Där byggs för glatta livet med gräs och maskrosblad och doftar underbart därinne.

Nymfungar matas i alla holkar, andra omgången. Orosmolnet Thomas som slutligen accepterade den flyttade holken har två ungar. Strax dags för ringmärkning i Royal Suite.

Marsvinet Bibbi finns inte mer. Hon drabbades av någon hudsjukdom, fällde hår och blev skorvig, tappade vikt och vinglade. För att inte tala om kramperna hon fick när jag lyfte henne. Fort till veterinären för sista vilan. Bibbi blev 5,5 år. Sorg och förstämning.

Inga bilder på grund av hjärnstrejk. Utbrändhet ger samma skador som stroke, har jag läst. Glad att det inte är konstant.

För övrigt är jag redigt trött på teknikutvecklingen. Nu går det bara för fort. Snart är ’peaken’ nådd då människan inte längre styr.

Har just erfarit att HP-skrivare och -scanner saknar drivrutiner för Windows 7. (Glad att detta upptäckts före köp.) Folk har måst slänga nyköpta produkter. Förr togs drivrutiner fram för att överbrygga systembyten. Så icke längre.

Nya drivrutiner är inte att vänta från HP, enligt tidningen PC för alla. De skiter i att ta fram några. Utvecklingen går för fort. Kostar för mycket att utveckla drivrutiner till system som ändras hela tiden. En framtid att se fram mot med viss bävan. 

Hjärtsnörp idag vid besök på Internetbanken. ”Din bank tycker inte om din webbläsare”, stod det där om mitt uppgraderare IE 9. Hundra tankar tänktes innan lappen togs bort och si… då fungerade allt som det skulle. Man får sina chocker.

Flörtisprojektet från igår fortsätter. Fostermamman är ganska diskret med matningarna så man går i spänd förväntan. Man passar på att kika in när hon flyger ut för att äta. Idag var det kraft i Parveln.   Jo, där fanns spänst i arm-, ben- och halsmuskler och med ny mat i krävan. Ser man på.

'Kraft i arm och mod i barm - ungdomsvarm i bardalarm' nynnar jag då. Ni vet... ur Mandom mod och morske män, vilken jag nu fått lära mig är en snapsvisa. Den har jag kunnat hela mitt liv, vete sjutton var jag snapp(s)ade upp den. Kan det ha varit skolan? /Se text nedan/

Husbonden reparerade voljärernas yttre nät inför våra sommarutfärder. Vintersnön - den myckna och tunga - har pressat ner detta tätt inpå inre voljärtaket och det var inte bra. Mår inte bra av att åka hemifrån när höken kan komma åt fåglar som sätter sig på insidan nätet. Det måste vara avstånd emellan. Inte för att vi lämnar hemmet så lång tid i taget, men… nu är jobbet gjort!

Således företogs liten resa till Grannstaden för att hälsa på Husbondens båda döttrar – i tur och ordning. Sigrid följde med förstås men blev duktigt matt av alla intryck i stadsmiljö. Hon har levt hela sitt liv på landet och tyckte det var tröttande med alla cyklister som kom emot oss på gågatorna. Lite väl mycket för en ståndaktig västgöte som ’kan själv’ och ska lösa allt på egen hand. Nu sover hon djupt.

För övrigt har jag framlevt timmar i bokföringens förtrollade värld. Man blir lite dimmig i hjärnan och världsfrånvänd när man dyker in i alla konton. Har övat på ett (för mig) nytt bokföringsprogram (SPCS) som jag haft i min ägo sedan 2002 men inte orkat lära mig. Hittills var det enklast att harva runt i den gamla varianten från 1995. Nu är den tiden snart förbi.

Programmet funkade i 486:an, i Pentium II:n och XP:n men vill icke kommunicera med Windows 7. Nu vill jag ha allt i samma dator och har inget val. Kom en liten bit på väg idag. En bra start.

- Men, kära nån… ligger DU här lille vän!

Flörtis landade på bokanten efter frukosten för att fortsätta ruva sina tre ägg. De var dessvärre tomma, vilket hon vägrat inse och tiden var passerad. Men nu hade något hänt… äggen var borta och det låg en tvådagars unge i boet. Hennes förvånade uppsyn när hon tvärnitade på bokanten var obetalbar.

Hon betraktade den lille parveln grundligt. Petade undersökande, konstaterade med kännarmin: ”hmm… typisk kanarie… och vid liv” och klev in för att värma den iskalla kroppen med sin kropp. Hennes enahanda tillvaro fick ny mening.

Husbonden och jag nickade hoppfullt mot varann – projektet var igång. Lille parveln hade övergivits av sin kanariemamma Tuva(-lisa) när hon blev utkörd från boet av ettriga sebrafinkslynglar (sista gången de bor med kanarierna i häckningstider) i någon konstig lek. Vi tog undan ett gäng av de skyldiga för att ge Tuva en ny chans, men hon var redan förvirrad och störd.

Ungen var varm och nymatad med en ärta när vi kikade in - vilket syns genom den tunna huden vid krävan – men eftersom tiden gick blev bebin allt kallare. Tuva gick inte dit utan plaskade i poolen med de andra.

Följande morgon var Parveln iskall men långt ifrån livlös. Ärtan låg kvar i krävan, ämnesomsättningen hade stannat av. Men när jag slöt handen om den lilla kroppen började sprattlandet. I ett obevakat ögonblick byttes då Flörtis ägg ut mot ungen som dess sista chans.

     Ska Flörtis klara uppgiften?       Klickbild. 

Senare på dagen hade ungen fått upp ångan. Underbart att känna dess värme vid kontrollen. Så het och sprattlande. Han fäktade med armar, ben och hals. Och minsann… ärtan i halsen hade vandrat vidare ner i den lilla kroppen. Strax återvände Flörtis till sitt fosterbarn och borrade ner sig över ungen. Tyckte mig se en matning, men svårt att följa där i sänghalmen. Vi får lita till naturens krafter.

Har levt på detta hela dagen, varm och lycklig över förvandlingen från stel isbit till het och livlig krabat. Projektet går vidare… och hoppet består.

Lyckan delades strax med vännerna som kom över på kaffe och för att karda ur Tostes fällande päls. 

Nu har böckerna kommit. De är faktiskt inbundna och påkostade, 240x240x150 mm storlek. Helt prisvärda. Varför lade inte LRF Media ut en bättre bild på sin hemsida, det är frågan. Inte bara nostalgi, det är landsbygdshistoria – i bild. Skrev om dem HÄR.

Städar dammiga vrår i fågelhuset – noga. Tar tid. Blir härligt fräscht. Att städa därinne på eftermiddagen är särskilt mysigt. Då vilar alla fåglarna. Det är lugnt och stilla. De vilar faktiskt vid 15-tiden varje dag året om – trots att de har kortare dagar om vintern.

Fågelhusets trappstege och lilla pall har fräschats upp med färg. Stegen, en gammal femtitalare, var förfärlig innan - i original, med grå stålstativ och röd plastmatta på stegen. Därtill skavd och fläckad av målarstänk. Att vi inte gjort nåt åt den innan fattar man ju inte. Dessa använder vi särskilt nu i häckningstider för att kika in i holkar och bon. Nu ser de läckrare ut.  

Astrildpojkarna har byggt sig ett eget litet bo tillsammans, (se bild). Så trist att de inte fick ha sina honor länge. Nu är de för gamla för att få nya flickor, men de har sällskap av varann.

Nu sjunger häckningarna på sista versen. Ska bli skönt att slippa den ideliga passningen som pågått i snart fyra månader sedan februari. Orkar inte ens räkna alla kokta ägg som gått åt (de ersätter larver som fågelungar annars föds upp med). Sex ägg om dagen under större delen av tiden. Vi och andra fågeluppfödare står nog för en stor del av landets äggkonsumtion. Svenskarna åt visst sex miljoner ägg i timmen under påskafton, enligt Sveriges Radio. Kan det stämma…?

25,3 grader i går. Alldeles för torrt för den värmen – så här tidigt. Synd om växterna. Vattnar en del, men det förslår inte mycket. Man förleds tro att det är sommar, men än är det långt kvar. Lätt att dras med, men vi ska inte ha för bråttom och jaga på nu.

Städning av fågelhuset har pågått i dagarna tre. Först alla voljärer, sen mattorna och golvet. Idag väntar 'finlir' och fönstertvätt.

Två nymfholkar har veckogamla ungar, i två andra sågs äggskal vilket tyder på kläckning. Kanarieparet Esther och Hugo har kläckt sin tredje kull. Fler kanariehonor ruvar. I går fick dessvärre en vuxen kanarieunge avlivas. Brutet ben - rätt av, bara…! Om man bara visste hur det gick till. Oftast sker allvarliga skador när de blir skrämda, men vi vet inget. Usch, stackars liten, som var så glad… Sånt där hänger kvar i huv'et en tid.

Snoken solar vid dammen. Lövsångaren sjunger med kraftfull stämma varje morgon. Flera par svartvita flugsnappare håller till både i trädgården och parken. I går kom de första svalorna och ko-ko hördes från göken uti grönan dal. Ös i naturen.

Visst försökte kråkan fiska i dammen även idag. Nätet räckte inte till allt staket så jag fick hämta en hel hög med kompostnät och ställa ut där det fattades, sånt har vi hundägare i legio.

Bokföringen är klar, deklarationsunderlagen likaså. Snart är det iväg.

Årets första värmeåskväder väntas senare i dag. Lägger därför ut inlägget i god tid, sen är det väl proppen ur. Bifogar bilder från bilkön till söndagens kosläpp samt Byns konstvandring där vår fotoklubb deltog med bilder på tvättlina.

 Bild även på Väninnans gubbes gips efter fotoperation. 'Gipsaren' frågade vilken färg han ville ha och för en sann Elfsborgare kom svaret direkt: gult och svart.

Nä, nu drar jag till fågelhuset och tvättbaljan och då får det åska så mycket det vill…

Klicka för större bilder

För vilken gång i ordningen, vet jag inte. Men duvhöken har varit sällsynt ettrig på fågelvoljärerna i vår. Han fattar liksom inte att det inte ger nåt.

Här har han slagit i rejält och är visst lite vimmelkantig. Sitter en lång stund och samlar sig, typ... 'vad var det som hände...'. Med den skarpa blicken borde han se nätet men fokus ligger tydligen på fåglarna därinne. Tjong... dong.

Var och varannan dag händer det. Nu börjar nymferna tröttna på attackerna. Idag fick jag gå in i voljären och trösta dem, så att skräckförlamningen släppte. Bilderna tagna inifrån köket. 

Revisorn ringde, så jag fick fart under galoscherna. Nu sitter man här med deklarationen till slut.

I morgon väntar betessläpp för Arlakossorna i Grannbyn. Tänkte mig dit för att filma. Ska bli kul.

Såg i 'tinninga' att jag tyvärr missat den stora hingstvisningen på Uddetorp... fasen också.

”Nordanvinden är alltid kall, varifrån den än kommer” sägs det ju. Det go’a aprilvädret tycks ha tagit semester. Vinterkappan på och vinden pressar sig in i Lilla Huset, så vi sparkar igång varmluftspumpen om kvällarna. Läste i en kommentar att det snöat uppe i Dalarna...!

Inte ens våra fåglar vill vara ute. De startade friskt i morse, men inom kort försvann de in igen. Det får vara någon måtta på friluftslivet, tyckte de väl.

I Royal Suite pågår ruvning av andrakullarna, alla ligger på ägg. Thomas och Sussie kom ju tillbaka dit så snart den lilla lutinoflickan kommit ut ur Gustafs holk, den som Thomas försökte köra ut. Hon har läkt sina sårskorpor på ryggen men Gustaf klarade både att mata sina fem ungar samt hålla Thomas borta från sin holk.

För att slippa mer bråk om Gustafs holk flyttade vi en av de lediga holkarna till samma långsida för att se om Thomas nöjde sig med detta. Det fanns en ledig plats längst bort i hörnet så där hänger nu fyra holkar på rad. Och tänk… det passade herrn. Bara det blev på rätt sida så. Härligt när man kan hjälpa till att lösa konflikter.

Årets nymfungar är avsevärt lugnare än förr. Inte för att de nånsin varit stirriga, men nu är de verkligen trygga och säkra. I tur och mognad tar de sig ut i utevoljären och prövar sina vingar, vistas i solen, klättrar och leker, för att sen ta sig in till kvällen för egen maskin. Aldrig några uppslitande scener med förtvivlade föräldrar som inte lyckas få in sina ungar. Allt går så smidigt. 

Det kan bero på att föräldrarna nu har erfarenhet av flera års häckningar och vet hur man uppfostrar barn. Det kan också vara så att våra tre nya hanar har en trygg och harmonisk inverkan på hela flocken.

Det börjar dra ihop sig till kläckning i veckan. Vi har ingen aning om hur många ägg där finns för de ligger så hårt på dem i holkarna. Risfåglarna är också inne på andra kullen, vissa kanarier på sin tredje omgång. Sebrafinkarna som fick återvända till flocken efter boplundringsraiderna har fullt upp med att ligga på egna ägg så det verkar som om kanariernas ägg får vara ifred just nu.

Väninnans Äkta Hälft är nu opererad i foten, där en sena hade sprungit av för två år sen. Patienten har vaknat till och befinner sig väl. Man håller tummar och tår för att allt ska vara i sin ordning.

Lilla Skorpan som blev anfallen av den pilske Thomas för en dryg vecka sen kom ur holken för egen maskin. Duktigt gjort av lilla nymfbebben. Jag trodde nästan att hon skulle vara livrädd för världen utanför efter vad som hände, men hon kravlade sig upp till hålet och kastade sig ut. Pigg och glad verkar hon också. Hon ägnade några dagar åt att pilla loss sårskorporna (se bild) och nu tycks fjädrarna vara på väg.

Thomas och Sussie som efter attacken förvisades till Skamvrån i reservburen fick vackert vänta där tills lilla Skorpan kommit ut. Nu har de åter anslutit sig till flocken och firar detta genom riklig vistelse ute i solen. Den åtråvärda holken är tom. Vem som nu tar den i besittning återstår att se. Gustaf och Lili har ju fullt upp med att mata sina fem ungar.

Sebramaffian har också fått friheten åter. De ägnade sig ju åt boplundring hos kanarierna och blev därför satta 'på cellen' i väntan på kanariekläckningar. Nu hoppar ungarna ut och maffian fick äntligen komma in till de andra. Luckan till utevoljären är öppen dagligen så sebrorna har väl annat att tänka på... hoppas vi. De blev såå lyckliga allihop och nu är det ett fasligt tutande dagarna i ända. Skönt att slippa ha vissa fåglar instängda.

Ännu ett gott slut gäller en risfågelunge som fastnat med en tå i fotringen. Detta upptäcktes vid närmare studie av bilder från inlägget HÄR. Tur man fotograferar, ty det hade nog inte upptäckts med blotta ögat. Pippibarnet fångades in och tån kunde pillas ut. Skönt att det upptäcktes i tid. Förstoringen visar hur tån satt fast, och det syntes på bilden i inlägget.