Stod just och sörjde att jag missat ardennerna vid hästpremieringen idag. De var på annat ställe i går, när jag istället kikade på knabstruppare, man kan ju inte vara överallt. Men så hände nåt...

Kloppeti-kloppeti-klopp... hördes det borta i allén. Det klack till i mitt hjärta och ett sus hördes i publiken när det gick upp för alla vad det var... en SHIREHINGST (världens största hästras). Min absoluta favorit. Jag rös av glädje och tårarna rann till.

Fick därmed en riktig drömdag på Byns hästpremiering och stannade extra tid för att fota och filma så mycket jag orkade. Kameran måste ju testas. Att jag därtill fick in den på You Tube är en höjdare i sig. Maxat!

Grannbyns utställning med knabstrupper lockade. Nya kameran hoppade av glädje i väskan. Inte kunde jag göra den besviken. Slängde med Väninnan på en kvick utflykt… bara så där. Jag gillar hästar. Jag visste att knabstruppern finns och att den är prickig (skrev t.ex om Maverick HÄR).

Knabstruppern är lite speciell. Knabstruppern är både en ras och en färg. Den har sitt ursprung i Danmark med anor från 1800-talet. Används till rid- och sporthäst, körning, lite western och cirkus. Färgen som minst sagt är speciell heter tigrerad, INTE prickig. En senare tolkning till benämningen sägs vara att "jaguar heter 'tigre' på spanska".

För knabstruppern föreskrivs ingen bestämd storlek men man vill helst att den ligger mellan 148 - 165 cm i mankhöjd. En lång rad olika hästraser godtas för inkorsning.
Antal hästar i Sverige: C:a 120 registrerade. Många fler har importerats tidigare. C:a 20 ston i avel/år. 7 godkända avelshingstar, varav en är dansk och finns tillgänglig via fryst semin.

Den som vill veta mer om knabstruppern kan läsa HÄR. Där finns sidor om historik och tigerfärg. Mycket intressant.

Bilder: Överst t.h Gil-Galad (Sillen), huvuden fr.v Stavsdals Prinzenskiold och Vivax. Övriga namn saknas.

Sitter vid köksbordet och äter en stilla macka med ögon och öron på våra fåglar i voljären utanför. Ständigt full aktivitet. Husbonden monterar tillbaka fönstren som ska stå öppna ännu ett tag, mer målning behövs. Tur att det inte blåser!

Lilla Huset eldar i kaminen för att få tillbaka ett gott inomhusklimat efter en fuktig natt utan tre fönster. Det sprakar mysigt och ryggen har lugnat sig efter lätt promenad. Bästa medicinen.

Läser om "Folket före oss", en artikelserie i tidningen Land. I mitten av 1800-talet, cirka tre generationer tillbaka, var det vanligt att folket i skogsbygderna bodde i jordkulor, ungefär som jordkällare med stampat jordgolv med en låg torvtäckt träbyggnad över jord med bara en liten fönsterglugg i. Här genomlevdes vintrarna intill spisen med granris på golvet och här föddes barn efter barn av vilka inte alla överlevde. (Fina bilder på en sådan HÄR.)

Hårt och fattigt, men bättre än att vara slav under storbönderna, står det. De var tämligen fria och skötte sig själva, men fick ibland vandra långt för att skaffa arbete. En man gick med fru och barn nästan 40 mil för att bli rallare, berättas det. 

Det är väl så högern vill att vi ska göra när vi blir arbetslösa. Ut och vandra bara… och gärna utomlands så att dom slipper oss. Skillnaden mot dessa gamla tider är ju bara att vi betalat skatt för att ha en välfärd värd namnet.

Livsvillkoren för "Folket före oss" borde ingå i skolundervisningen så att ungarna får lära sig att alla våra moderniteter inte är självklara.

När jag brukar raljera om att det var bättre förr och att "utvecklingen till och med kan gå bakåt - om vi har riktig tur" så menar jag förstås inte 1800-talet.

Nä, jag menar snarast 50-60-talen. En tid jag själv upplevt och verkligen inte skulle ha något emot att få tillbaka. En tid med framtidstro och tillförsikt, en levande landsbygd, frisk miljö och många arbetstillfällen såväl på landet som i stan.

Vilka tror dom egentligen att dom är?

Rymdforskarna, alltså… I Vetenskapsradion P1 presenteras den ena vansinnigheten efter den andra som vore de självklarheter. Nu ska Månen exploateras. Vänta bara…

Inte hejdas dom av finanskriser. Och inte av klimathotet. Nej, dom bara ångar på. Miljarders miljarder ställs till deras förfogande. Amerikanska NASAs budget är på 140 miljarder dollar. Årligen.

Månens verkliga guldgruva är tydligen Helium3, en isoptop av helium som kommit med solvindar genom årmiljarder och fångats in på Månens yta. (ÅRMILJARDER!) Nu planeras att gräva ut och frakta detta till Jorden för att nyttjas som bränsle i nästa generations kärnreaktorer. Av 100 miljoner ton månmaterial kan 1 ton Helium3 utvinnas, så man måste gräva enorma mängder material för att få tag i detta. Teknologin finns inte än, men den kommer… 2050 ska det visst vara klart. Tur att man lär vara död då.

För att klara Jordens energiförsörjning med Helium 3 krävs 100-200 ton per år. Vilken trafik…!! Men det kvittar tydligen så länge det sägs "gagna hela Jorden". Och många uppskjutningar med raketbränsle blir det…!

Men nej, Månen tar inte slut, sa han. Astronomen. "Inte om vi hanterar Månen på ett bättre sätt än vi hanterat Jorden. […] Månen är en fantastisk energiresurs för Jorden. […] Den kommer vara en miljö vi kan återanvända på ett helt annat sätt." ÅTERANVÄNDA…!? Ja, det börjar ju bra… med rovdrift och skytteltrafik!

Att dom ska till Mars är ju redan bestämt. Månen ska vara avstamp. Ur militärstrategisk synvinkel är Månen också åtråvärd. Därifrån har man t.ex bra koll på Jorden. Det blir sannolikt en ny kapplöpning. USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien och europeiska ESA är på tårna. Det blir konflikter, förstås. "Månen är tänkt att vara en internationell samarbetsplats som utnyttjas för mänsklighetens bästa", sa han. UTNYTTJAS…!? Har VEM sagt och lovat? Gud själv?

Jamen… hallå! Har människan alls rätt att klampa ut i Universum och roffa åt sig av planeterna så där??? Månen är inte vår livegna slav. Inte Mars heller. Månen är sig själv nog. Planeterna borde fridlysas för Det Hemska Rovdjuret Människan som girigt plundrar allt i sin väg.

Att åka dit är en sak. PLANERAD PLUNDRING är nåt helt annat. (Programmet kan höras HÄR.)

Det skrämmer när Människan börjar tafsa på Universum, upprinnelsen till själva vår existens. Jag gör därför en ny tolkning av Armstrongs berömda citat:

Ett litet steg för människan blev till ett gigantiskt kliv BAKÅT för mänskligheten.

Solbrännan på tårna har regnat bort. Synd, för den var rätt svår att få dit. För första gången på flera år. Den kunde väl fått sitta åtminstone till augusti. Suck.

Aj, aj… Ryggskott på gång igen. Det har varit på G länge. Ibland där, men mest borta. Och NU ÄR DET HÄR. Direkt efter middagen när jag reste mig upp slog det till. Vila i soffan hjälper inte. Krypa på golvet med hundarna hjälper något. Sitta vid datorn… inget bra. Neeej.

Tror jag ska bestiga motionscykeln för att lea upp ryggen där. Det hjälpte en annan gång. Promenad blir det ändå inte, så som det regnar.

Husbonden tog tag i saken och plockade ner första fönstret för målning. Det har värkt länge. 15 år sisådär. Vi målade bara med grundfärg när vi byggde om och flyttade in. Resten skulle göras… sen.

De sitter lite indraget och har därför klarat sig länge, men nu är det tvunget. Tre åt solsidan är värst och har första prioritet.

Värst vad nerplockade fönster gapar svart. Husbonden kunde ju inte veta att det skulle bli den regnigaste dagen på hela sommaren. Men så är det. Här och nu. Det håller på och håller på. Jag (...eh, maskinen) tvättar gardiner.

Oooops, så åkte andra fönstret ner också. Jag vet inte vad jag annars ska göra emellan, hette det. Fönstren målas i garaget så där står de åtminstone torrt. Inomhus är det däremot lite fuktigt just nu, hehe.

Jamen, här är den ju!

Jag hittade kameraväskan från journalisttiden, 30 år gammal. Den satt som en smäck på axeln och smet som gjuten intill kroppen precis som förr. Kändes riktigt hemtam, trots en kortare sejour som fiskeväska åt Husbonden för flera år sen.

Tänk… den är precis lagom stor och rymmer utöver nya kameran även ett extra tele och en filmkamera om så önskas. Plus lite småfack för prylar. Här ska inte köpas nytt alls. Den är perfekt. Ja… bortsett från lite slitage under axelremmen och en trasig söm i botten. Men det är bara charmigt. Och vilka minnen!

Jag trodde aldrig den skulle komma i bruk igen. Men, here we come… Till helgen är några hästevenemang under uppsegling inom hyggligt avstånd. Det lockar. Får se om vi orkar ta oss dit, väskan och jag.

Leendet dröjer sig ännu kvar... Jag blir så himla lycklig av Anne på Grönkulla. Äntligen kom hon i repris. Vår stora favorit. Fast vi missade början denna gång. Husbonden hittade henne av en slump och bums satt vi där i tv-soffan och log. Och log… och log. Och snyftade (jag). Den tv-serien har vi verkligen saknat.

Många i vår ålder känner ju Anne Shirley, den 11-åriga barnhemsflickan som kommer till ett kärleksfullt hem på landsbygden hos Marilla Cuthbert och hennes bror Matthew. Allt utspelas på den idylliskt vackra Prince Edward Island i Kanada. Åtskilliga tonårsflickor växte upp med den älskade boken som skrevs för hundra år sen av Lucy Maud Montgomery. Boken följdes av fler och man kan läsa om Anne långt upp i vuxen ålder. Eller se på tv, som vi. Filmerna gjordes 1985, 1987 och 2000.

Vår första bekantskap med Anne skedde genom tv-rutan för kanske tio år sen. Ty, när jag var i "rätt" ålder var det bara hästar som gällde. (Hade då en annan favorit – Jill, ett minst lika gott föredöme som Anne. Skrev i bloggen om Jill HÄR.)

Men det ska vara den serien där Anne spelas av Megan Follows och ingen annan. Den har fått en Emmy. Megan är som klippt och skuren i rollen. Precis som Inger Johansson i Pippi Långstrump som bara ÄR Pippi.

Ååh, Grönkullafilmen är så snäll och så rar och gullig så man blir alldeles varm om hjärtat. Just sådana berättelser behövs i dessa tider. Lilla Huset är alldeles saligt. Anne är begåvad och rolig, poetisk och klok, löser problem med sin positiva livssyn och tillit och ser "besläktade själar" i sina vänner.  En riktig lyckosaga. Lämplig för alla åldrar.

Och den finns på dvd. Yes!! Sökte på nätet just nu och fann tre separata tv-filmer eller en box med alla i. Den ska vi bara ha!

Hjärtat slog en frivolt... nä, inte en... utan flera. Programmet fungerade

Och pdf-filer skapades! Jojomän, Herreminje, å Jösses Flickor!

Nu lyftes i ett enda slag många stenar från en prövad kvinnas axlar. Livet leker igen! Äntligen fick jag gjort det!!!!! Jippiee!!!

Bloggen ligger på knäna och böjer sitt huvud i ödmjuk tacksamhet till bloggvännen Berit Elisabet som levererade inte bara adress till gratisprogrammet utan även personlig bruksanvisning i en kommentar. Så gulligt.

----------------

Programmet heter CutePDF Writer och kan FRITT laddas hem HÄR.

Under nedladdning erbjuds man ladda ner även en converter PS2PDF som behövs. Bara att svara ja, den är FRI den också. Och allt lade sig så snällt bland skrivarna så det är bara att följa Berit Elisabets instruktion som återges nedan.

"När du laddat ner det använder du bara kommandot "skriv ut" men till Cute pdf i stället för till din vanliga skrivare. Jag lovar - det fungerar, och är jätteenkelt!

Du skriver och gör layout i ditt vanliga program. Jag har en senare version av Word, men en urgammal i PageMaker och båda fungerar.

När du är klar med ditt dokument använder du "skriva ut"-kommandot som vanligt, och då upptäcker du att du fått liksom en ny skrivare, dvs Cute pdf Writer. Det är den "skrivaren" som i stället för att skriva ut ngt på papper skapar ett pdf-dokument.

Jag provade just nu för skojs skull med ett minst 15 år gammalt WordPerfect-program (tror inte det överhuvudtaget finns kvar i handeln längre), och även det jag skapade i detta urgamla program blev en pdf-fil genom Cute PDF:s försorg."

SAKKUNSKAPEN HAR TALAT. Och jag kan bara instämma... BUSENKELT.