.... i bukter och finter, se det var väl roligt hurra, hurra…

Halkan höll verkligen på att få mig på fall i morse… Husbonden fick sig ett gott skratt mitt i förskräckelsen när denna yrvakna tantalona med håret på ända iförd morgonrock och sandaler vispade hysteriskt med ben och armar som en sprattelgubbe utanför farstun. Det krävdes åtskilliga manövrer för att återfå balansen. Vad skulle jag där att göra… just då...! Klart jag begrep att det var halt… men inte sååå HALT. Herregud, vilken chock.

Omruskad såväl till kropp som själ hasade jag, ja, nästan kröp... sen med krum rygg till fågelhuset för hämta fågelsand. Inköptes under dagen även tösalt som vi inte alls hade i den mängd Husbonden trott när jag frågade.

Kom osöökt att tänka på de gånger jag verkligen haft änglavakt vid liknande tillfällen då benen bara försvann under mig på hundpromenad och jag hamnade på rygg. Båda gångerna hade jag samma vita kappa på mig. Båda gångerna hade jag en cigarett i handen. Båda gångerna blev jag liggande som bilden visar… med rykande cigg i handen…!!! Tänk om någon hittat mig död så där… hihihi, med en falnad fimp (hon dog med giftpinnen i hand…).

Ja, det går an att skratta nu. Men då… var jag skiträdd. Och alldeles ensam. Det var före mobilernas intåg. Inte en själ i närheten och det kunde gått hur illa som helst. Första gången slog jag inte ens i skallen, andra gången dunkade det till ordentligt så till den grad att hela omvärlden blev gul och stjärnor uppenbarades på blanka förmiddan. Fick vänta en god stund innan det gick att resa sig. Det var nog då jag drog på mig problem med nacken. Puuh.

 

Erika

8 januari 2009 11:06

Efteråt kan man skratta så man kiknar men när det väl händer...Hmmm. Din bild är häftig.

Minns för några år sedan hur jag kom och gick, och plötsligt slängdes jag in i en portdörr. Där låg jag oförmögen att komma upp. Huvudet ryggen slog jag i så pass att jag durade av en del sek. Men jag vaknade till, och kunde till slut ta mig upp och hoppades ingen såg det hela. Det som var så mystiskt i allt detta var att jag bara kände hur någon tog tag i mig och hivade in mig i dörrens hörna. Det sista jag minns var att jag var i luften med fötterna, hade jag slagit baklänges i det fallet så hade jag säkert aldrig kunna gått mer. Jag har en gång i en olycka blivit reellt fördärvad, så jag vet hur detta kunnat sluta. Jag är som jag är i mitt sjätte sinne, så jag bara vet att något osynligt hjälte mig den gången så jag kom lindrigare undan. Där jag kom och gick och slant på en isfläck, kan man inte av egen kraft hamna där i hörnan av portdörren som jag gjorde. Även jag hade en vit kappa den gången, men ingen cigg i handen.*S* Numera tittar jag framför mig vad jag sätter fötterna. Vill aldrig någonsin mer vara i luften och göra frivolter.

Man ramlar inte på det viset som du gjort, och jag också... och bara reser sig upp med orden " det var de det" nu går jag hem och fika.*S* Utan efter lång tid, så visar det sig vad man pysslat med utomhus.

Vinkelevink!

http://crystalwinter.blogspot.com

 

Alle

8 januari 2009 21:54

Tur att det gick så bra som det gjorde...ha det bra..kram

http://www.alleswe.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...