Dagens promenad snöade inne, kan man säga. Fick skotta två gånger på morgonen. Dels för att komma till fågelhuset, dels för att komma därifrån. Pulsat i snö för att utfodra vinterfåglarna, en hungrig koltrast sökte sig fram.

Glad att vi var kloka nog att köpa mer fröer fast våren lockade. Hör att det blivit trafikproblem lite varstans, konstaterar just att postbilen är försenad. 15 cm blötsnö har vi fått och det pågår än. Husbonden gör sista dagen på den dumma kursen på jobbet. TUR att vi behöll* vinterdäcken på...

Tranorna borta i skogen hörs inte av idag, man hör bara hur det viner i träden. Kan just tänka mig hur dom går där borta och hänger med huvudet, kör upp axlarna och missmodigt sparkar lite i tuvorna och försöker gilla läget (väntan… denna väntan). En och annan groda kan dom säkert fånga, för det är inte fruset och här i dammen lekte de i går kväll.

Påskfjädrarna ute slokar liksom, men ändå inte lika mycket som i ösregnet häromdagen. Har inte bestämt mig för om det ser fånigt eller tappert ut. Fönstertvätten inför påsken snöar inne den med, åtminstone idag.

I går satt jag faktiskt en hel timme i gassande sol på vårverandan och fick lite färg på näsan. Idag är den stolen täckt med snö, den syns knappt. Aprilväder i mars… eller ?

Myser inomhus istället, tvättar, städar kontorsbordet och betalar lite räkningar. Nåt får man ju roa sig med… Ugnstorkat äggskal till fåglarna ska mortlas (nytt ord?). Samlar mig för att gå ut och skotta fram fröspill på marken åt mesar och trast.

* Ser nu att det är tvång på vinterdäck t.o.m mars. Gammal mänska har det inte lätt med alla ändringar.

I år är risfåglarna inte så skygga som i fjol. Holkarna intogs i hast och med självklarhet, bobildandet gick så fort att vi missade deras roliga parningsdans. Här har bökats och stökats och ruvats och matats i holkarna och nu är de flesta ungarna utflugna. Här sitter en grupp (ungarna längst bak). I fjol tiggde de tyst, nu kan vi däremot njuta av ungarnas kajläten när de tigger mat, alla på en gång. Hålligång. Allt detta tyder förstås på att föräldrarna känner sig hemtama i år och det är härligt. Spelade in deras häftiga kajläten idag. Synd att de inte går att lägga ut i bloggen.

En liten sebrafamilj tyckte det skulle passa så bra att lägga andrakullen just här, alldeles under ett kanariebo. Man byggde med mossa och glömde armera...! Och det vet man ju hur sånt kan gå, särskilt när mossan torkar och faller isär. Och de fem äggen kläcktes!

Vad göra? Jo, vi fick armera förstås med små tunna björkkvistar framför så att mossan i bästa fall hålls på plats tiden ut. Känsligt läge. Det gällde att inte göra det föör bra, då kunde vi rubbat det material som faktiskt låg still. Puh… Mamma flög in till barnen när jobbet var klart. Vi väntar spänt.

Det duggar tätt mellan rapporterna om vårt allt hårdare samhälle. Samhället sparkar och slår på sjuka och svaga, självmorden bland unga ökar och nu fryser de gamla ihjäl också… !!

I kvällens Rapport hörde vi att allt fler personer i Sverige dör på grund av kyla!  13 personer frös ihjäl 1989. 2005 ökade antalet till 60, majoriteten av dessa över 65 år.

Dödsfallen har ofta samband med alkohol och demens. En förklaring är att äldre personer är skörare och klarar kyla sämre, en annan på ett minskat boende för äldre och demenssjuka. Demensförbundet förklarar det med att man minskat väldigt mycket på boende för äldre och demenssjuka vilka tvingats bo kvar hemma alldeles för länge. Jag är böjd att hålla med.

Sverige har blivit ett vidrigt, känslokallt och omänskligt samhälle. Och värre blir det så länge inga krafttag tas för att ta hand om våra medmänniskor. Snabbt. Det är bara pengar som styr, vinstintresse, kvartalskapitalism och marknadsliberalism. Vi har indelats i "närande" och "tärande". Jag vill inte ha ett sådant Sverige! Jag kan inte tiga och låtsas som inget. 

Alla människor är lika mycket värda, även de som inte förmår arbeta för fullt. För att inte tala om de gamla som redan har kämpat för vårt samhälle i hela sitt liv och bara lämnas åt sitt öde för att "vi ska gå med vinst…".

Vi måste inte alls gå med vinst, det räcker om det går runt. Och om det inte går runt får vi hjälpas åt allihop efter förmåga, skatteförmåga. Vad är det för samhälle som offrar sina gamla och sjuka? Vinstintresse skapar bara frosseri och girighet hos dem som redan har.

Högerregeringen är euforisk över att Sverige inte längre har högst skattetryck i världen, vi har passerats av Danmark. Reinfeld hoppas att skattetrycket ska sjunka ännu mer. Jag har lust att sätta horn i pannan på den som kan säga så mot bakgrund av vad som rapporteras.

"Så är det också er himmelske faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad." (Matteus 18:14, i liknelsen om det förlorade fåret)

I går kom leveransen med pappas nya säng, en sån där höj- och sänkbar. Var där och bäddade den nya. Prövade funktionerna. Vilken lyx. Om man blir dålig och måste tillbringa mycket tid i sängen kan man ju höja den och få lite utsikt genom fönstret. Slippa stirra bara på tak och väggar. 

Pappa prövade, pappa njöt och blev kvar i sängen när jag gick. Återstår nu bara att ta hand om den gamla. Får bli på tisdag när Husbonden är ledig.

Våren dröjer ännu ett tag.... nej, fel... solen dröjer. Det är inte riktigt samma sak. Våren lufsar på med plusgrader och vårtecken. Vilken tur att det inte går för fort. Idag = dimma, mjölkvit dito. Väntas visst snöbyar från norr, hörde jag. Vinterdäcken får vara kvar till efter påsk.

Tranorna ropar från sin häckningslokal mest varje dag. Vipor och lärka flyger över åkrarna och ropar på sitt vis. Såg i bloggen för ett år sedan att starar och bofink anlänt vid denna tid. Så icke nu, trots tidig vår. Jo, bofink har siktats och hörts några socknar bort... men inte här.

Nä, det här duger inte. Nu drar vi igång dagen. Lägger på nytt i kaminen och tuffar på. Får se hur långt jag kommer på dagens att-göra-lista.

Så har man genomlidit detta upphaussade skrikande som Melodifestivalen numera utgör. Från Lilla Huset på Prärien anses samfällt att RÄTT lått vann! Grattis Perelli! En värdig vinnare konstaterar vi nöjt. Låten Hero kan man ju till och med hoppas på i Belgrad.

Följer aldrig deltävlingarna nuförtiden. Orkar inte med mer än ett skrikjippo. Anser inte heller att den musikaliska kvalitéten motsvarar den upphaussade stämningen. Men det hör ju till allmänbildningen att kolla finalen, ja... är nästan en skyldighet, en plikt. Fast jag somnar alltid under röstningen.

Våra favoriter utöver vinnaren var väl BWO och Nordman. Men vad var Christer Sjögrens bidrag för något? Han gjorde väl vad han kunde, stackar'n men något banalare får man leta efter. Hur som helst utgör Kristian Luuk den största behållningen. Han är suverän!

Kristdemokraterna (kd) vill lagstifta om tvång att hjälpa en medmänniska i nöd. Klart vi ska göra detta, men det är väl snarare empati, medkänsla, något som måste komma inifrån och inte kan kommenderas fram. Inte ens med hot om straff.

Skulle inte tvång med risk för åtal snarare få folk att verkligen lägga benen på ryggen för att inte bli ifrågasatta?

Tänk, att det gått så långt att man diskuterar lagstiftning för att folk ska hjälpa skadade och förhindra brott! Vill hellre tänka så här när det gäller begreppen:

• "Empati betyder medkänsla eller inlevelse, det betecknar i allmänhet en förmåga att föreställa sig själv i en annan människas eller annan levande varelses situation". (enligt Wikipedia/Susning.se)
• "Civilkurage är förmågan att upprätthålla sin åsikt, eller sitt agerande, trots att det inte är populär i det aktuella sällskapet." (enligt Wikipedia/Susning.se)

I vårt hårda samhälle som envist hävdar den egna individen mot omgivningen är det inte konstigt att medkänslan för medmänniskorna försvunnit. Skolungdom har av marknadsliberaler i årtionden uppmuntrats att armbåga sig fram, slåss för sin rätt, kräva respekt och "go for it". Tänkvärt.

Hur återfå empatin?

Undervisning i skolan om moral och etik är ett sätt. Uppfostran är ett annat. Föräldrar kan inte abdikera från sin uppfostrarroll, men hur klara den på ett naturligt sätt när man bara umgås med sina barn en kort stund mellan dagis och läggdags?

Kristendomsundervisning med Jesu liknelser om hur en god människa bör uppträda är fina rättesnören. Kristendomen har med tio guds bud lagt grund för stora delar i vår lagstiftning: du ska inte stjäla, inte dräpa, inte begå äktenskapsbrott, inte ljuga osv. Många fina regler där. Så långt medkänslan.

Hur återfå civilkuraget?

Som liten fick jag lära mig att genast erkänna ett busstreck och ta skammen och straffet. Det skulle ge gott samvete, hette det. Och det gjorde det! Man fick lära sig stå upp för vad man gjort. Det ger civilkurage.

Jag kunde inte få allt som "alla andra hade" för vi hade inte råd. Fick lära mig leva med det och stå upp för det. Det ger också civilkurage.

På den tiden tog vuxna del i det uppväxande släktets fostran. Vuxna brydde sig om vilket sorts samhälle man ville ha. Barn kom inte undan med dumheter och sabotage. Genast ryckte en vuxen ut och rättade till "så där gör man inte". Sånt händer inte nu. Skulle någon göra så idag blev den väl stenad...

Därtill var föräldrar betalningsskyldiga när barnen hade sönder glasrutor, saboterade eller stal. Det innebar att barn förmanades att hålla sig i skinnet, för mamma och pappa hade inte råd att betala. Den skyldigheten är borta.

Det fanns mycket som var bra förr och som kan vara värt att återinföra i anpassad form. Jag tror mer på uppfostran och undervisning i de här frågorna än lag och straff.

Som liten fick jag höra att jag var ämnad åt lillprinsen Carl Gustaf. Inte från mina föräldrar, tack och lov, men från "faster". Hon var egentligen pappas faster och hade åldern inne för Svensk Damtidning* som hon prenumererade på. Den lille kronprinsen råkade vara ungefär i min ålder och hela landet frossade i prinsfeber. Så ock "faster" som dreglade över SD:s alla bilder på den efterlängtade arvprinsen. (Så många bilder man tvingats se på detta vackra barn!)

Så löjligt, tyckte jag. Störtlöjligt. Och slog för mig med händer och fötter. Men "faster" hade sina drömmar om "sin lilla prinsessa"...

Undrar hur många andra flickor i min ålder på den tiden som också ansågs ämnade för prinsen...?

Hur som helst har ju alla små flickor sina prinsessperioder, eller hade då i alla fall. Det skulle kanske jag också haft om det inte varit för "faster". Hon förekom min egen fantasi och med ens blev prinsessidéerna bara besvärande. Jag menar... prinsessa kunde kanske varit ok, men bortlovad åt en vilt främmande prins redan i ung ålder...! Det vände sig i magen på mig av vämjelse, så liten jag var.

Så när "faster" lockat (hon var ju frisörska) mitt vanligen spikraka hår till "prinsesslockar" sparkade jag bakut. Nä, jag ville fortsätta vara rakhårig, om det nu hängde på det. Och så blev det. Man är väl rebell...

* Svensk Damtidning har ett arkiv och många länkar till allt som rör kunglighet, om man är intresserad av det. Bild på lillprinsen lånad därifrån.