Ännu mer snö! Härtill är jag nödd och tvungen… att sätta in snöbilder den 25 mars, alltså. För minnet.

Ställde in planerad resa till Byhålan för inköp av fågelfrö. Det vräkte ner för mycket. Trodde inte mina ögon när det mitt i stora snöfallet anlände en hel starflock. Det var starar på talgbollarna, starar på marken, starar i träden, starar i fågelbordet och trastar på marken och i träden (förutom alla de vanliga då…) Det var världens hålligång vid fågelbordet. Fullknôkat, som vi säger här.

Nu skulle det varit fågelräkning. Nu har alla som inte var här den 23 januari kommit fram. Domherre, grönfink, gulsparv, hämpling, bergfink plus alla mesar som vanligt. Men stararna…! Så fina de var, och hungriga. Härligt att kunna bjuda de långväga resenärerna på mat när de kommer hem.

Förhindrad att ta bilder på dem då utfodringen ligger i Parken på andra sidan vägen med häckar emellan. Vi ser men kan inte fotografera för alla grenarna.

När jag pratade med grannen på telefon för att samordna trastmatningen såg jag genom köksfönstret tranorna som kom… mitt i snöfallet. 15 stycken. De kunde inte hålla sig längre. Krrrooh, Krrrooh, ropade de när jag öppnade fönstret. "Vi är hemma, vi är hemma". (Ooo, jag ryser) Härligt! Dom kan väl inte ha fel…? Nu måste våren ta fart.

Åtta timmar tar resan från den tyska ön Rügen till Hornborgasjön, läser jag i lokaltidningen. Där står det också att tranorna stänger av blodcirkulationen under knäet så att dom kan stå på is och i kallt vatten. 2 300 tranor är framme nu och dom dansar, hoppar och flyger, berättas det. Full rulle alltså.

Tranorna utfodras med korn som de äter upp sig med inför häckning och för dem som ska fortsätta norrut. I fjol vräktes 120 ton korn ut runt mars-april till tranorna.

Blev så uppiggad av detta att jag genast åkte till Byn och köpte mer fågelfröer när snöfallet slutade.

Tranbroderiet gjorde jag för snart 40 år sen. Gammal kärlek rostar aldrig.

Har gjort testet jag med. Har sett det på flera bloggar och brakade åstad. Så här blev det.

Har läst en del i mitt liv, men mera sällan skönlitteratur. Bokhyllan är fylld med facklitteratur från olika perioder. Därför blir ett test av detta slag svårt att genomföra. Alla förutsätter på något vis att man läser skönlitteratur... Annars läser man inte...eh..?

Sedan många år tillbaka har jag dock inte haft ro att läsa något alls, svårt med koncentrationen, känner mig tvungen att GÖRA något istället. Är väl mer givare än mottagare, kan jag tro.

Under påskens påtvingade inomhusvistelse har utgrävning påbörjats i Lilla Husets dunkla vrår. Nu återfanns mina gamla flickböcker. Om hästar och hästflickor förstås. Jag var helt besjälad av Jill, favoriten nummer ett med nio böcker i serien. Jag slukade dem sittande i favoritfåtöljen en hel sommar i slutet av 50-talet. Solen gassade och mamma tyckte jag skulle gå ut i det vackra vädret. No way! Jag drog ner persiennerna och läste om Jill, skriven av Ruby Ferguson.

Böckerna passade mig som hand i handske med humor och ett tilltal som jag sög åt mig. Den serien har nog påverkat mig mer än jag vet om. Upptäcker nu att jag kan första boken utantill.

Jill lever lyckligt med sin barnboksförfattande mamma under enkla förhållanden. Ibland ger författandet en rejäl hacka, precis lagom för att Jill då och då ska kunna köpa sig den häst hon just då önskar. Jills första ponny Black Boy köps just på det viset, utan att hon vet ett dyft om hästskötsel eller ridning. Hon har lärt sig älska hästar genom sin bortgångne far. Black Boy släpps i deras trädgård vid Grindstugan vid Gamla Tjärnen i Chatton där det gamla skjulet turligt nog visar sig rymma ett gammalt stall.

Allra mest älskade jag första boken där Jill Crewe är elva år. Hon fumlar med sin nya ponny som är jättesnäll. Som åskådare vid en ridtävling träffar hon Martin Lowe som är rullstolsburen efter en krigsolycka. Han lever upp på nytt när han kan lära Jill rida och sköta sin häst och bli en duktig ryttarinna som inte alls vill vinna till varje pris utan mest göra ett gott jobb.

Alla flickor i grannskapet rider och deltar i lantliga små tävlingar i underbar engelsk landsbygd med lokala lantbruksutställningar, välgörenhetsbasarer, rävjakter och tweedkavajer. Böckerna doftar häst, hö och läder.

Jill är präktigheten själv, ärlig, rättrådig och klok med gott uppförande, hög moral, civilkurage och gott självförtroende. Hon tar eget ansvar och gillar att göra rätt för sig med hårt arbete. En alldeles vanlig flicka vars ryttarbana inte alls gick raka vägen till tävlingsvinster och rosetter utan genom massor av vanliga fel och fumligheter som hos alla nybörjare.

Dessa sedelärande böcker kostade fem kronor styck och hette Jill i sadeln, Jill stallflickan, Jill rider igen, Jills ridskola, Jills ridklubb, Jill tar priset, Jill och drömhästen, Jill bland vilda hästar och Jill på långritt.

Rivstart på dagen. Jag som vanligen drar omkring en stund och mornar mig fick plötsligt fart under fötterna när jag tittade ut i gryningsljuset. Snön hindrade utefåglarna från att hitta mat. Slängde på mig nödvändiga kläder, skottade mig fram till fågelhuset, hämtade en spann med fröer, smulade bröd tillsammans med äpplen och russin i plastpåse och fort ut till vännerna som satt hungrigt väntande i Parken.

-  Konstig frisyr den har då, sa dom om nattrufset.

- Nu ska vi inte vara såna, sa jag. Sparkade undan snön på marken, fixade och donade med frukosten. Hungern fick dem att raskt glömma frisyren.