Luciamorgon på tv ingår i Lilla Husets traditioner, i år med Malmös lucia som kom med facklor i båt och bland annat besökte vårdinrättningar. I år ovanligt lyckad sångupplevelse. Största behållningen var en uppvaktad man, både klok och vithårig i blinkande tomteluva som sammanfattade sitt julbudskap till svenska folket:

"Lucia är en fin och underbar tradition som vi ska bevara. Vi ska värna om varandra, hjälpa varandra och tänka på varandra. Och bevara kärleken till dem vi tycker om. Det är min högsta önskan."

Detta fina budskap både i innehåll och uttryck framförde han välfraserat, ledigt och lätt, så som jag inte kan tänka mig att någon politiker kan säga på ett trovärdigt sätt.

-----

Snön ligger kvar. Även tv:n var vit hela dagen. Vinterstudion är igång med det alpina. Inget jag följer men det ger trevlig atmosfär i Lilla Huset. Utförsåket klarar jag bara inte av, alla åker likadant i mina ögon. Men skidskyttet är tv-vänligt med tydlig grafik och så har vi ju våra svenska med. Man smälte ju helt för AK Olofssons mysiga bebisbild på geväret. Men att amma och tävla samtidigt… det hade jag aldrig fixat.

Avslutar med den tjusiga loggan för skidskyttet i Hochfilzen, en femuddig stjärna som liknar en skidskytt – helt suverän. Måste spridas.

-----------

Luciadagen fortsatte med korpparets uppvisning när de stärkte banden i god tid före häckningen. De svarta silhuetterna sågs seglande i rote över Lilla Huset i femton minuter, övandes olika turer under dova kro-kroanden och klonkanden. Tätt, tätt, ömsom över och under varann, ömsom intill varann i perfekt koordinerad flykt.

Gåsflockarna flyger dagligen över trädgården, ibland alla sjuttio tillsammans, ibland i mindre flockar under kraftigt 'vingesus'.

Läsekretsen önskas en fin Tredje Advent!

Hade närkontakt med sparvhöken en morgon. I mycket tidig gryning med svagt ljus kom han ljudlöst svepande från grindhålet och nuddade min kappa med ena vingen i lårhöjd innan han landade på en av fågelvoljärerna. Där satte han sig och vred huvudet mot mig. Det var ännu så pass mörkt att vi knappt såg anletsdragen på varann. Så stod tiden stilla i någon minut innan han kastade sig ut över åkrarna och försvann. En märklig händelse. Förvånad över hur tidigt han började jobbet.

För övrigt har jag kommit över mitt hökhat. Att man blixtrade till efter hökattacken på fåglarna i fjol är inte så konstigt, men nu har vi insett att det bara är unga hökar som under sensommar och höst försöker slå mot våra fåglar och de är inte så skickliga. De inser snart att det inte är någon idé och slutar efter några försök.

Eftersom vi matar vinterfåglarna har han hur många chanser som helst på dem istället. Vilket utnyttjas. Här sker nedslag lite nu och då och så ska det vara i naturen. Men våra fåglar får han låta bli.