Det är såå skönt och roligt att kunna se sina fåglar inifrån köksfönstret!

Den nya voljären blev verkligen uppskattad både av fåglarna och oss. Vare sig det regnar eller vackert är kanarierna ute hela dagarna. De har börjat "klippa" gräsmattan så snart är väl den ett minne blott. Jösses vad dom jobbar. Mellan arbetspassen sätter de sig och sover en stund, ute eller inne. De har en sammanhängande flygsträcka på  över tio meter på längden.  Den del av voljären som ser rund ut är cirka fem meter bred. 

Nu har äntligen även risfåglarna börjat utnyttja voljären. Idag var tio risfåglar ute samtidigt, så nu är det snart full fart. Kanarierna tycks ta det för självklart, medan risfåglarna mest ser förvånade ut. Lika bra att de vänjer sig. Det är inte på låtsas, det är på riktigt och nu ska de ha denna framöver.

Inspirerad av morgonens Vilda Västern-äventyr var jag inte svår att hejda när hundarna och jag var på utflykt i ett helt annat ärende. Bilen bromsade praktiskt taget av sig själv när vi passerade en av hagarna där vår bondes boskap går. Att jag är fascinerad och intresserad av boskap i allmänhet och maffiga tjurar i synnerhet är väl ett understatement.

Bilderna talar i övrigt för sig själva. 

Denna pojke kallas för Skogshuggar'n för att han blev född uppe i skogen, berättade bonden när vi sågs.

Ooops, vad skådar mitt norra öga!

En boskapshjord om 50 djur på vandring  har just grötat ihop sig då de nått en gård de inte känner igen. Ser inte så många ut här, men jag räknade.

I gryningen strövade en boskapshjord bestående av femtio djur fram emot grannstället på andra sidan bäcken. Hjorden var definitivt på fel plats i livet och förflyttade sig ovanligt raskt. En boskapshjord i rörelse är imponerande och med den farten utgjorde de en potentiell fara. Då vår grannbonde har uppemot hundra djur spridda i olika hagar på bygden ringde jag honom genast. Han satt mitt i frukosten och kom fort i byxorna.

Under väntetiden studerade jag hur ledartjuren ”basen för basset” nästan inne på gårdsplanen hos grannstället faktiskt vände sin hjord. Han motade bort dem som var närmast efter honom och hur signalerna sedan spreds vidare som en kedjereaktion i det långa ledet var obegripligt att förstå, men de vände allihop. Strax var de på återtåg mot skogen varifrån de kommit. Vår bonde konstaterade genast att de inte var hans men gick ändå ut för att schasa hem dem.

De hörde hemma på gården bakom skogen. Efter bara några handklappningar var hjorden igång i flytande trav. Det var mäktigt och vackert, och dånade i marken som från en buffelhjord.

Undrar just om det är det hösten som gör djuren oroliga? Kanske är det fler än fåglarna som drivs av vandringsinstinkter? Älgarna vandrar ju om hösten, varför inte boskap – om dom kommer åt?

Jägare är en väldigt stor grupp i samhället.

De utgör en välorganiserad och högljudd lobbygrupp.

Det märks inte minst i Svenska Kennelklubben, där jakthundsraserna får särbehandling på kennelfullmäktige. Många förslag går i stöpet om jägarna inte gillar det.

Jägarna har sina jakttider för olika vilt, men de får i övrigt skjuta när och hur som helst med sina vapen.

Det sa polisen som jag ringde till:

- Dom får skjuta rätt ut i skogen när som helst på året.

- Utan att meddela grannar eller sätta upp varningsskyltar.

- Det är jägarens ansvar att se till att det inte sker olyckor!

Sa polisen.

- Men om det ändå händer en olycka...?

- Då är det vådaskjutning och ska utredas!

Lite sent då... menar jag.

Morgonrundan avverkades redan i soluppgången eftersom pappa skulle komma idag. Gick utan stavar, fast de hängde med som tröst. Och tänk... jag JOGGADE vissa sträckor (!), korta men dock. Nu låter detta skrytsamt men det var nog den syrerika luften som fick mig att pröva. Ibland går ju bilar särskilt piggt om morgnarna och det får kanske samma effekt på oss. Det gick hyfsat.

Men det där med joggning... Fattar inte vad som gör ont i huden överallt i hela kroppen, framför allt i nedslagen. Att man kan få ont i fötter och leder är ju känt... men fattar inte det där med huden. Det känns till och med i kinderna (!) fast de äro ganska magra för närvarande. Ovanan kanske... eller så är huden slapp. Vad vet jag.

Hursomhelst var det uppiggande med tranornas rop under alla sex kilometrarna. Fick långa öron då med blicken fäst i fjärran. Först var jag mitt i en skränig kajflock och trodde väl aldrig jag skulle få höra tranorna igen, men jo-o-då det fick jag. Klart och tydligt. Såg även en som landade på fältet.

Men... mitt i denna skönhetsupplevelse brann flera skott av. Baadoong. baadong! Och tranorna tystnade! Vi har en JÄGARE till granne bakom skogen. Och det har vi fått erfara framför allt i år. Det låter som om han sitter och kastar kulor omkring sig på allt och alla. Han har skrämt mig på riktigt vid några tillfällen, såpass att jag ringt till polisen och frågat vilka regler som gäller.

Jägare påstår ju ofta att de njuter av naturen. Det gäller inte denna i alla fall. Han håller alltså på och skjuter in vapen inför älgjakten hemma på sin lilla gård. Och han kunde inte låta tranorna ropa ifred! Inte heller låta oss andra som också var morgonpigga få njuta av dem. Nehej, JUST DÅ måste han bränna av sina skott.

Stekt makrill med gräddsky stod på menyn när pappa kom. Sen somnade vi i varsin stol framför TCM på tv-n, det vill säga när vi inte pratade om hans förestående flytt till servicelägenhet. En del att planera är det.

Kanarierna gjorde samma strömhopp idag, andra dagen. Satt innanför och väntade på att luckan skulle gå upp i morse och ut for hela bandet med ens. Idag var de mest på gräsmattan och plockade gräs, jord och insekter, de drar upp gräset med rötterna (!). Inte bryr de sig om regnet heller.

När jag kom hem från dagens lunk hörde jag ett bekant läte i voljären; en risfågel som spelade. Svår att se med sin grå färg, men där satt den spelevinken... ensam i lövverket. Nå, kommer en så kommer snart flera men de dröjer med premiären. Den som väntar på nåt gott...

Städade hos marsvinen. Sen kom bonusdotera på snabbesök med pojkvännen innan de drar till Californien på 14 dagar för semester och visit hos hennes gamla au pair-arbetsgivare. De ska bland annat flyga sightseeingtur över Grand Canyon (skulle jag aldrig våga). Nu vilar vi ut och njuter frukterna av vårt voljärjobb.

Strömhopp var ordet. Efter nio dagars internering var den nya voljären klar. Kanarierna har noga studerat tillkomsten av nytt hål i väggen så de fattade precis vad som skulle hända. De satt på kö. När luckan drogs upp blev det strömhopp ut i den nya omgivningen: Gloria Estefan, Pavarotti, Gretchen, Orange, Tjocka Charlotta, Nacka, Dammråttan, Musse, Greta Garbo, Helmut, Nacki, Googles, Minnie-Mini och alla de andra. På ett par sekunder hade de avancerat till den stora avdelningen för inspektion.

Det är kanarierna som är mest nyfikna och orädda. Vi förvånades något av att inga sebra- eller måsfinkar tog chansen denna första dag. Att risfåglarna skulle avvakta ett tag till misstänkte vi. 

De prövade alla grenar, kollade in var nätet fanns, hoppade i gräset, satt på stora stenen, plockade i jorden och strax hoppade de in igen... för att snart återkomma. Klokt att lära sig in- och utgång först!

Nu fick Husbonden lön för mödan. Vilken syn!

Trevliga bilder kunde man ta också, strax före regnet.

Papegojorna fick mycket att titta på och gladdes åt sina nya grannar. Och nu kan vi stå inne i köket och titta ut på dem... Vilken känsla! Det har vi verkligen saknat. Och är de på sånghumör gläntar vi bara på fönstret och kan höra dem inomhus. Wow!

Så här ser slussen ut. Man måste ju kunna gå in till dem utan att någon kan smita ut. Då har vi slussar. I det lilla utrymmet går kanariernas dörr till vänster och papegojornas rakt fram. Därigenom släpar vi stora träd och grenar till dem.

Av misstag hörde jag nyss ett telefonväkteri med regeringens Hästsvansnisse. Hade ju bestämt mig för att inte lyssna. Men när många arga, ledsna och förtvivlade människor ringde in med STORA problem fastnade jag där en liten stund. Mitt hjärta blöder för alla som nu far illa.

Och... det intressanta var att flera av dem presterade bättre frågor än vad journalister ställer nuförtiden (Yes!). Hästsvansen var delvis i gungning. (Yes!) Var är alla skjutjärnsreportrar nu? Här finns trådar att ta upp.