Valvakan blev både lång och svår. Tur att denna Våndans Afton delades med vänner. Vi hade i alla fall kul medan vi väntade. Urlakad så här dagen efter. Trots sovmorgon gick söndagskänslan aldrig ur kroppen denna måndag.

Regeringsskifte, bra! Men till vad? Reinfeldt avgick som statsminister, han slutar som M-ledare! Nu ska han väl inte längre kunna tillfoga sjuka och svaga mer smärta och elände. Bra!

M tappade var fjärde väljare! Historiskt - för att använda alliansens eget slitna begrepp för alla illdåd som genomförts. Signifikant nog blev även fallet ”historiskt”. Men… pusta ut kan vi inte.

Vänstersidan vann, liksom… över alliansen - men ändå inte. SD står i vägen för att påbörja nödvändig reparation av en söndertrasad välfärd.  Åtta partier i riksdagen… vad kan man förvänta sig… Milde tid, vilken röra!

Och frågan är om Sverige längre själv råder över invandringen? Det tycks som om invandring och flyktingmottagning alltmer bestäms från EU och FN. Vad ska vi då med SD till?

Vad ska vi med åtta partier i riksdagen till? Fi stal röster från V utan att komma in – bortkastat. Och stackars Löfven, som jag önskat en bättre start. Han fick ihop 31 % i ett litet land med åtta partier. En bedrift i sig!

Vi väljare har gjort vårt. Vi har röstat. Vi kan inte längre påverka regeringsbildandet. Bara luta oss tillbaka, avvakta olika turer, lyssna på experters analyser, begrunda faktum och bereda oss på eventuellt nyval.  

Numera njutes svampen bäst på plats i sin naturliga miljö. Ett test för mobilkameran. Samtliga bilder är tagna med HTC One och blev riktigt hyggliga.

Svamp är egentligen rena skönhetsupplevelsen. För ögat, alltså. Äter inte svamp sedan jag fick crohns sjukdom. Bitarna kan inte passera. En gång var jag bra på att plocka svamp och kunna namnen. Sen har många av dem förvunnit i glömskans korridorer. Men vad gör det. Många av de vackraste är ändå oätliga. Flugsvamp t.ex

Nu är sladdkullen ute! Ja, de kanariebebisar som trillade ur boet och sånär dog härförleden. Och som vi räddade med tålamod och list efter traumat. Mor 'Nils-Georg' och pappa Tore återupptog matningen i reparerat bo och allt har löpt som det ska. Men de är ute tidigt, rackarna… tre dagar för tidigt.

Inte förrän till tisdag, om tre dagar, skulle de ut. Men man såg tidigt att här blir det grejer av... I två dagar har den ena ungen stått upp i boet och spejat runt. Och i morse hade det hänt. Livliga som attan. Ibland ser man kanarieungar ligga tillsammans i ett hörn i nästan en vecka efter att de kommit ut. Men de här vankade av och an, pigga på att utforska omgivningen. Verkar bra - så långt. Vi är lättade och glada att allt gick vägen.

Vi passar på att ringmärka dem medan de ännu är naiva och orädda. Så lätt det går. Och sen snabbt tillbaka till platsen där de hämtades. En minut allt som allt.

Härligt mörkhyade har de varit sen födseln, vilket glatt oss. På senare tid har vi fått alltför många gula, gulvita och cremefärgade kanarier. Vackert det också, men lite tjatigt. Och svåra att se skillnad på. Dessa blir bruna eller gröna när de färgar ut, vilket är efterlängtat. Då kan det i nästa generation bli en hel del brokigt igen. 

Sensommarskräpiga står rabatterna med hängande blommor som försöker hänga i. Ingen fräschör i grönskan längre. Bladen hänger slappa och utlevade i ett sista försök att njuta av det goa vädret. Blommorna som för någon månad sen gladde oss med prunkande livsglädje ska gå till vila. Tror jag skrev om detta alldeles nyss, men det fyller mitt hjärta när jag ser dem. Tycker det är vackert.

En av amiralerna gästar fjärilsrestaurangen med syrénbuddhleja och fotades. Växterna som planterats för fjärilarnas skull har i brist på dessa givit näring åt hundratals humlor hela sommaren istället. Och glada var dom :-)

De små söta rödfibblorna hämtar sig. När vi grävt upp dem från vägkanten och planterat hemmave´såg de för ledsna ut. Skamfilade, hanterade, lite brutna och så. Blommorna hängde med sina huvuden och såg avsomnade ut. Men nu repar de mod lite till mans. Hellegod. Lyfter sig liksom, trots att de långa stjälkarna ännu ligger böjda. Härliga rödfibblor. Lilla Huset gillar växter som vill själva! Viktigast är att de etablerar sig på platsen så att nästa år blir ett bra rödfibbleår.

Bokslut sommaren 2014: Våren var jättefin, bönderna sådde och trodde på rekordskördar. Nattfrosten fördröjde eller spolierade blomning i vår trädgård. Sen långvarig värme och torka, träden gulnade. Många hann tröska innan regnen, men inte alla… och nu står vatten överallt med ’rekordskördarna’ kvar på åkrarna. Undrar när bönderna kan köra ut och hämta hem det.

Åskan gick oavbrutet tycks det. Sedan 19 maj och framåt. Många och långa åskoväder. Ett riktigt åskår har det varit och många har drabbats i stort som smått. Nossan, bygdens blåa band, har nu stigit upp i trädgårdar hos de med strandtomt. Många fick rekordregn i maj med fyllda källare, andra fick källarna fyllda nu i veckan. Tänk om det finns de som råkade illa ut båda gångerna…  Nog är det väder alltid!

Denna tanten har anlitat både tandläkare och läkare akut i veckan. Ett bryskt slut på sommarlovet! En guldkrona bara lossnade - av en tandpetare! Avböjde erbjudandet om omedelbar utdragning då tiden blev knapp. Medicin skulle hämtas innan apoteket lunchstängde och sen väntade fler ärenden. Tandläkaren fick slipa till det värsta. Utdragning sker i september när jag ändå ska dit. Sen blir det väntan på implantat. Kön är ett år lång.

Sen utbröt rena snurren. Yrsel. Ibland karusell, men mest ’bara’ gungfly. Gissar på känd nackproblematik. Tid hos sjukgymnast 3 september. Axelrullningar enligt tidigare program har inletts på hemmafronten.  En morgon när det susat tillräckligt uppsöktes läkare för säkerhets skull. Provtagning måndag.

Händelsefattigt…? Nähähäedå. 

Lilla Huset är nu med varmkompost. Greenline Master (tål -15 grader) är monterad och utplacerad på lämpligaste plats; ej för soligt, ej för skuggigt och med markkontakt för maskarnas skull. Vi har trädgårdskompost sedan länge men lägger inget hushållsavfall där. När Mastern är inkörd börjar källsortering också. Inga krav från kommunen - än, men ingen kommer undan. Nog ska kostnaden för soptömning kunna sänkas något.

Optimisterna gav sig av på cykeltur, trots hot om regn. "Går det så går det" trumpetade vi glatt. Halvvägs av 1,5-milaturen efter alla stigningar tillstötte ont i tarmen (Crohns). Gallbesvär anslöt, liksom regnet... ingen återvändo. Bara att trampa vidare. I enveten motvind! Regnponchon på försent. Våtvarmt omslag, kan det kallas.

Sensommaren är här. Blommorna som glatt oss med sitt överdåd står utblommade och trötta och tappar sitt vissna skräp i gångar och rabatter. Det har också sin tjusning. Kaffeplatsen har flyttat upp på farstun intill ännu kaxiga tagetesen. Trots att klematisen har hunnit klättra ända upp i nya uteplatsspaljén. Nu är tiden för solregn - dagarna i ända, tycks det.

Inspirationen tog fart när vi såg de härliga lådorna på Maxi häromdagen. Husbonden klöv och sågade till ribbor, mätte och stod i. Pustade ett tag över att problem tillstött, varpå jag kontrade med "övning ger färdighet"... och si, där blev det två lådor färdiga. Helläckra, stabila, användbara! Vill ha fler, vill ha fler... Den ena ska vi ha späntved i (tännestecker, säger västgöten), den andra kan nyskördade löken bo i. My God, vad dom blev fina!

Passar på att fota halmbalar och skördeklar spannmål när jag tuffar förbi på återupptagna promenader. Snart är det över och till ända så man måste ha minnesbilder att suga på till vintern. Alpackorna på stora rundan har fått fyra föl och gömmer dem vaksamt i flocken. En och annan blommande ljungtorva passeras också, men mobilkameran är inte så bra till just ljung. Västergötlands landskapsblomma. Ensamma blåklockor ser så ledsamma ut i sin skira elegans. Har man sett den sista för i år?

Rödfibblorna som växer så frodigt i vägkantsgruset vid stora vägen har vi kastat våra ögon på i ett par år nu. I dag for vi dit och grävde upp några. Hoppas de acklimatiserar sig här. De är så tufsigt tuffa och granna.

Trodde sista svalbilden var tagen för i år, men när en svag (men dock) regnbåge lyste i fonden åkte kameran fram... igen.

För övrigt samlas och skrivs det lite om Husbondens släkthistoria på lediga stunder. Släktkrönika blir det inte (!)... för många tappade trådar där. Men det får finnas lite fakta till alla fina bilder som hittades i gömmorna förra året.

Här kan vi snacka om grodperspektiv på fågelperspektivet, hehe. Man hamnar alltid i underläge mot svalorna, lufthavets verkliga akrobater. Stämningen de där dagarna när det händer, att t.ex 82 svalor samlas på hustaket med sina flygövningar blir alltid så magisk. De tar över hela tillvaron. Inte bara luftrummet. De är överallt. Flyger ut, kommer tillbaka, landar, kvittrar sitt typiska kvitter med knorr på slutet. Man kan inte sluta titta. Och ganska oskygga är de också vid såna tillfällen. Tror jag det... högt däruppe!

Utöver filmen i förra inlägget blev det en del bilder också. Har redigerat, förkastat, lagt ut på facebook - både på min sida och en som heter Vi som älskar fåglar. Den sistnämnda rekommenderas för alla som älskar fåglar. Fantastiska bilder på våra bevingade vänner tagna av fantastiska fågelfotografer. Stundtals får man komplex för oftast är det totalt felfria bilder med hög skärpa. Inget man kan skryta med här, men här kommer en kvalkad med Lilla Husets svalor, anno 2014, som jag gärna delar med mig av.

Det var änna lite svettigt att få till den här filmen med 82 svalor på taket. Lite knepigt med svalfilmning... 1) man måste passa på när de är där, 2) de är små och 3) det går fort. Hur som helst är det en upplevelse när de är här. Man kan liksom inte ta ögonen från dem. Mest ladusvalor den här gången och några hussvalor.

Absoluta favoriter här är ungarna på tråden som tigger, matas, gnabbas och följer föräldrarna i skyn med parallella huvudrörelser. De är bara för goa.