Startade i ottan mot Göteborg för ett efterlängtat besök på Gottfrieskliniken i Mölndal. Visst fick jag diagnosen ME/CFS (kroniskt trötthetssyndrom) precis som jag misstänkt. Bot finns ingen. Bättring nås genom att hushålla med sina ynkliga resurser.

Med mig fick jag labbremiss för provtagning samt förslag på eventuell medicinering. Mycket att ta in och fundera över. Sömnkontot får ses över, lite underskott där… och ytterst olämpligt i kombination med ME. Såklart. Betyder mer än man tror. Slut på nattsudd och sena blogginlägg…;-)

Färdvägen hade i förväg kollats på MapJacks gatubilder (hitta.se). Superbra funktion. Husbonden skjutsade och med god planering fanns gott om tid och mycket att se…

Göteborg är aldrig sig likt – där river man upp gator, gräver tunnlar och bygger broar hela tiden. Så har det varit sedan min uppväxt därstädes. Sämre stad att köra i får man leta efter... slarv med gatuskyltar och vägvisningar. Tack vare 'göteborgs-dna' känner man sig fram i röran.

Efter god smörgås på café fort, fort hem till Paradiset och hundarna som varit ensamma länge nog.

Det tog lite tid att vänta ut kroppen innan den var redo, och sen skulle banan smörjas och centreras. Men nu är den prövad. Lite ironiskt nu när det börjar bli barmark, men det är ju en investering för framtiden. Här kan man ta sig en halvtimme när man inte hinner att gå den långa utomhusrundan. Eller när det blåser småjävlar. Eller ösregnar.

MBT-skorna knöts på för första gången på 3,5 månad och det var ljuvligt. Som gjutna på fötterna. Gångbanan var en upplevelse… marken rör sig ju. Yrsel var ordet. Lätt snurrig i början. Vågade inte se varken hit eller dit. Jösses, så vingligt det blev. Och inte visste man hur långt bak man vågade gå innan bandet tog slut. Vågade inte titta efter heller, för då snurrade världen.

För att öva upp balansen på detta rörliga underlag måste man ju släppa handtagen, annars blir alla rörelser fel. Så jag tog ett band och virade om handtagen som ett extra stöd att hålla lite lätt i… och vips… efter 10-15 minuter gick jag riktigt bra med svängande armar som man ska. Och släppte stödbandet, ökade farten och tja… det började kännas riktigt okej. Vågade till och med se mig om i hemmet under tiden.

En halvtimme gick jag. Efter så lång tids stillasittande är ju alla muskler otränade så man får öka i etapper. Men tro det eller ej… ryggen kändes lite bättre. För att inte tala om blodcirkulation och endorfiner. Ooohh, jag behöver detta.

Men herregud så rund jag var under fötterna när jag klev av bandet igen. Tog snedsteg som efter en båttur på guppande hav. Ett gott råd är att sätta sig direkt en stund efter, för att komma till sans. Detta är såklart en vanesak.

... men aldrig kommer till dörren?

Jo, en gångbana! En skottad gångbana. En alldeles egen gångbana på barmark.

Jag kallar det så, löpbandet. Det kom idag. Med stor bil från DHL som fick trixa och fixa för att kunna vända. Varför tar dom så stora bilar när dom ska ut på små bondvägar på landsbygden?

Nu får cykeln vila ett tag. Den är bra att få upp flåset på, men promenader är min grej. Guuud, vad jag saknat det. Har inte gått ute på hela vintern. Inte sedan snön och kylan slog klorna i oss vid mitten på december. Hela tre månader har man tillbringat inomhus och snösmältningen ska pågå minst en månad till.

Har drömt om den här gångbanan sedan december. Har tittat på sajter, kollat produkter och bankkonton. Trots skyhöga elräkningar i januari-februari (t.ex. 7000 spänn – PER MÅNAD) slår jag nu till. Jag MÅSTE röra på mig och lea upp den stela kroppen... ryggrad, ben, knän, fötter, armar, axlar… you name it.

Äger ingen spark, avskyr att gå på skidor och mest av allt hatar jag köld, snö och is. Strejkar. Ett par månaders värk och förlamande trötthet är dessutom ett dåligt utgångsläge att försöka bli den frisksportare man ändå inte vill eller kan bli. Nu ska jag äntligen hämta hem lite rörlighet igen.

Viktminskningen har stannat av. Den har praktiskt taget stått still sedan hösten 2007 när jag promenerade av mig tolv kilo. Sen händer inget, och inget… och inget, trots att jag går eller cyklar. Jag var till och med på väg att gå upp nåt kilo när grusvägsracet periodvis ställdes in men det är återställt. Klart att förbränningen minskar när man inte längre släpar på tolv extrakilo. Det säger ju sig självt.

Nu har jag bestämt mig för att gå ner minst två kilo till (måste ha marginal inför rökstoppet). Är annars nöjd med nuvarande vikt – men INTE MED MAGEN. Den ska tränas in nu, den hänger för mycket. Ska leta upp bra övningar för detta. Vet att det bli slitigt. Har faktiskt upptäckt att vi har en jättebra soffa för situps. Det vill säga nertill, att lägga fötterna under – som hävstång.

Idag kom mina beställda blyvikter för vrister och handleder. Extra belatsning när man går eller tränar måste väl göra nåt. Husbonden tyckte att jag kan lägga tolv kilo i en ryggsäck när jag går istället ;-) Hehe, ja… egentligen. Förr drog jag på det oavsiktligt. Fast det var jämnare fördelat.

Nä, inga tolv kilo sten på min känsliga rygg. Börjar med vikterna. Ett halvt kilo på varje arm och ben är två extra kilon. Alltid gör det väl nåt och sen kanske man kan öka. Framåt marsch…

- Du måste jobba mer, ta ut dig... och svettas! säger Husbonden bestämt när jag klagar på att vågen inte observerat att jag cyklat duktigt.

Detta fick mig att leta reda på en gammal kaloritabell som visade att 100 kalorier förbrukas på 15 minuters rask promenad eller 12 minuters cyklande...

Hmm... Trodde det var större skillnad. Så för att motsvara mina entimmespromenader måste jag alltså cykla 50 minuter. (Förvånande med tanke på att man tar ut sig mer på cykel... men okej då.)

Sagt och gjort, ökningen är inledd... idag blev det 1,4 mil på 35 minuter för att förbruka 317 kcal. Skulle gjort 50 min. egentligen, men när svetten dröp på allvar och halsen kändes torr som ökensand var det plötsligt mycket irriterande att sadeln satt snett...(haha). Klev av, och belönade mig med choklad...!

Fattade ett beslut att... nästa gång SKA det bli 50 minuter och då ska det minsann finnas såväl handduk som vattenflaska till hands på kassaskåpet intill. Och då ska Husbonden ha justerat sadeln. Då blir det grejer av...

----------

Har förresten ringt återbud till operationen av hammartån. Ska på coloskopi dagarna innan och känner att jag inte orkar med allt på en gång. Jag menar... hur mycket ska en kropp klara av? Eller en själ, för den delen?

Mycket nöjd med beslutet. Får återkomma när det känns angeläget. Nu tar jag EN sak i taget.

Sedan jag började cykla på Den Tyste är livet lätt krampartat. Å nattetid utspelas märkliga scener i Lilla Huset. Alltid är det på natten!

Och när det händer är det bråttom… akta sig, den hund som då ligger ovanpå mig. Upp som en raket, haltande och stönande tills den hopdragna muskeln sträcks ut och lindring erhålls. Det är ibland komplicerade historier med stenhårt motstånd. Är det detta som kallas muskler av stål… hehe ;-)

Ibland är det som förgjort. Man klättrar på väggarna, hänger i trappan och intar de mest egendomliga kroppsställningar. Hur trött man än är går det inte att lägga sig genast, då händer det igen. Upp och kämpa bara…

Alla muskler som aktiverats vid cyklandet drabbas. Vader, vrister, smalben och tår krampar. "Sendrag", säger Husbonden med bestämdhet. "Kramp", svarar jag. När tårna står åt alla håll saknar ordet betydelse.

När vad och fot drar ihop sig samtidigt är det kris. Då lägger jag händerna i snedtaket för att med armkraft trycka ner hälen mot golvet. Knepigast är när vrist och framsidan smalbenet krampar. Man kan inte stå upprätt, inte gå, inte sitta eller ligga… Läget är låst. Bäst har hittills varit att luta ryggen mot en vägg så att vristen får en lätt lutning bakåt samtidigt som foten vrids en aning i sidled. Invecklat.

Vägen till styrka och kondition är …krampaktig ;-)

Prinsessan på ärten behövde madrasser i legio, för mig räcker en kudde. Nötandet på Den Nye Tyste har blivit kännbart. Är mer motiverad än nånsin så lite ömhet får inte stoppa vad som nu påbörjats.

Morgonvikten är äntligen tillbaka under 74 kg. Med skammens rodnad kan detta tillstås nu när jag fått distans till den hemska viktökning julen medfört. En kväll frampå nyåret vägde jag 76 kg…! Va…! För mycket stillasittande och choklad hade i ett enda slag fört mig ett år tillbaka i tiden. Attans… allt kämpande plötsligt förgäves.

Isig vind och väg hindrade mig att åtgärda saken. Tack vare motionscykeln är återställaren påbörjad. Ett kilo kvar att återerövra. Nu är vädret underbart igen men det hade inte hjälpt ett dugg. Med kvarliggande tjock is på grusvägarna blir vandraren fånge i eget hus. Under trampandet med en arbetspuls vida överstigande de vanliga promenaderna räcks nu lång näsa åt isvägen genom fönstret.

När januarivinden vände och friskade i prövades den stålgråe Silenzio som var på hugget. Väl uppe och igång tänkte jag minsann inte sitta av förrän premiärturen avverkats. Hojtades sålunda på Husbonden för att få mina glasögon då jag annars skulle missa mätvärdena i morgondunklet. Det sitter ju en dataskärm på styret. Med brillor på näsan blev det mer som ett projekt...

Utan att märka att motlutet var för hårt inställt efter gårdagens test steg pulsen för fort. Blodet rusade till skallen och kokade. Sen vred jag förstås ratten åt fel håll.. ännu hårdare… och fick mjölksyra i benen innan jag ens lämnat startblocken…

Emellertid och alltmedan… redde detta ut sig. Utan att på något sätt vilja pina läsekretsen med fortsatta träningsresultat noteras endast några uppgifter för minnet. Verkar vara bra riktvärden, nämligen sålunda:

1,1 mil kördes på 30 minuter (jfr gång 6 km i en timme). 257 kcal förbrukades (låter lite…?) med en genomsnittlig arbetspuls på 100-130 vid en fart på 65 rpm eller 23 km/tim. När jag orkat översätta den engelska manualen förstår man kanske siffrorna bättre.

+   Har man brått är den halvtimmen väl värd under köldperioden.

-   Det ersätter aldrig milda vindar i håret, dofter, frisk luft, fågelsång eller ett milt duggregn i ansiktet.

-   Man får ingen belastning på skelettet som är så nödvändig för äldre kvinnor.