Så har man fått inte bara EN uppgift utan flera. Vill man vara fin, får man lida pin, heter det ju. Man vill inte bara vara fin utan faktiskt funka, säger jag då apropå ryggskotten.

Var hos sjukgymnasten för att få träningsråd för ryggen. Vågade inte ens låta henne röra ländryggen på mig, så känsligt är det. Fick en hel radda besvärjelser att utföra för att stabilisera upp mig (se bilden).

Behovet är fullständigt klarlagt. Redan när jag övade hos henne fick jag kramper och sträckningar i lår, vader och tår, så otränad är jag i alla delar. Så det blir till att börja smått innan jag kan töja ut rörelserna i sin helhet.

- Jojomän, det kommer att hjälpa, sa hon. Får tro henne på hennes ord. Hon är specialisten.

Kan just tänka mig hur det blir här på golvet när det ska bära till. Hundarna kommer att kasta sig över mig... "Ja! mamma är på golvet! Nu ska vi leka!" Och då gör dom sig så charmiga och roliga att jag inte kan bli sträng utan bara fnissar med i tumultet... Det blir till att låsa in sig på toa förstås... med hundarna sittande utanför tätt intill dörren, spänt lyssnande och blåsande i dörrspringan. De är så fåniga att man bara blir full i skratt. Skärpning! Skärpning är vad som gäller!

Det ÄR träligt att komma igång efter julen. Den där högtiden har en viss förmåga att rubba alla invanda mönster... eller är det kanske den mörka årstiden i sig...?

Så efter jul, diverse andra störande moment, ryggskottet och förkylningen är det dags. Lyckades hålla vikten intakt trots påtvingad stiltje i fjorton dagar. Har återupptagit promenaderna. Försiktigt. Först MED korsett för säkerhets skull men igår skedde första promenaden UTAN. Då kröp istället ischiasen ner utefter låret och vaden...

Idag har jag suttit på värmedyna en stund och mer av den varan blir det mellan sysslorna. Lite stretching och andra lämpliga rörelser också. Ger mig fasen på att det är bokslutsstressen som orsakar detta. När det väl är klart flyger väl ryggbesvären sin kos (hoppas jag...). Eja vore jag där.

Nå... dags att starta dagen.

... det är frågan.

När man bantar är det extra roligt att notera morgonvikten. Den är alltid lägst. För min del ett kilo mindre än kvällsvikten. Men vilket är egentligen Det Rätta?

Kvällsvikten visar hur mycket man knôkat i sig under da'n. Men också all vätska kroppen samlat på sig. Är kanske den mest äkta. Utan förskönande omskrivningar. Dagens toppnotering. Varför ska man lura sig själv.

Morgonvikten är den rena, opåverkade bottennoteringen. Man stiger upp ofördärvad, utan att ha stoppat i sig något på många timmar. "Den som sover syndar icke".

Mitt-på-dagen-vikten är väl närmast sanningen. Som vanligt nånstans mittemellan. När man varit på toa, ätit, druckit och rört sig. Ett mellanläge.

Rätt eller fel... jag går efter morgonvikten. Gillar tanken med "ren och ofördärvad". Bokför faktiskt både kvälls- och morgonvikt, men rättar mig efter morgonvikten. Dygnets lägsta. Mindre blir det ju inte den dagen.

I morse visade vågen 72,9 kg.

Första gången på fem år jag ser siffran 72. Jippie! 

Kan man säga så...? Vet inte. Tyckte det passade på nåt sätt.

Osäker på om  förlustelserna ska kategoriseras till syndkontot eller njutningskontot...

Bilden visar vad jag unnar mig periodvis. Jojomän. Kakor, nån bulle, lite godisbilar, gräddsåser emellanåt, skirat smör till torsken idag, etc...

Tackar min lyckliga stjärna för att jag inte är svag för gräddbakelser och för att jag ääälskar rotfrukter, bladgrönt och potatis. Mmmmm... Så det kanske jämnar ut sig?

För vikten går stadigt nedåt. Så mycket betyder alltså rörelse. Verkar det som. Vågen stod på 73,0 kg i morse. Konstaterar jag stillsamt. Förvånad. Lägsta noteringen hittills.

Ändå har jag motionerat ytterst varsamt sedan Onda Foten sa ifrån efter långa rundan i tisdags. En dag i stillhet, sen fyra km i tre dagar. Idag gick jag åter sex km och foten mår bra. Håller mig till denna sträcka i fortsättningen. Det var verkligen ett skrämskott när jag gick för långt.

"Man ska vara glad åt fötter, utan dem man står sig slätt..." sjöng Birgitta Andersson.

... som han sa, Tage Danielsson.

Har fått lätt känning av inflammation i artitfoten. Den känns svullen. Lite bedövad. Jag är bedrövad. Slut med promenaderna... slut med det roliga... Vad allt ser man inte för sin inre syn.

Detta flög på mig dagen efter att jag "käckade" mig och gick åtta kilometer, istället för mina vanliga sex som gått så bra. Detta kommer jag aldrig att göra om!  Ingen idé att inbilla sig att man håller på att bli friskare eller nåt. Tillbaka till ruta ett. Idag gick jag därför bara fyra km. Vågar inte fresta foten i detta läge. Nu coolar vi ner ett tag.

Och just nu i denna sorgens dag anlände mina MBT-kängor som jag fått på remiss för att kunna fortsätta gå i vinter. Hmmm.... har inte vågat alt. orkat pröva dem i kväll. Ser granna ut.

Har inte betalat än. Måste ju kolla att det verkligen är RÄTT storlek först. Men OM allt stämmer kostar de "bara" 600 spänn. Jämfört med den hiskeliga summan, över 2 000 utan remiss.

Nå... vi ska väl inte tro det värsta. Men försiktig blir jag. Man har ju bara en vänsterfot.

Äger ingen stegräknare. Slängde tyvärr den jag fick av en bokklubb. Betyder väl inget, tänkte jag då. Det gör det ju inte heller, men för skojs skull kunde det vara bra. Bara för att ha en aning. Men det finns ju andra sätt... "huv'et Helge", till exempel. Huv'et!

Har räknat stegen under fem minuter och räknat ut att jag på sexkilometerssträckan går 7 200 steg. Inte blir jag mer imponerad av mig själv för det, men nu vet jag iallafall.

(Ett känt faktum är att mina kära svävarskor, MBT-skorna, gör att man tar kortare steg än i andra skor. Det hör visst till filosofin med dem.)

När jag då betänker att idag ha gått 9 600 steg på åtta kilometer kan man kanske förstå att det kan kännas. Som det nu gör. Fast det har lättat lite, det har det...

Är särskilt glad åt de två "benen" jag går på när jag motionerar. Neeej, inte de två som bär mig... jo, det är också roligt... men nu menar jag de två vägar som jag använder mig av. Jag går ut till missionskyrkan där vägen delar sig i "två ben". Först går jag åt vänster, på ena benet, (visst låter det kul) ända ut till stora vägen. Där vänder jag och går tillbaka till missionskyrkan, och fortsätter "det andra benet" ut tills det möter en annan väg. (Herregud, tänk om man skulle hoppa på ett ben i taget...) Total sträcka på detta vis är sex kilometer.

I början trodde jag det skulle bli trist att trava fram och åter sådär. Jag kan göra en runda för att slippa returerna men har upptäckt att detta är perfekt. T.ex om man skadar sig, får plötsligt ont, måste på toa... Då är det praktiskt att kunna bryta av vid lämpligt ställe som häromdagen när det regnade så.

Tänker ändå på så mycket annat. Löser små och stora problem. Idag formulerade jag i tankarna ett brev till socialminister Göran Hägglund angående bilskatten och glesbygden. Det tänker jag göra allvar av.

Andra gånger har jag fullt upp att sicksacka mellan gödselklickar eller jordhögar när det är den tiden, leta bra spår när det är halt eller gojsigt, studera boskapen i hagen intill... det är alltid nåt att titta på.

Under det dagliga traskandet har jag delat in sträckan i olika avsnitt. På tio minuter går jag en kilometer, alltså vet jag precis hur lång tid det tar till olika punkter. Bra att veta när man har bråttom. Har tränat upp min huvudräkning.

Utökade motionssträckan till åtta kilometer i dag. Skönt väder, solen sken, vägarna var torra, allt var perfekt och jag blev inte ens trött. Särskilt roligt eftersom jag fick avbryta i går, dyvåt efter halva sträckan. Inte av svett utan på grund av ...regn. Kände mig således väldigt nöjd och redig idag. Det skulle jag inte gjort...

Nu vandrar jag mellan värmedynan och datorn i intervaller. Stretchar och håller på. Har fått konstigt ont på ett egendomligt ställe i närheten av höften, ytligt... det är väl musklerna förstås... inget som jag nånsin känt av förut... Trodde jag haft ont på alla ställen i ryggen-rumpan i mitt liv. Ne-hej... nya saker ska man erfara.

Det bara dök på mig just i kväll. Hela dagen var bra. Kanske berodde det på det där tunga paketet jag bar lutat mot höften (andra höften i och för sig)...?

Tur iallafall att värmedynan hjälper. Det räcker att sitta där i tio minuter så är värken borta. För en stund. Sen på't igen. Har tid hos sjukgymnasten i morgon. Får se vad hon kan göra åt saken. I bästa fall är jag bra då